Så sant, SÅ sant! Kunde inte sagt det bättre själv!  Behandla andra så som du vill bli behandlad själv… Respekt & kärlek! <3

/My Martens   

Godmorgon! ”Måndag, ny vecka… nya möjligheter ” Det är vad jag försöker säga till mig själv.

Då var jag tillbaka på Öland igen, efter några dagar iTimmernabben.  Usch, detta känns som en lång utdragen skilsmässa! Jag VET att jag ser ut som ett vrak! Men just nu finns det ingen ork till att sminka mig, eller göra mig iordning! Jag har ingen lust helt enkelt! Jag har inte tvättat håret på en och en halv vecka. Ganska äckligt faktiskt. Men inte ens det orkar Jag bry mig om! 

Jag sa ”hej då” till butiken för ett par dagar sedan! Skrek, grät, och hulkade av förtvivlan. Nu är jag tillbaka här igen. Behövde bifoga en inventeringslista och hämta några pärmar till.

Det känns ungefär som att slita av ett plåster och häll salt rakt i ett öppet, irriterat sår!!!!!!!! Det gör så j*vla ont! Känslorna är ett kaos i kroppen och jag bryter ihop igen! Mitt florist hjärta blöder! Jag saknar mina tjejer, Evelina & Vickan <3 JÄTTE MYCKET!

Butiken ser ut som ett slagfält! Som en plats Gud glömde!?! Jag vill springa in, vattna, vårda och ta hand om mina växter/plantor. Dom ligger huller om buller, dom kämpar för sina liv, torkan och behovet av vatten gör att dom blivit så ”lätta” att dom inte har en chans mot vinden när den hugger tag! Så sorgligt. Så mycket liv om bara får till spillo. Thujor, syrener, klematis, vindruvor, tomater, örter, salix, körsbärsträd, kryddor, rosor, agapantus, kiwi, och en massa annat som bara kommer att dö.

Jag förstår  om du inte förstår mina känslor kring växterna. Men jag ÄR och kommer ALLTID vara en blomsternörd! Med eller utan butik, DET kan ingen konkurs i världen ta ifrån mig! 

Kunder, mailar och kommentar och frågar mig om dom inte kan få köp det sista…. -Nej, tyvärr, Jag är ledsen! Ingenting tillhör längre mig.

Jag FÅR inte sälja någonting! Hur gärna jag än skulle vilja GE bort växterna för att rädda livet på dom så får jag inte ens göra det! Jag FÅR inte vattna, vårda och sköta växterna…. jag känner mig bakbunden och maktlös!

Allting tillhör konkursboet och konkursförvaltaren. JAG tillhör tillsvidare också konkursförvaltare. Jag måste stå standby och invänta nästa steg. Vad det är vet jag fortfarande inte.

Jag hoppas INNERLIGT att jag slipper att öppna upp butiken igen för en sista utförsäljning! Jag ber till Gud att jag ska slippa det! Det skulle vara fruktansvärt!

Usch nu gråter jag igen! Jag gråter av frustration, sorg och över ovissheten. Jag bestämde mig imorse för att jag  INTE skulle gråta idag! Dig skulle vara en bra dag. ÄNTLIGEN  ska jag få hem min älskade Lilleman och min vovve Tezz. Idag ska familjen samla och vi ska åka hem. Hem till Sigtuna. Det skrämmer mig att komma hem. VAD ska jag göra då?! Usch, nu kommer verkligheten ifatt…… Men det får vara så. Just nu, en timme i taget. Sen en dag i taget……. Tack för din omtanke! Dina kommentarer och ditt stöd är GULD värt! 

Kanske är det sista gången jag är i butiken….. Kanske inte! Ovissheten driver mig till vansinne!

Jag vill få ett avslut nu. Få landa, krascha och börja om igen. Sörja, bearbeta och hitta styrkan! Hitta styrkan att resa mig upp igen……….

-Det är min högsta önskan just nu <3 

Nu har jag möte någon timme innan jag ska hämta Lilleman… Sen kör vi norrut!

Kramar / MyMartens 

Hej! Många av er uppfattade det genom instagram att jag skadat mig och låg på sjukhus. Det har jag INTE gjort! Det var med min barndomsvän som gjort illa knät…. Efter åtta timmar fick vi lämna akuten och åka hem till Timmernabben <3 Som några av er observerat och kommenterat så är detta min ”barnvecka” men Lilleman är inte hos mig. Det betyder INTE att jag älskar honom mindre för det, eller att jag är egoistisk! Jag har lämnat bort både hund och barn.

Nu när det är som det är så ser jag det Självklart att han fått stanna en vecka extra hos som pappa. Där har han det just nu, mycket lugnare och skönare!

Det har varit och är ett känslomässigt och praktiskt kaos för mig. Jag hade inte klarat av att ha honom just nu. Självklart saknar jag honom! Varje dag, varje minut!

Men som sagt, det har varit lugnare för HONOM att stanna hos hans pappa, med sina syskon. Imorgon kommer han till mig. Han stannar hos mig i två veckor framåt.

