Några kloka ord……

Att vara stark är inte att springa fortast eller att lyfta tyngst. Att vara stark är inte att veta bäst eller att vara främst. 

Att vara stark är att acceptera livets villkor. Att vara stark är att tänka om, när livet inte blir som du planerat. Att vara stark är att se möjligheterna i det som verkar omöjligt. Att fortsätta kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning.

-Att vara stark är att lära sig rida MED vågen, INTE mot…..   

Kram <3

Godmorgon!

Vad ska jag skriva? Hur ska jag orka?  Jag har suttit med datorn nu i en timme. Men kommer ingenstans.

Såhär känner jag inför mitt beslut:

Jag vill vara berätta ALLT! Be någon Annan kliva in och ta över. Be någon annan ta mitt beslut och löpa hela linan ut. Men det går ju inte…

Jag sitter och ”gömmer mig” i ett hörn. Vill vara ifred. Men klarar samtidigt inte av att vara ensam!

-Varför är det så svårt att umgås med sig själv?

Plötsligt så rasar allt på samma gång! Känslor jag trängt undan Kommer tillbaka som ett stekpanna som slår till mig i bakhuvudet. 

Jag kom hem till min väninna efte jobbet igår. strax efter åtta. Trött, sliten, ledsen. Där hemma kan jag vara mig själv, visa känslor. Skratta och gråta åt eländet. SKÖNT!

Det jag står inför, det jag befinner mig är inte mänskligt! Jag klarar inte hur mycket som helst! Jag må vara staen, men jag är inte någon ”super Woman” Jag är svag nu. Väldigt svag…..

 Nu vill jag passa på att ge mina tjejer i butiken cred! För dom är ta mig tusan helt FANTASTISKA! VILKET STÖD <3

Jag ÄR ett vandrande vrak. Jag får frågor av i stort sett varenda kund! jag ler, är fokuserad och inne i min ”roll” i butiken och svarar så gott det går.

Jag får frågor här inne på bloggen. Frågor jag inte kan svara på. Än. Jag FÖRSTÅR det. Såklart! Dom flesta av er förstår det också…… Men en och annan går till attack Och vill ha svar NU! Jag vill också ha svar nu! Det är INTE av elakhet som jag inte svarat. Det finns inget svag att ge <3

Jag blir ledsen och stressad av att inte bara kunna ta ett beslut och dela med mig av det.

Men jag MÅSTE lyssna på mina rådgivare, jag måste ta detta i rätt ordning. Men framförallt så MåSTE jag lyssna på mig själv!

Jag har velat, fram och tillbaka. Jag har försökt att se hur det blir om jag går åt det ena, eller det andra hållet. Jag har varit på väg att ge upp! Jag försöker att bara tänka på mig och Lilleman. Vad är bäst för oss?

Jag hade två viktiga möten igår. Nu börjar jag inse vilken väg jag behöver gå. Jag tror att jag kan ta min sista energi, och försöka använda den styrkan som jag har kvar till  att bestämma mig.jag försöker, från hjärtat… Jag försöker verkligen så hårt det går.

Jag vill sova på saken. Och landa i det. Känna efter en sista gång….. Vara säker på att jag inte ångrar mig. så att jag verkligen kan stå för mitt beslut. Hur tjatigt det än låter. Så är det precis så det är…. 

-Jag är helt jävla förkrossad! Det gör så fruktansvär ont inom mig. Min identitet och min självkänsla har fått sig en kraftig Törn!

Inatt har jag inte sovit mycket als. Men jag har tagit kontrollen även andning och intalar mig själv att det kommer att bli bra…. Nu ska jag åka upp till tjejeEna i butiken. Vi har personalmöte. Sen ska jag försöka ta mig igenom denna dagen också.

Men Nu är det nära, väldigt nära. Och på ett sätt så är det skönt, för att som jag gör nu leva i ”ovisshet” är totalt knäckande. Samtidigt så skrämmer det mig, att ta det där klivet, det där steget som kommer att förändra hela mitt liv från samma stund jag bestämmer mig gör mig LivRädd!

Jag är så trött på mig själv att jag kräks! Mina inlägg, mitt ältande! Mina sömnlösa nätter! Och är du också lika trött på mig själv som jag själv är, så lovar jag att det finns såååå många andra positiva bloggar att läsa också <3

Jag kommer komma tillbaka dit! så småningom…. nu är det sista dagarna på våran årliga Lagerrensning!

Vi ska byta sortiment helt och passar därför på med detta: 

Kram sålänge….

/My Martens 

Att vara eller att inte vara. Att veta eller att inte veta. Att göra eller att inte göra.