OM jag får okay av konkursförvaltaren att åka hem till Sigtuna så gör vi det. OM vi inte behöver öppna upp för en sista utförsäljning. Jag hoppas av hela mitt hjärta av vi ska slippa det. Jag kommer såklart att jobba parallellt med konkursförvaltaren och göra det som krävs… Mycket om/men och ovisshet tills detta är över. Men nu vill jag bara ha hem Lilleman åka hem till oss och landa. Jag behöver lugn och ro…. Jag känner mig stressad, frustrerad och vilsen! 

Det är samtididigt jobbigt att åka hem och börja deala med situationen… Men nu är det dags för mig att börja jobba med mig själv. Jag måste få kontroll över ångesten och bearbeta allt som behöver bearbetas…önskar dig en fin söndag! <3 kram

/My Martens

Hej! underbara du! Tack för ditt stöd! Dina hejarop och din omtanke <3 Det ger mig verkligen ett ljus i min mörka tunnel just nu…

Jag måste även passa på att TACKA diverse olika journalister som har respekterat mitt val och min önskan att inte göra intervjuer via telefon/personligt möte…  Som då accepterat det och skrivit och citat från mitt blogginlägg. Pga att lim ork inte räkt till! -TACK! <3

Ett undantag gjorde jag. En ”jobbig” känslosam intervju……  Därför vill jag ge ett Extra TACK till Johannes på Expressen som är den enda jag pratat med personligen och som verkligen citerat mig precis efter vad jag sagt och då  bevisat att det forfarande finns äkta, proffesionellt journalistik!

-Tack Johannes! 

Vilka intensiva dagar jag befinne rolig i! Jag lämnade butiken i tårar, efter inventering och sammanställning med konkursförvaltaren. Smärtan är maximal! Det är juridiskt sett inte MIN butik längre…

Min uppgift är att underlätta konkursförvaltarens jobb och vänta. Avvakta och invänta nästa steg. Att vänta är svårt, ovisshet är någonting som ger dubbel ångest! 

Ska vi öppna för utförsäljning en sista gång….. Eller ska allt säljas på auktion?! Guuuuuud vad jobbigt! Det är ”bara” metariella ting. Jag VET! Men samtidigt är det min butik, mitt skötebarn som jag lagt nästan tio år av mitt liv på.  Min själ… blod, svett och tårar! Och nu slaktas det mitt framför ögonen på mig! Allt jag yggt upp på nästan tio år raserades på några dagar……. Konstig känsla. Förutom det så är fastigheten och tomten såld. Till min x-man, Ludvigs pappa. 

Jag stannade kvar i butiken ensam… När jurister, revisorer, personal, värderingsman, konkursförvaltare och alla andra åkt. Jag ville vara ensam…… Jag satt på golvet, radion avstängd. i mörkret…. Allt såg så ”dött” kallt och nästan spöklikt ut… Min varma, ombonade känsla är helt borta!

SÅ många minnen innanför dessa väggar! Glada, roliga, katastrofala, ångestfyllda….. Och nu skulle jag säga ”hej då”! Jag grät! Skrek och skakade som ett litet barn! Ännu en ångestattack attackerade mig utan förvarning……… Luften tog slut, smärtan tog över och paniken spred sig och jag fick den här obehagliga känslan ”jag kvävs, jag dör” ! Den är så fruktansvärd att uppleva! Jag vet ju att jag inte dör. jag har under ett par veckor tampats med detta och läst på en del..lyssnat på psykologen och nära och kära…. Jag fokuserade på andningen och tog sakta tillbaka kontrollen… Sen reste jag mig upp, gick igenom alla lokaler och tog farväl……

Usch! Nu rinner tårarna igen! Tar dom aldrig slut?!!! Jag vet inte omjag behöver komma tillbaka, förmodligen så behöver jag det. Men nu har jag gjort mitt ”hej då” på mitt sätt…. Likt Ronja Rövardotter så skrek jag över hela lokalen! Frustration, besvikelse, sorg och brutal smärta! 

–Hej då min fina butik…… tack för dessa tio år! Tack för alla erfarenheter (på både gott och ont). Nu släpper jag taget………….

Jag ska på något sätt hitta ett sätt stt resa mig stark ur detta. Och komma tillbaka. Jag vet inte hur, men jag vet att jag bara måste hitta ett sätt. 

Nu ska jag vara i Timmernabben med vänner över Helgen. Bara vara. Orkar inte vara ensam just nu. På måndag får jag fortsätta jobbet tillsammans med min konkursförvaltare och får se vad som står på schemat här näst.

/My Martens

Årets badsäsong är här och vi är många som passar på att bada. Det är väldigt härligt men samtidigt är det jätte viktigt att ha respekt för vattnet och att man har koll på badsäkerhet. Har man det kan vattnet få vara en plats för skoj och lek, precis som det ska vara!

Förra året så läste jag om flera drunkningsolyckor. Men just en berörde mig extra hårt. För att denna var nere i Kalmar.

Den blev väldigt ”verklig” på något vis. Bla för att det var på mitt ”hemma område” och för att jag fick in en massa beställningar tillbutiken, My’s Blommor med ”jag beklagar sorgen” blommor. Det var vemodigt som vi band dessa buketter och levererade dom. Just dom gångerna så är florist jobbet verkligen allt annat än kul! 

Usch, det går en kall kår över ryggraden när jag tänker tillbaka på detta. Jag får rysningar av obehag! 

Det är det VÄRSTA man kan vara med om. Att förlora en närstående eller sitt egna barn. Det är sånt som bara INTE FÅR  hända!!!

Just nu när jag själv befinner mig i en livskris och kämpar mot ångest och en annan typ av sorg så har jag på kuppen blivit lite väl överbeskyddande mot min Lilleman.

Ångesten är någonting jag öppnat mig om härinne… och då märkt att många fler än jag någonsin kunnat drömma om också har eller har haft erfarenheter av både ångest och panikångest.

-Vet DU om det är vanligt att man i en pressad livssituation och med ångest reagerar så???

Blir man extra överbeskyddande och orolig?

Jag har kommit på mig själv med att vara överbeskyddande flera gånger. Ärligt talat, jag skulle inte klara av om någonting hände honom. Han är mitt allt! Så tänker vi såklart alla om våra barn OCH nära och kära.

Därför blev jag glad när jag såg att våran egna portal tillsammans med Medley lyfte fram en artikel om säkerheten kring bad och simning för barnen. Tänkvärda tips och råd. Några saker man kanske tar för givet. Men definitivt värt att återupprepa för sig själv! 

Har man koll på badvett och badsäkerhet kan man förhindra olyckor och istället ägna sig åt lek i vattnet. För visst ska man kunna bada och simma utan att vara rädd, sol och bad hör ju sommaren till!
Kika in och läs hela artikeln HÄR, massa bra tips från till alla föräldrar och mor- och farföräldrar <3 

Dela gärna detta inlägget för att vara med att minska badolyckor ! <3

Befinner mig fortfarande på Öland, sitter och inväntar samtal från konkursförvaltare, jurist och revisor… 

Tiden står stilla när man väntar, och det känns som om ingenting händer… som pricken över i så har mitt mobilabonnemang blivit avstängt, så ingen får tag i mig. Men det här blivit felaktigt avstängt och kommer förhoppningsvis lösa sig under dagen… Så kära vänner jag har inte gått under jorden…

Kramar / Mamma My 

Hej! Vilket dygn! Fy fan rent ut sagt! jag famlar runt i mörker.. Jag är så ledsen! Jag är helt knäckt!

 Igår körde jag och min fantastiska kollega 135 mil tur/retur för att hämta ner sista bokföringen. Det var skönt på sätt och vis, då hade jag ett ”uppdrag” någonting att göra.

Först och främst…. TACK! Tack för alla tio-tusentals mail, sms, samtal, brev, blommor, kramar, kärlek och annat som jag sedan i måndags fått. Jag finner inga ord över min tacksamhet! Det betyder så otroligt mycket!

Tack, tack, tack <3

Att jag inte svarar på ditt mail, sms eller kommentar här inne betyder iNTE att jag inte läser det. Det gör jag. Jag kommer i efterhand att gå in och svara på så mycket jag orkar. Så du är välkommen att fråga, så ska jag svara så gott det går.

Just nu så är jag mitt i konkursen. Allt snurrar på i 180. Jag gråter, skrattar och hyperventilerar om vartannat. Jag känner INTE igen mig själv! 

 Jag ställs inför frågor och situationer som jag inte tidigare varit i….. Konkursförvaltare, jurister, revisorer osv.

Idag har jag och två av mina tjejer varit i butiken. VI väntade på värderingsman och konkursförvaltare. Ångesten kommer och går. Jag kan inte kontrollera den alls. Mina känslor ligger utanpå. Jag får riktiga panikattacker, där jag varken kan andas eller tänka klart. En sådan kom när jag väntade på att tjejerna skulle komma. Jag hade inte tänt upp belysningen i butiken. Jag vill inte att någon skulle se att jag var där. Jag skämdes över mitt ”tillstånd” rödgråten, svullen och som ett vandrande vrak.

Jag satt på golvet, vaggade mig som en bebis. Kramade mina knän och grät oavbrutet! HUR ska jag ta mig ur detta? HUR ska jag kontrollera ångesten?! 

Då kom attacken….. Andningen tar lixom slut. De  känns som om någon stryper mig. Jag blir illamående, jag får panik. Jag har lärt mig genom tidigare attacker att det släpper. men just precis när man får en attack så vet man inte vart man ska ta vägen. Det gör så obeskrivligt ont, man vill lämna sin egna kropp, man vill skrika men inget ljud kommer. Man vrider och vänder sig inombords, men ingenting hjälper. Benen viker sig, man tappar kontrollen på ALLT, känslor, tankar, andning, hållning. Man rasar….   Efter en kvart- tjugo minuter så samlade jag mig. Reste mig upp från det kalla golvet och sköljde ansiktet i kallt vatten.. -kom igen nu My, du klarare detta! Försökte jag intala mig själv framför spegeln. 

 Under tiden som vi inväntade konkursförvaltaren och värderingsmannen så fick jag motvilligt mota ut kunder. Ca 50 stycken. Jag kunde inte hålla tårarna borta, utan fick artigt men bestämt förklara att ”Nej tyvärr, butiken har gått i konkurs, jag får tyvärr inte släppa in någon” Jag är ledsen, det är inte jag som bestämmer men det är så det är.