Godmorgon! Inatt har jag sovit bättre än på länge. jag hade väldigt svårt att somna. Jag somnade sent, Långt efter midnatt. Funderade, och kämpade emot ångesten. Jag fokuserade på andningen, och hanterade det ganska bra. När jag väl somnat, så vaknade jag inte. Jag sov ända tills klockan ringde! DET var extremt välbehövligt! Nu har jag precis tagit en morgonkaffe med min väninna <3

Många frågor som snurrar i mitt huvud just nu.  Ibland önskar jag att man bara kunde säga ifrån sig ansvaret, låta någon annan bestämma eller ”styra upp”. Krypa tillbaka, gömma sig…. Slippa konsekvens tänkandet. Bara flyta med och inte behöva oroa sig, analysera, eller fundera….

Det låter lite fånigt. Det är ju inte så det funkar. Jag VET det. Men bara för en kort liten sekund, så har jag ändå tänkt så. Lite barnsligt, blåögt och naivt. Men GUD så skönt det har varit! Men i verkligheten  funkar det dessvärre inte så.

Jag ställer mig dessa frågor om och om igen , ”Vem är jag?” ”Vad vill jag?” ”Hur känner jag?” 

Det är tre olika frågor som gör ont inombords att försöka besvara. Dom svider som eld! För vad jag vill och hur jag känner stämmer inte överens.

Min hjärna säger en sak. Mitt hjärta säger en helt annan sak.

Jag har en inre konflikt. Missförstå mig rätt. Jag har inte ”tappat det” Jag lider inte av schizofreni. Jag benar bara ut det sista, för att kunna ta beslutet som jag ska kunna stå för och leva med. Resten av mitt liv.

Det handlar egentligen inte om vad nån annan ska tycka eller tänka om mitt beslut. Man kan aldrig vara alla till lags. DET har jag lärt mig.

Det handlar om att jag själv ska försöka att förlika mig med beslutet och att jag inte i efterhand ska ångra att jag tog det. Eller behöva ställa mig frågan om vad som hade hänt om jag gjort ett annorlunda val. För DET skulle vara fruktansvärt plågsamt och ge mig ångest även i framtiden.

Ångest är helt nytt för mig.

Den är verkligen ingenting som jag vill vänja mig vid. Första riktiga Panikångest-attacken kom som en chock! Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Jag fick ingen luft, jag trodde att jag fick en hjärtattack. Det gjorde så FRUKTANSVÄRT ont! Jag ville bara krypa ur mitt eget skinn! En extremt obehaglig känsla. Jag blev ärligt talat chockad över hur fysiskt ont det gjorde. Jag blev livrädd. Jag samlade mod till mig och skrev om det öppet HÄR.

Dina tips och råd och kommentarer värmer verkligen. Genom bloggen och dig har jag faktiskt fått ett OTROLIGT stöd. Det har blivit en hjälp och ”bearbetning” i min process. DU betyder väldigt mycket för mig, TACK  <3

Självklart VET jag att jag måste ta emot hjälp. Dvs professionell hjälp.

Jag är medveten om det, och jag har nu kontakt med en psykolog. Jag skäms inte över att tala om det. Någon skrev här inne på bloggen ”Att våga vara svag, är att vara stark” 

Ojojoj vad dom orden värmde! SÅ SANT! Det ska vi alla dela med oss av och tänka på när vi av olika anledningar inte är på topp <3

En sak vet jag. Anledningen och det som framkallat min ångest och även panikångest är att jag ställts inför det faktum att jag måste göra ett vägval. Att ta mitt beslut, som jag jobbat med dygnet runt på sista tiden.

MEN i mig själv så är jag en kämpe, en överlevare, ett maskrosbarn. Jag SKA ta mig ur detta. Jag vill INTE fortsätta leva med ångest. Panikångest attackerna har fått mig att tänka till. På riktigt.

Jag har tidigare tänk, ”det händer inte mig”  ”Ångest kan väl ändå inte vara så farligt” osv. Men det har jag den hårda vägen insett att det gör det visst.

Hur stark och självständig jag än anser mig vara så är även jag sårbar. Med det sagt så menar jag inte att jag ”ger upp” Tvärt om, jag ska verkligen inte ge upp!

 Just nu lyser varenda varningslampa rött och både kropp och själ säger ifrån.

 Det som ändå, mitt i detta TILLFÄLLIGA kaos är positivt…. Det är att jag är medveten om det. Och att jag för FÖRSTA gången i hela mitt liv har stannat upp, rannsakat mig själv OCH vågat be om hjälp. Jag har stått på egna ben sedan 14 års ålder och NU som först vågar jag gå utanför min ”comfortzone” och be om hjälp. Läskigt, men ändå skönt.