 Därefter strömmade tårarna igen, jag minns inte vad kunderna frågade och ännu mindre vad jag svarade. Alla beklagade och lyckönskade… 

Vad händer nu??? Det är många steg kvar innan konkursen är klar. Först och främst så är jag ”omyndigförklarad” och får inte ta några egna beslut. Jag ska bara vara tillgänglig och underlätta på alla sätt jag kan. USCH! Butiken ser så tom, död och skrämmande ut. Det gör ont att vara där….

-Mitt livsverk har på bara några dagar förvandlats till en kyrkogård. Grå, kall, och död. 

 Några saker konkursförvaltaren har upplyst mig om och lärt mig är följande: 

Jag har tillfälligt utreseförbud och får alltså inte lämna landen innan jag avlagt konkurseden i Tingsrätten den 31 augusti.

Mitt mobilabonnemang har stängts av. TROTS att jag betalat alla räkningar och flyttat över det till det andra bolaget. DET förklarade konkursförvaltaren var fel. Dom kontaktade operatören och jag hoppas få igång mitt abonnemang under morgondagen och får förhoppningsvis behålla samma nr. Fram tills dess kan ingen nå mig. -SUCK! 

Vilket också blir ett problem för konkursförvaltaren som behöver mig genom hela processen. Vi lämnade butiken för en stund sedan, mailade in sista inventeringen och avslutade.

Nu får vi bara vänta. Vänta på besked.

Besked på OM vi ska ”öppna” butiken för konkursutförsäljning, eller om det ska säljas på auktion på nätet alternativt säljas som ett ”paket” . Gode gud låt oss slippa en konkursutförsäljning, jag klarar inte det! Jag klarar inte av att möta alla människor på samma gång i butiken som nu inte längre är min egen utan tillhör konkursfövalataren.

Men OM jag blir tvungen så ställer jag upp på det. Dom kan nämligen inte tvinga mig till det. Men mina medarbetare… och jag kommer iNTE att lämna dom i sticket utan kommer stå med dom sida vid sida in i det sista och göra det som krävs…… 

Att se min butiks ordagrant slaktas som jag lagt tio år av mitt liv och hela min själ i. Det gör så ont. j*vligt ont.

Att se mina kollegor Evelina och Vickan kämpa sida vid sida med mig genom detta är ovärdeligt! Vilka tjejer, vilka krigare, vilka vänner!

-Nu och för alltid <3  KÄRLEK & RESPEKT! 

Jag har precis kommit ”hem” till min väninnna.

Jag ska bums gå och lägga mig. Jag MÅSTE få sova. Jag klarar inte mycket mer om jag inte får min sömn. Ångesten äter upp mig inifrån… Jag ska på något sätt ta mig upp igen. Jag SKA föröka att gå stark ur detta… 

Ville bara egentligen tacka dig, för ditt stöd! Och ge dig en snabb uppdatering om vad som händer.  En sak i taget, en dag i taget… Stor kram

/ My Martens

Jag vet inte varför jag plågar mig… men jag sitter och googlar upp gamla bilder… och där rinner tårarna igen! 

Hej Fina du! Veckor av ångest och travande i mörker, med både beslut och tvivel. Famlandet efter ett halmstrå att greppa…

Oj vad tungt detta är. jag har börjat skriva på detta inlägget flera gånger. Raderat texten, stängt ihop datorn brutit ihop och gråtit!

Jag vet inte vad det är som skrämmer mig…. Din reaktion? Eller att det plötsligt blir så definitivt. Jag har in i det sista vänt ut och in på mig själv för att undvika det som nu idag blivit verklighet.

 Nåväl, jag gör ett försök, igen. Jag ska nu försöka gör en LÅNG historia kort. 

Jag startade My’s Blommor för snart 10 år sedan. Tio, långa intensiva härliga år med BLOD, SVETT, och TÅRAR. Guuuud vad mycket som har hänt under dessa år! Mer om det i ett senare inlägg när jag orkar berätta, både roliga och mindre roliga historier ifrån My’s Blommors historia. 

Jag startade min verksamhet på en liten grusplan utanför Lothar’s i Färjestaden. Precis intill Ölands Köpstad. Ingen utbildning, inget kapital, men en massa vilja och skinn på näsan efter erfarenheten jag fått genom att jobba med pappa som ambulerande blomsterhandlare på torg och marknader genom min uppväxt.  Jag växte, fort. Började varje morgon att dra ut alla blomstervagnar varje från ca 04/05:00 Och jobbade till sen kväll. Jag förverkligade min dröm <3

Framgången kom snabbt. Jag tjänade min första miljon redan första året. För mig som kom från ”ingenstans”, då utan utbildning och som hade stått på egna ben sedan 14 års ålder, då var det en extrem lättnad och lycka! Jag tog aldrig någon eller något för givet. Jag gick från noll anställda till flera. Jag gick från likt en ”torghandlare” till en butik.

Jag tog alla mina pengar och investerade i en fastighet. Den kallades ”Gula boden” och är den fastighet där My’s Blommor ligger idag. INGEN trodde på mig, alla var emot iden. Förutom Ludvigs pappa som jag redan då levde med. Jag körde på ändå. Då 19 år gammal.  Där fortsatte jag att växa. Både omsättningsmässigt, erfarenhetsmässigt, fler anställda, bredare sortiment. och med ytan.

Framgången var en succé, Jag blev prisad som ”årets unga företagare” ”årets entreprenör” på den lokala marknaden. Nu förra året ”årets florist”.  Jag pendlade VARJE vecka ner till Holland för att grå inköp till min egna butik. Jag stack ut i mängden, hade ett annorlunda sortiment till BRA pris.

Jag dominerade inte bara kommunen utan hela länet. Folk åkte inifrån Småland för att handla hos mig. Mycket tack vare uppmärksamhets genom lokaltidningar, utmärkelserna och vissa radio intervjuer. MEN Marknaden såg annorlunda ut. Hansa City inne i Kalmar, med IKEA, City gross, plantagen, Bauhaus och alla andra fanns ännu inte. Ö&B hade ännu inte börjat sälja blommor, Netto hade inte öppnat. osv.

Jag var inte ensam på marknaden, men jag var ensam om att ha den mängd, det sortiment och det breda utbudet. Jag växte ur min egna butik och investerade allt jag hade i att bygga ut en tillbyggnad till.

Samtidigt investerade jag i ytterligare en butik inne i Kalmar. En söt charmig, liten butik som min sons pappas familj startat upp 40 år tidigare. Jag drev alltså två butiker och hade ”utbygget” på gång! Jag köpte till mark och började bygga. Full fart framåt! Stora visioner och drömmar…. 

Detta var en stor och omfattande satsning. När ”utbygget” stod klart inför invigning så rasade min värld.

Detta var tidig vår 2011. Ludvig var 8-10 veckor när det kom fram att hans pappa varit otrogen och efter några veckor senare att han även gjort en annan kvinna gravid (detta är en avslutat kapitel, och redan omskrivet sedan tidigare)

MEN självklart rasade hela min värld. Jag var knäckt! Som nybliven mamma, med då 12 anställda, två butiker, en helt byggteam och en j*dra massa beslut att ta… Så var inte livet som nybliven 23-åring och mamma någon dans på rosor. Utan boende i jakt på en ”trygghet” började jag famla runt i mörker. Tillfälliga boenden innan jag köpte mitt första EGNA hus, mitt ute i ödemarken i Tveta. Ett nybyggt hus, litet, charmigt med stor tomt.

Detta blir perfekt tänkte jag. En kvart till jobbet, en tomt där Ludvig kunde få lära sig gå och där vovven Tezz kunde springa fritt. Här skulle jag landa och starta om. Trodde jag. Där började trakasserierna, vandalisering, sönderskurna däck M.m som resulterade i Polisövervakning, överfallslarm osv. Det är också en historia för sig som jag verkligen inte orkar gå in på just nu.

Jag lämnade huset i ren panik efter ett år, jag gav upp. Jag flyttade med Ludvig och vovven till en bostadsrätt med grannar runtomkring mig. Nu skulle jag börja om IGEN.

Men effekten av min separation och följden med problematiken i mitt hus ute på landet var att jag inte fungerade som jag skulle på jobbet. Jag var inte den Chef och arbetsgivare jag hade behövt vara. Det är ingen annans fel än mitt eget. Jag släppte över mer ansvar på mina tjejer. Vissa skötte  sig EXEMPLARISKT! Andra tog tillfället i akt. Då började internstöld. Vi förlorade MYCKET pengar under en lång period innan vi tillslut fick stopp på den problematiken. SUCK!

Samtidigt så började jag ”landa” i livet som ensamstående mamma och började ”komma tillbaka” till mitt gamla jag.

Men här började företaget att blöda, extremt mycket. Påföljden av mitt privata kaos, utbygget osv gjorde att vi började visa röda siffror. Vad händer sen?

Jo, jag är med om en trafik olycka. Ludvig var som tur var inte med bilen. Jag blev liggande på sjukhus, Ludvig var strax över året och fick då vara med sin pappa. Jag hade aldrig varit utan Ludvig då. Mer än några timmar, en kväll eller så. Jag låg på sjukhuset, nackkrage och utan känsel i benen. Ännu en gång HELT KNÄCKT! 

-När ska min otur vända? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta?

Jag tog ett beslut ifrån sjukhus sängen. Stäng Kalmar butiken. På en gång! Jag hade kunnat sätta butiken i konkurs och gått helt ”fri” utan privata skulder. MEN mitt samvete tillät inte det. Jag flyttade över allt till Ölands butiken, även viss personal, och gav bort hyreskontraktet. Inte så affärsmässigt. Men så gick det till. Jag fick med en x-antal hundra tusen i skuld och betalade in allt till alla mina leverantörer och valde att ta smällen själv.  Det är och var viktigt för mig att göra rätt för mig. Jag menar jag har ju samma leverantörer som jag hade i Ölands butiken.

Så fram tills ganska nyligen har jag legat och betalat av på denna skuld. Vissa tycker att jag var ”dum i huvudet” som gjorde så, jag känner mig tillfreds och stolt över mitt beslut. Jag hade hemhjälp en period efter olyckan och med sjukgymnastik kom jag oväntat snabbt tillbaka på banan igen. Vilken pärs! Men då j*klar kom jag tillbaka.

Jag fick rensa bland personal, och börja om att bygga upp ett ”dream team” som varken stal eller saboterade på jobbet. 

Jag började jobba som grossist i Holland hos mina leverantörer och hade snart arbetat upp ett helt kundregister runt om i Sverige. Detta kombinerade jag med My’s Blommor. Med hjälp av denna inkomsten så kunde jag beta av på skulden ifrån Kalmar butiken.