Jag vill inte må såhär, jag vill inte på riktigt ”gå in i väggen”. Jag vill bli hel, inifrån och ut.

Min älskade Lilleman, min mening med livet, mitt ALLT, han är 5 år. En pojke som behöver sin mamma mer än någonsin <3

Jag skulle ALDRIG förlåta mig själv om jag fortsatt precis som tidigare och kört på i 380km/h i full fart framåt…. Mot enkelriktat.(citerat min psykolog)  Vart slutar den kraschen?  Det ska jag inte ta reda på! Jag försöker dra ner tempot, kraftigt! OCH hitta rätt fil, rätt väg…  som INTE slutar i en bergvägg eller en återvändsgränd.

Jag skrattade till när psykologen uttryckte sig på detta sätt. Men den enkla och lite ”barnsliga” jämförelse satte sina spår i min tankeverksamhet…… -Tack för det <3

-By the way, har jag berättat att jag extra knäcker som modell och figurerar i olika reklam sammanhang?

Såhär ser en trött, rödgråten, och svullen My ut. Sugen på att boka mig för en plåtning? Jag förmedlar glädje, hälsa och en fris fläkt! HAHAHA! -NOT!  Är det någonting jag har så är det iallfall självdistans 😉

Det finns inget smink i världen som kan få ordning på mitt yttre just nu! Inte en lösögonfrans sitter kvar… dom har jag nämligen gråtit bort! Kylmasken jag somnade med för att jag någonstans inombords hoppades på att dämpa svullnaden gjorde inte riktigt dom underverk som jag hoppats på 😉 -Skämtosido!

DET är okay just nu. Jag är inte på topp i mitt inre, och definitiv inte i mitt yttre! Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Gråter till och från, smiter undan från koderna i butiken. Snörvlar, sköljer mig med kallt vatten och kliver fram igen. Konstgjord andning helt enkelt.

Men NU ska jag ha ett möte, ett morgonmöte som förhoppningsvis ger mig den kraft, och den inte styrkan som gör att jag klarar av att välja MIN väg. Ta MITT beslut. 

Hur ut-tjatat detta än måste vara för dig (och även för mig själv) Så börjar jag se ljuset i tunneln. Jag börjar sakta men säkert att minska konflikten inombords. Men jag behöver några svar till, jag behöver analysera ytterligare en gång till ”vad hände om jag gör så, vad bli konsekvenserna om jag gör si” OSV.

-Inte för någon annans skull, utan för MIN skull! 

Vissa/någon har skrivit här inne att jag ska berätta NU, NU, NU. OM jag hade bestämt mig, OM jag hade haft svaren på alla mina egna frågor som jag tampas med , OM jag hade vetat vilken väg jag skall gå så hade jag berättat det.

För oavsett vad jag kommer fram till, förhoppningsvis redan idag. Så innebär det en resa. En resa som man genom bloggen automatiskt får följa. OM jag fortsätter att blogga. Vilket jag har sagt att jag gör så länge som jag orkar och så länge som jag känner att jag vill det <3 

 jag ber om ditt tålamod… retar du dig på mig. Ignorera mina inlägg en tids, till allt lagt sig. Svårare än så är det inte!

 Nu vill jag bara önska dig en riktig toppen dag! All kärlek till dig från mig <3 Stor kram!

/ My Martens 

Hej fina! Här kommer en liten uppdatering från förra veckan. Som jag skrivit tidigare så tog jag och Lilleman en riktig ”mamma son” dag till sjöss på Viking Line. En kryssning för bara oss två. Inga måsten, ingen stress, inget nät och extremt välbehövligt för oss båda just nu! Vi kom ombord och jag tog en morgonkaffe uppe på däck. Ludvig var exalterad och njöt av utsikten! Magiskt vackert! 

Vi gick sedan in för att äta buffè, det fanns GALET mycket gott att välja på. Min lilla kille valde det mesta! Det roliga är att han verkligen kan äta som en vuxen man! hehe!

Efter frukosten så började första familjeaktiviteten med tramp-bil! Trevliga och omtänksamma lekledare stod på plats, visade hur man skulle göra och köra och hjälpte alla förväntansfulla ungar igång! Det är ju ändå en speciell känsla att köra tramp-bil uppe på båtdäck med skinande sol =) Ludvig var överlycklig! Jag fick kliva av banan och sätta mig bredvid och titta på. Jag log. Mitt i allt mitt elände så försöker jag att vara stark inför Lilleman. Jag är livrädd att han ska känna av hur jag mår. Nu mår han som en sol, han var glad, lycklig och väldigt stolt! -Titta på mig mamma! =) Åhhh min lilla kille! 