Ludvig var med mig i bärselen. Varje dag, överallt. Till Holland, i butik och hemma. Jag var tillbaka ”starkare än någonsin” Visade fortfarande röda siffror, men hade tagit kontroll över situationen. 

Sen kom vi till sommaren 2013. Då ringde dom ifrån ”Ensam Mamma Söker”. Jag satt i Holland när jag fick det samtalet. Jag trodde att det var ett skämt. Men det var det inte. Jag hade inte sett programmet tidigare. Men såg min chans att få en sommar ”ledigt” med Lilleman och ett steg att våga mig tillbaka ut i det riktiga livet. Jag tackade  ja till detta oförglömliga äventyr. Inspelningen påbörjades. Bloggen följde i kontraktet och ett helt nytt liv började för mig. Det tar vi också i ett annat inlägg….  Så vart vill jag komma med min korta historia av den långa verkligheten? Jo, såhär ligger det till My’s Blommor blödde alltså rent ekonomiskt INNAN Ensam Mamma Söker. Jag har genom Ensam Mamma blivit med blogg. Välkommen hit. Jag som har både dyslexi och som absolut inte hade någon erfarenhet av sociala medier tycker ändå att det varit sjukt roligt att utvecklas och göra en resa även inom detta.

Jag flyttade förra året upp till Stockholm. Eller rättare sagt norr om Sthlm, Sigtuna. Varför gjorde jag det?

Jo, självklart för att jag TRIVS bättre där uppe. Lite pga av mycket negativt jag varit med här nere. MEN huvudanledningen var att jag med hjälp av bloggen, alla andra sidojobb och projekt där jag då utgår ifrån Sthlm har försörjt My’s Blommor sista åren. Jag har alltså haft TRE jobb för att hålla My’s Blommor levande.

Jag har stoppat in ”alla” pengar i butiken för att få den att överleva. Inför löner, inför skatter och moms osv. Självklart har jag även sett över butikens utgifter, minimerat allt jag kunnat. Hyrt ut en del av lokalen till ett annat företag. Minskat personal timmarna, minskat lager, sett över kostnader och effektiviserat upp allt som gått osv osv.

-Jag har banne mig gjort ALLT JAG HAR KUNNAT, och lite till!

Usch nu gråter jag gen….. Detta gör så fruktansvärt ont. Det faktum är att jag har ställts inför diverse olika beslut och förhandlingar senaste veckorna. Det har blivit dags för mig att sluta tänka med hjärtat och istället med hjärnan. Hur hemskt det än låter så är det precis så det är. Jag stod inför ett vägskäl, och har tvingats ta ett beslut.

Jag har nu tagit sats och kört ”rakt in i kaklet”. Med hjälp av utförsäljning osv så har jag idag betalat av ALLA leverantörs skulder. Det finns ingen moms eller skatt som släpar. Allting har skötts helt regelrätt. Jag ”blåser” alltså inte någon. jag är inte skyldig någon pengar…. jag lyckades komma ifatt med allt. 

Jag har precis just nu, lämnat Tingsrätten. Med min revisor. Jag har begärt mig själv i konkurs. JAG har alltså valt att sätta butiken i konkurs, ingen annan. My’s Blommor finns alltså från och med idag inte kvar. En resa på snart tio år av blod, svett och tårar tar nu slut.

Mitt livsverk, min dröm, min identitet har fått sig en kraftig törn! -Vem är jag utan My’s blommor?

Min älskade butik ska nu avslutas. Jag gav inte upp, jag kämpade in i det sista, men det räckte inte. Jag gav allt, men nådde inte ända fram……….

Jag kan se tillbaka på dessa år med ett gott samvete. Jag ler när jag tänker tillbaka på allt jag har fått vara med om. Att skissa och rita ett utbygge. Att förvandla åker och mark till ett Blommande Garden Center. Att utveckla både butiken och framförallt mig själv….

Jag VET vad jag hade  kunnat göra annorlunda, med facit i hand har jag fått lära mig en dyr läxa genom dom misstag jag gjort. Jag är väl medveten om det och står för det. Både inför dig, men framförallt inför mig själv.

Jag får försöka att förlika mig med dom saker som jag inte har kunnat påverka och blivit utsatt för. Jag får ta med mig allting som en erfarenhet. 

Jag kan med rent samvete säga att jag försökte, och gav allt! Både känslomässigt och fysiskt. Jag säger inte det för din skull…. Utan för stt det är viktigt för MIG och min egen självkänsla…. 

Tyvärr räckte det inte….. Jag kan leva med att jag förlorar dom miljonerna jag investerat genom åren…Men att lämna mitt livsverk, som jag byggt upp under tio års tid och att göra mina anställda, mitt ”dream team”, arbetslösa. Det är en TUNG SORG, som gör obeskrivligt ont! 

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Men jag ska försöka att landa i detta, bearbeta, sörja….