Sen tog vi hissen ner till Däck 9 till Ville Viking! 

Där vi båda busade för fullt. Hoppkuddar, lekland och annat skoj! Perfekt för både mindre och större barn! 

Sen tog vi en siesta i solstolen. En perfekt mysig liten plats där vi smet undan till då och då… 

Ludvig busade även i lekplatsen precis intill baren där jag själv satt och drack latte och åt glass =) 

Kolla in denna killen! Skitiga barn, lyckliga barn 😉 -Eller? 

Den här lilla lortgrisen kastade sig över mig och pussade mig så jag var minst lika kladdig som han! hahah! 

Ludvig älskade att stå längst bak på båten och titta ut över havet! Känslan, vinden och det fantastiska vädret som vi hade! =) 

Sen kom vi iland, bytte båt och begav oss tillbaka mot Stockholm igen… 

Vi gick på Amorella. Bytet gick snabbt, smidigt och enkelt… 

Där spelade vi minigolf i mörkret. JAG vann 😉 Varför tar min vinnarskalle över? Ludvig var så sur på mig att han var påväg att ”lacka ur” och jag fick ge med mig och ”missa med flit” hehe! Sen gick vi vidare mot lunchbuffén..

Desserten blev Ludvigs favorit! =) Det fanns även där extremt mycket att välja på.

 Efter maten gick vi till våran hytt. Vi hade Nämligen shoppat på taxfree där Ludvig bytt ut sitt lördags godis mot lego =) Ludvig byggde lego och jag somnade i TVÅ timmar! Mina sömnproblem tar ut sin rätt. Jag tror denna dagen gjorde gott för oss båda. Egentid, lek, bus, god mat, roliga aktiviteter, havsluft, sol, och extra sömn! Vi var bara iväg på en endags kryssning… men det kändes som om vi varit iväg jätte länge. Vi upplevde så mycket på så kort tid! WOW! kan varmt rekommendera denna typen av utflykt för familj och barn =) Eller göra som jag åka ensam med barn =) läs mer om utbudet på Viking Line här! 

Det var en kort uppdatering av en lång, händelserik härlig dag till sjöss! Tack ”Ville Viking” för denna gång! -På återseende! Kramar

/ My Martens 

Godmorgon!  Efter ännu en tuff natt med ångest och oro. Men ingen panikångest! -SKÖNT!

Försöker ladda om inför denna veckan och för att klara av att ta mitt största beslut Någonsin…. Ojojoj! Vad svårt! Mitt hjärta blöder…… Jag greppa efter halmstrån, lösningar, andra vägar och gör allt som står i min makt för att ta RÄTT beslut! Tänk om man bara kunde få facit i handen…. Så enkelt allt hade varit! <3

Just nu, Mys på Skansen! Personalfrukost med några av tjejerna <3

Dom här två är banne mig helt Outstanding!!! Evelina & Vickan! jag själv är trött, rödgråten och svullen i ansiktet! Men laddar om inför en ny dag i butiken! 

frukt och kaffe i solen innan vi åker till butiken… 

Gällande Näthat och vuxen mobbning (tidigarelägg) så sätter jag punkt här! Står helt över den biten, håller mig utanför och väljer att stå över! Vi hörs sen! Kramar

/My Martens

Hej från Öland! Ja du… efter sjukt lång bilresa ca 8 timmar så kom vi tillslut fram till Öland. Det hade hänt en olycka på midsommarafton (tror jag) vid Södertälje typ, så en bro hade gått sönder. lite dåligt uppdaterad känner jag… men konsekvenserna blev SJUKT långa köer och långa omväga i skogen då man inte kan köra den vanliga väga på E4:an. SUCK!

Men Lilleman var ändå på topp, vi tog några extra bensträckare. Jag hade gjort fika och lunch…. och vi hittade på lekar längemed vägen. Han klagade inte EN ENDA gång! Helt otroligt!  -Fantastiska, älskade Lilleman <3

Ny vecka, nya möjligheter skrev jag imorse. Jag försökte nog mest att övertyga mig själv om jag ska vara ärlig!

När jag började närma mig Kalmar/Öland så knöt det sig i magen. Idag är det ”pappa vecka” och just idag var det sjukt svårt att släppa taget o Lilleman och säga ”hej då”. Jag kämpade emot mina egna tårar, jag svalde, svalde och svalde…… Så fort Ludvigs styvmamma ”tagit över” honom och jag vände ryggen till så forsade tårarna.

FY FAN vad det gör ont! PÅ ALLA PLAN!

Att vara varannan-vecka förälder är ALDRIG lätt. Men just precis nu när känslorna ligger som utanpå kroppen så blir allting tusen gånger svårare! 

Jag har idag fått så sjukt många komplimanger för min outfit idag. Normalt sett bloggar jag bla, om mode och skönhet!

Men det känns just nu så långt ifrån där jag befinner mig…Men eftersom att min personal, mina kunder, OCH tjejen på macken gav mig en komplimang så kan jag ändå tipsa om att den finns på REA HÄR Finns även med andra mönster….

-Kul om man mitt i sitt egna elände kan göra någon annan glad =)

Efter att jag snörvlat över Lilleman, och hela situationen så hade jag ett personalmöte och planering inför veckan. Det är väldigt svårt att vara stark nu. Jag försöker säga till mig själv och intala mig själv följande…. 

”Var stark” ”du klarar detta” ”Kom igen nu” ”Bara några dagar till” ”Bestäm dig”  ”Bryt inte ihop” osv.

Men det gör så jävla ont! Ont i hela kroppen, och själen!  Jag vet hur kryptiskt detta låter. Jag vet att alla vill ha svar NU!

DET vill jag också! Men jag sitter skapligt bakbunden. Detta måste hanteras på rätt sätt. JAG MÅSTE bestämma mig innan jag delar med mig. Jag vände ut och in på mig själv för att göra det.Dag som natt. 

Mitt i allihopa så är det DRAMA BIG-TIME på andra bloggar OM mig!?!

Det tar mig emot att överhuvudtaget omnämna det här inne! Jag görs det EN gång. NU. Efter detta inlägget så kommer jag inte att kommentera det mer! -Okay? 

Det cirkulerar listor om hur jag påstås ha legat och haft sex med diverse gifta män Rykten om mina nära och kära. Alla vet plötsligt så mycket mer än vad jag själv vet.

Det påstås helt enkelt så mycket sjuka grejer att man inte vet om man ska skratta eller gråta!

-Jag väljer det förstnämnda!!!

HUR kan ”vuxna” dvs, 40 plus mammor sitta och backstabba, kasta skit och gadda ihop sig?!

 påståendena är så sjuka saker att man blir mörkrädd!

Inte bara 40 plus utan även 50 plus!?! Nu menar jag INTE att detta har med ålder att göra egentligen. jag känner mig nämligen som 92 i själen…. Jag syftar på att man i den åldern BORDE ha så pass mycket erfarenhet och förnuft att man borde veta bättre!

Det säger MER om personerna i sig som uttrycker sig på detta vis än vad det säger om mig, -kan iallafall jag tycka! 

-VARFÖR?! Är jag ett sånt fruktansvärt stort hot i denna lilla ytliga blogg värld att man bara måste attackera mig, just precis samtidigt som  jag öppet delar med mig om en livskris?!

-En tillfällighet? Nej, skulle inte tro det! 

Anledningen att jag inte kan sova är för att jag står inför ett beslut som kommer att påverka hela min framtid. Inte bara min utan även Lillemans. Och nej beslutet handlar inte om att jag  skulle vara gravid och det har ingenting med vårdnaden med Ludvig att göra!

Detta beslutet ska jag stå för och leva med RESTEN AV MITT LIV. Nu & för alltid! 

Oavsett vilken väg jag kommer att välja så får det konsekvenser. jag är helt ensam i mitt beslut. jag har inte någon man eller familj att luta mig mot. Jag måste stå på helt egna ben och göra detta på rätt sätt.

DET är något större bekymmer än ryktes-spridning  och näthat som plötsligt av en ”tillfällighet”  bara haglar på mig ifrån bittra nättroll/bloggerskor som sitter ”anonymt” bakom sina skärmar och lägger en massa energi på att försöka förpesta mitt liv och sprida elaka rykten HELT UTAN substans!

-SKÄMS på er! (ingen nämnd, ingen glömd) 

VI är mammor, och genom bloggarna och sociala medier ”halv-offentliga” profiler! DÅ borde man väl verkligen förgå med gott exempel????? 

Jag har EN gång gjort ett offentligt uttalande om en bloggkollega, som utefter hur JAG uppfattade det bettet sig väldigt illa mot mig. EN GÅNG!

Jag skrev, jag publicerade det och JAG STOD för det!  

Men ingen annan klarar av att stå för sin åsikt eller sina uttalanden. bara jag….. Nu smutskastas det, med ”interna” kommentarer och bakom olika IP nr. Men man behöver inte vara en Einstein för att se den röda tråden!

Jag har lärt mig mycket av den situationen då JAG gjorde ett offentligt uttalande.

Jag står fortfarande för varenda ord av det jag skrev. men jag skulle sköta det på ett annorlunda sätt idag.