Här ser ni min högra och vänstra hand Evelina & Vickan! Outstandning! Vilka hjältar, vilka fantastiska och underbara människor, vilka vänner! -Tack för att ni är NI! Tack för att ni funnits och finns vid min sida <3

Jag ska nu sätta mig ner med dessa tjejer, prata, gråta, skratta… 

Några andra medarbetare som också betytt mycket som jag vill omnämna med kärlek och respekt är: Malin S, Sara, Ulrica, Uvonne, Nettan, Emelie, Ida, Annika, Emma ”Maja”, Viktoria <3

Ett stort tack för denna tiden säger jag till mina leverantörer, samarbetspartner och framförallt till alla våra trogna kunder! Jag kommer att sakna er! <3
Det är mörkt nu, Men jag kommer att komma tillbaka!

/ My Martens 

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”  

kloka ord! Tung dag, stort steg, förkrossad, splittrad, förtvivlad och sårad <3

Ett avslut, en nystart och en sorg! Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Mer komplicerat än man föreställt sig.  Ibland måste man förlika sig med det och försöka ta nya tag. Hitta kraft och styrka. Just nu känns det lättare sagt en gjort.

Nu MÅSTE jag hålla ihop, vara samlad, fokuserad och göra det som krävs.

En sak i taget. Ett steg i taget. En minut i taget. Jag kommer göra det rakryggad, stolt och ärligt! 

 jag ska förklara.  Men först ska jag stanna upp en sekund, och andas. Men, vi hörs under dagen…..

-Tack för att du finns <3

Kram /My Martens 

Hej! Inatt har jag sovit mycket bättre. Fortfarande vaknat till och från, med ångest…. Men inte med panikångest! Skönt! 

Kanske för att jag tagit mitt beslut….. Kanske för att jag sakta men säkert börjar förlika mig. kanske för att jag är utmattad. Eller kanske för att jag hade en mycket bra kväll igår. Eller en kombination av allt.

När vi stängde butiken igår så föll regnet över oss. Jag var blöt ända in på trosorna! Ja, sa jag till personalen, tom vädergudarna vänder mig ryggen! Jag försöker att skoja och ha en viss ironi men framförallt självdistans till situationen. Utan en dos av daglig ganska rå humor hade detta varit outhärdligt!

Då när det känns som motigast, när jag var som tröttast efter en lååååång dag i butiken. Så dyker han upp. Från ingenstans. Min Pappa. <3 Pappa hade kört över 100 mil för att komma ner till mig. Det är kärlek det! <3

Vi har en väldigt speciell relation. Den har gått upp och ner som en bergodalbana. Men oavsett vart, eller vad vi har befunnit oss så har vi alltid vetat vart vi har varandra.  Det finns nog ingen som jag kan irritera mig mer på. Eller argumentera emot hårdare. Tjafsa mer med. Eller som faktiskt kan driva mig till vansinne emellanåt! Envisare människa får man leta efter!!!! PÅ alla plan!

Det mest ironiska är att jag är en kopia av min pappa, jag är minst lika envis, irriterande och störande som han! Våra likheter kan emellanåt bli en ordentlig frontalkrock. Han kan emellanåt be mig att lyssna ”Men snälla rara söta My Christine Martens Yngve, om du bara för EN gång skull kunde lyssna på mig”

Någonstans vid Christine, har han redan retat upp mig! -haha! Nu skrattar jag faktiskt, för det är verkligen så. Oavsett vad så när det väl gäller, då finns han där. 100 %. Vi vet vart vi har varandra. Lika eller inte, envisa eller inte. Det betyder mycket! <3

När han kom fram till butiken och dök upp oplanerat. Då bröt jag ihop igen, grinade som en 3-åring. Så ånga känslor! 

Han ville att vi skulle äta middag. Jag protesterade direkt. -Nä, pappa. jag kan inte äta, är inte hungrig, vill inte träffa folk osv…. Men jag lät mig övertalas och vi satt i timmar och pratade. Om allt. beslutet. Historia. Framtid. Ludvig. osv.

Jag kände mig ganska avslappnad när jag kom hem till min väninna och gick och la mig. Jag kunde somna ganska snabbt. En otroligt efterlängtad känsla….. -TACK Pappa <3 

När vi satt där på Hotel Skansen så dök det upp en buss, med polis eskort och en massa poliser.

-VAD HÄNDER!?!

Folk spelade, jublade och firade någonsin…. ? Det visade sig vara IRAKs fotbollslandslag som just firade vinsten över Kalmar FF. -Grattis Irak! fick vi ju trots allt säga då. Det mest pinsamma med situationen var att jag blev på helspänn när alla poliserna var med och jag bara på håll såg några människor med utländskt påbrå. Jag viskade till pappa:

”hjälp nu kommer det ett busslass med nyanlända flyktingar!”

Pappa,blev lite smått chockad över min spontana, panikartade reaktion. ”Men , My… har du inte liiiite förutfattade meningar nu?”

JO, det hade jag tydligen! Gud vad jag skämdes sekunderna efter över att jag överhuvudtaget hade tänkt som jag gjorde. Där ser man vad påverkad av allt man läser i tidningarna, hör genom nyheterna om diverse olika situationer med våldtäkter , och allt annat som cirkulerat i media sista året! Man blir påverkad, man får tyvärr lite förutfattade meningar. Eller jag får det iallfall. Men här skenade tankarna iväg liiiite för fort! Till mitt försvar så är jag på helspänn just nu, och nerverna ligger mer utanpå kroppen än där dom ska vara…. 