Jag var en gröngöling i bloggbranchen och åkte på både en och flera smällar innan jag lärde mig. Alla kan göra misstag, även jag. jag är långtifrån perfekt!

Gjort är gjort, jag står som sagt var för varenda ord jag skrivit. MEN kommer ALDRIG att lägga mig på den nivån igen. jag kommer ALDRIG att låta mig ”ryckas med” och ge mig ner på den sandlådenivå igen. DET stadiet är ett minne blått!

Ett av mina motton är följande:

”Ett misstag en gång, helt okay. Men att göra SAMMA misstag två gånger är två gånger för mycket” Jag försöker att leva efter just dom orden…. 

Vet du vad… jag är en ”lant lolla” som är uppvuxen på landet. ifrån Vadstena. (en underbar charmig liten stad)  

Jag har inget bohav av att roa mig på andras bekostnad eller slicka uppåt och sparka neråt. Jag sköter MIN grej. Jag kommer fortsättningsvis inte att lägga så mycket som en sekund av min tid eller energi på detta blogg/nät-hats drama som cirkulerar!

JAG SÄGER NEJ TILL NÄTHAT & MOBBNING BÅDE I BLOGG VÄRLDEN MEN OCKSÅ IRL!

-gör du det också så ber jag dig att DELA detta inlägg!  -Tack på förhand <3

Jag ska nu lägga FULLT FOKUS på att ta mitt beslut. Hålla mig samman, så gott det går. Fokusera på min hälsa innan jag fullständigt faller ihop. FOKUSERA PÅ LILLEMAN!

 Jag lyssnar på kroppens varnings signaler, och tar hjälp ev en Psykolog/life coach. Jag försöker att stå emot sömntabletter/ångestdämpande ett tag till. Jag säger inte att det är fel. Jag är bara så förbaskat rädd för att bli beroende och fastna. -LIVRÄDD! 

Jag läser varenda kommentar/mail som ni skriver till mig. Jag är djupt rörd och tacksam över hur många fantastiska, omtänksamma människor som finns där ute <3

jag gråter samtidigt som jag läser era ”historier” och blir både skrämd av hur ”vanligt” det är, men också tacksam över hur modiga ni är som delar med er! Jag är i TILLFÄLLIG psykisk obalans.  Jag är medveten om det.jag kämpar med både kropp och själ!

Jag mår just nu skit, jag är inte på topp, men jag är öppen och ärlig med det….. och står för både vem jag är och vad jag gör till 100% ! 

Jag tar hjälp av min omgivning och väldigt snart…. väldigt snart så kommer DU att få förstå varför!

Fram tills dess!

TACK för att DU är DU! Tack för din omtanke och ditt stöd! Utan dig så vore bloggen INGENTING!

-Vi ska peppa, stötta och lyfta fram varandra <3

Både i med och motgång! -GLÖM INTE DET!

 Det är just i dom lite svårare stunderna som man ser vilka som verkligen bryr sig. Det är just när det blåser extra hårt som man ser vilka som finns…

Denna Veckan är det SISTA veckan på våran årliga LAGRRENSNING: 50% på ALLT! Krukor, fruktträd  jord, inredning  kort, ljus, ja…. ALLT!

Just därför kommer jag att befinna mig nere på solen och vindarnas ö, Öland hela veckan.

Precis som Ferdinand så ska jag  dofta på mina blommor, samla kraft i min Handelträdgård. Min fina butik <3 

Varma kramar

/ My Martens 

Godmorgon! Jag är verkligen rörd över ditt engagemang! Jag är fortfarande chockad över hur många som har en erfarenhet av ångest! Jag fick en present från en bloggläsare igår. Två böcker och ett privat meddelande, TACK! <3

blev så förvånad, hittade det på min bil utanför där jag bor….. 🙂

Inatt har jag sovit oroligt igen. Vaknat, vridigt och Vänt. Men jag har inte haft någon ”riktig” panikångest attack! Jag har ångest, och är nervös inför veckan. Jag är vemodig inför mitt beslut. Men samtidigt så börjat tiden rinna ut och det är dags att få ett avslut på detta!

En tidig men mysig frukost, med mitt <3 innan vi börjar bila ner mot Öland. Ingen stress nu, jag tar allting i MIN takt. 

Denna veckan gäller det! Fullt fokus, tuffa beslut, men en extrem vilja från min sida. Jag ska fixa detta! En morgonkaffe i trädgården innan våran roadtripp!

Nu mot butiken, My’s Blommor! Där våran åriga Lagerrensning pågår för fullt! 50% på ALLT!

-Vi syns kanske där? 