Det var inget drama här inte, bara glada fotbollsspelare som firade sin vinst med segerdans och annat. Lite roligt var att My’s Blommor bilen blev in-parkerad ett par timmar OCH att hela laget skrattade åt den rosa lilla bilen, och dessutom fotade sig framför den. Hmpf… jag hoppas att det var bilen dom tyckte var rolig och inte bilden på mig själv längst bak??! ( skratt) 

Skönt med lite skratta varvat med tårarna igår! Idag är en ny dag. Vaknade strax efter 04:00, men låg kvar is ängen och vilade även om jag inte kunde somna om….

Nu är det dags att kavla upp ärmarna och fortsätta framåt!

 idag är det SISTA dagen med 70 % och lagerrrensing på My’s Blommor. Det ÄR utplockat då vi kört detta race sedan i torsdags.

Tusentals människor har köat, och handlat i butiken. 70%, det är verkligen ingenting! Trots denna anstormning under våran laggerrensing så finns det några go-bitar kvar. Både på trädgårdssidan och bland inredningen. För att inte tala om all plantjord, ko-skit och alla andra ”bra att ha” grejer.

Så ska du nån gång passa på att komma in i min fina butik, (som just för stunden är helt upp och ner vänd) Så är det idag. -Varmt välkommen! 

Kramar / My Martens

Jag har bestämt mig. Efter veckor av ångest så har jag äntligen tagit mitt beslut.

PÅ bilden ser du en rödgråten och svullen My. Jag känner mig trött, ledsen, sliten… Men framförallt så känner jag mig tom. Helt tom.

 Jag skulle bara vilja dra täcket över huvudet och vänta på att stormen ska blåsa över. Men det går ju inte….. Det är bara jag som kan ta kontrollen över mitt liv och min framtid. 

 Min panikångest är i fysisk form det absolut VÄRSTA jag varit med om! Och då min vän ska du veta att jag har varit med om en hel del. saker jag inte önskar min värsta ovän ska behöva uppleva! 

Detta beslutet  jag våndats med under en riktig mardröms period ska jag kunna stå för HELA mitt liv. Det berör inte bara mig. jag måste gå igenom ALLA konsekvenserna och påföljderna. Vad händer om jag väljer den vägen… Vad händer om jag väljer den andra. Hur påverkar det Ludvig. Hur påverkar det mig. 

Jag kör på just nu, i ett farligt högt tempo. Jag VET. Men snart är jag framme. Jag har satt upp både mål och delmål. Jag tar hjälp av psykolog för att hantera min panikångest.

 Förutom det så har jag har i snitt haft ca 15-25 samtal /per dag gällande detta, med rådgivare och inblandade parter, Samtidigt som jag med ett ”leende på läpparna” försöker att hålla ställningen i butiken tillsammans med mina tjejer. 

Jag vänder just nu ut och in på mig själv för att göra det bästa möjliga av situationen. Jag anstränger mig så mycket, och är så fullt fokuserad på att klara av detta just nu att det inte finns någon tid för andrum! Det kommer du snart att förstå varför……… Denna situationen är inte mänsklig! Jag är nere i ett svart hål! 

 Förutom detta så har vi just nu Lager-rensing i butiken, Mys Blommor. 70% på ALLT! Detta innebär sjukt mycket folk. Fullt ös från morgon till kväll. Jag är i butiken mellan ca 07:30- 20-21:00. Igår mitt på dagen, så bröt jag ihop. Jag tappade kontrollen.

Jag hade ca 30 meter kö. Yes, 30 METER kö.  En vänlig bloggläsare som inte var ifrån orten kom fram och gav mig en sak. Mycket omtänksamt.  När kvinnan gått och jag hjälpt och expedierat några kunder till så slog det till…. från ingenstans.

Det knöts sig i bröstet. Jag  jag kunde inte höra vad kunden framför mig pratade om, jag såg att hennes läppar rörde på sig, men jag kunde inte ta in vad hon sa.  Allt ljud blev bara ett såll. 

Jag blev yr och kände att jag tappade kontrollen. Jag kände hur andningen gick från normal, till hyperventileringsläge. Jag försökte behålla kornollen….  Framför mig stod ca 100 människor, nya kunder, gamla kunder, många bekanta ansikten. en del okända. en del bloggläsare. All uppmärksamhet riktades emot mig.  Jag kunde inte hejda det, tårarna började rinna okontrollerat.

Jag ropade på mina kollegor på våran interna kom-radio. Blev avlöst och lyckades tränga mig igenom alla människor. Mitt på dagen , mitt i min egna butik, rusade jag ut genom hela butiken till fika rummet vidare in på toaletten.  Föll ihop i en hög. Skakade, grät, och kräktes. Av ren och skär jävla ångest. Känslan av att inte veta vart man ska ta vägen. –Varför kan man inte kontrollera sina egna känslor? Varför????

Jag vet att detta är ohållbart. jag vet att jag inte kan fortsätta som jag gör. Det kommer jag heller inte att göra. Jag ska ta x-antal kliv tillbaka.

Men just nu, fullt fokus, en sak i taget. Ett delmål i taget. Jag har bestämt mig, jag har tagit mitt beslut  och du ska få veta. Jag ska först genomföra, det som behöver genomföras. Sen ska jag informera mina nära och kära. Sen ska du få veta. 

Nu morgonmöte med personalen…… Kram / My Martens