-Ny vecka, nya möjligheter!

kram

/My Martens

hej fina! Här kommer ett lite längre och ganska obekvämt inlägg. Men först några rader om gårdagen som var helt underbar!

 Vilken härlig midsommar vi haft! Lyckliga barn = Lyckliga föräldrar!!! Hudiksvall är underskattat! Vilken natur, vilket lugn, vilket PERFEKT ställa att ladda om batterierna på!

Igår började vi dagen med en sovmorgon. Kin och barnen tog ett morgondopp. Vi väntade tills efter frukosten… Sen åkte vi ut på en liten tur med båten! Ludvig var så jäkla glad! Från morgon till kväll! Det verkligen strålade om honom! 

Det var ca 29 grader i SKUGGAN! Nu visar sig Sverige från sitt bästa jag! <3 

Kin är ju bara helt underbar!!! Genuin, omtänksam, äkta, rolig och en kvinna med båda fötterna på jorden <3 och väldigt klok!

Att fira midsommar uppe hos dom var verkligen som balsam för själen. Jag är väldigt trasig just nu. På många plan!

Men jag gick lixom in i en ”bubbla” där uppe. Jag skrattade och levde i ”nuet”, slappnade av.  Väldigt skönt att vila hjärnan för en stund. Sova ikapp lite grann….. Men framförallt att se hur glad Ludvig var. Han var överlycklig! Jane & Julia som är ”stora tjejer” i jämförelse var så otroligt omtänksamma och inkluderade honom i allt vi gjorde. Kins föräldrar Astrid & Bror var också helt underbar!

När vi skulle åka hem så vinkade all hej då vid bilen… Jag tror att jag han köra ca 300m in på skogsvägen innan Ludvig började storgråta! -VAD händer frågade jag?!

”Men mamma, jag vill inte åka hem jag vill stanna här” svarade Ludvig mellan tårarna. Vi prata lite om detta. Och konstaterande att det inte är sista gången vi ses. Då förklarade Ludvig att detta var den roligaste midsommaren någonsin!

DET gör gott i mamma hjärtat! Speciellt just nu när man känner sig lite otillräcklig på många sätt.

-TACK KIN, för att du övertalade oss att komme upp <3 Tusen tack!  <3

Vi avslutade dagen igår med ett glas bubbel, alkoholfritt för mig och lite smågodis. UNDERBART! Sen körde vi hem. Hem till Sigtuna. Vi kom iväg på eftermiddagen. Jag tyckte det var bättre att köra när det blivit lite svalare. Resen hem gick lätt och smidigt. Jag kände mig mer ”som mig själv”. Jag tänkte för mig själ att jag lyckats ta kontrollen över allt igen. Att några dagar i Norrlandsluft med underbara vänner hade gjort mig gott. Det hade det såklart gjort. Men det sista beslutet måste ändå fattas. Det sista och största beslut som jag någonsin tagit kommer inte att lösa sig självt. 

 Men att komma hem, var som att kliva in i en ångset bubbla igen.- VARFÖR är det så? Tårarna började rinna…. jag dolde det så gott jag kunde för Lilleman. Verkligheten slogs emot mig på ett fruktansvärt sätt. jag Försökte hålla mig lugn, slängde in en maskin tvätt, packade upp och gosade ner mig i soffan med Lilleman och tittade på film. Jag kämpade emot alla mina inre känslor. Jag lyckades somna, med lätt ångest.

MEN vaknar upp med en riktigt panikångest attack igen. Rusande hjärta, hög puls, kallsvettig som efter en mardröm. Svårt att andas, tryck över bröstet. Rädd, trött, förvirrad. Jag ville bara skrika, högt, -HJÄLP! Ta bort mig ur detta! Jag orkar inte mer, jag klarar inte detta, Jag ger upp!

Jag famlade upp, öppnade dörren ut, satte mig på gräsmattan i bara nattlinnet och grät… jag grät så mycket att jag inte trodde tårarna skulle räcka till. Jag satt där i någon timme innan jag sansat mig. Innan jag kände hur jag kunde börja andas igen. Jag förstod att detta ”bara” var ännu en panik ångestattack.

-VAD är det som händer?! HUR kan en ångestattack göra fysiskt ont?!

Nu har det varit så här i nästan två veckor. Det känns som om jag inte klarar mer. Jag trodde uppe i Norrland att jag kommit ifrån det. Att det hjälpte med lite ledigt…. men det hjälpte bara för stunden.

Det här beslutet jag skriver om är såklart grund utlösande faktor till detta. Men ångest är nytt för mig. Helt nytt. Jag vet inte hur jag ska tackla det.

-Hur jag ska hantera det?!

-Är det detta som kallas ”psykisk ohälsa” ?

-Varför är detta ämnet så tabubelagt?

-Varför är det ingen som vågar prata högt om det?

Det är frågor som ekar i mitt huvud. Jag hade i min vildaste fantasi inte kunnat föreställa mig att jag själv skulle få uppleva detta och faktiskt må så fruktansvärt dåligt.

Jag har varit med om en hel del, men har aldrig upplevt denna både fysiska och psykiska smärta!

Jag skäms inte över att skriva det. Men jag är livrädd över att inte ha kontroll över min situation. jag känns mig maktlös och förtvivlad. 

Jag kämpar inom mig själv med alla känslor och gör ALLT SOM STÅR I MIN MAKT, för att inte klappa ihop fullständigt!!! Jag har tagit hjälp av en life-coach! 

Jag har sållat bort allt jag kan på schemat just nu. Prioriterar bara det viktigaste.  Det enda jag har kvar är det som egentligen rör beslutet jag skriver om. Denna veckan måste jag ta det.

Det skrämmer mig, stressar mig och jag vet fasen inte hur jag ska klara av det!!! Usch nu gråter jag igen! Jag vill inte, jag orkar inte! Jag kommer inte klara av att gör det!

Jag greppar efter halmstrån och lösningar som ska göra så att jag slipper…. men jag hittar ingen lösning. Det gör så j*vla ont! Jag kämpar så j*vla hårt, men springer mig bara tröttare… 

Jag tycker inte om ordet ”att gå in i väggen” det är alltför många som tar lättvindigt på det. ett exempel av många, Unga 90-talister som jobbat deltid en sommar och sen kallar sig utbrända.

Men nu förstår jag det riktigt allvarliga i det. Jag känner inte igen mig själv, glömmer saker, enkla vardags ting. Kan inte sova. Kan somna mitt på dagen (om jag inte jobbar) för att sedan vakna lika trött igen. slår fel kod på kortet, tills bankomaten tar kortet (suck), handlar i affären, men glömmer matvarorna kvar i affären (dubbel suck)  Åker iväg för att göra ett ärende, men kommer inte ihåg varför jag åkte ?!?.

När det blir ett projekt att packa resväskan som jag packar upp och ner flera gånger i veckan. Alltså jag är normalt sett ett riktigt ”packning proffs” Men jag sitter bara där framför väskan och vet inte vad jag ska göra. Till och med DET känns övermäktigt… Då har det gått liiite för långt. 

Då inser även jag att jag är ute på riktigt hal is. Jag är inte van vid detta. Jag är en riktig ”pippi långstrump”

-kan själv! Men just nu så kan jag inte själv. 

Ni är så otroligt många som varit modiga att kontakta mig, både här inne på bloggen, men också som anonym i privata mail. Jag vill verkligen att du ska veta att jag LÄSER ALLT.

Jag är så galet tacksam och imponerad över hur DU vågar dela med dig. lite smått chockad över att inse hur vanligt detta är. Och hur många som varit med om det. Men man kan inte förstå ångest, om man inte upplevt det! Det vet jag nu.

bara för att jag inte svarar, på ditt mail eller din kommentar så betyder inte det att jag inte läser den. m

Men jag förmår inte att svara just nu. Jag orkar inte. Jag svara inte ens mina nära och kära. jag är tillfälligt folkskygg och kan bara umgås/prata med några få av alla jag känner.

Såhär kan jag inte ha det i längden det är ohållbart. Då går jag sönder helt. Det FÅR inte hända. Men jag ör medveten om problemet och jobbat på det. Min lige-coach/psykolog, kbt… Kalla det vad man vill, är en BRA stöttepelare just nu! 

Jag har en Lilleman som behöver sin mamma. Ludvig, mitt allt, viktigare än NÅGONTING annat!

 En hund som behöver sin matte. Anställda som behöver sin chef. Jag har så många som är beroende av mig i olika jobb sammanhang. Jag räcker inte till!  

I ärlighetens namn så klarar jag knappt av att finnas där för mig själv. Jag är trött, väldigt trött…….

Tack för att du delar med dig. Jag lovar dig att jag kommer att gå stark ur detta. jag vet inte hur, eller när. Men jag vet att jag ska hitta ett sätt att göra det.

Du kommer få finnas med på min resa oavsett vilket beslut det blir. Det blir en drastisk förändring åt vilket håll jag än väljer att gå. Nu är det bara dagar kvar.

jag kämpar mellan hopp och förtvivlan. Jag skriver bara öppet och ärligt om vad som rör sig i mitt huvud just nu. Jag är ledsen för att min blogg plötsligt förvandlats till en deppig ångest bubbla. men bloggen handlar om mitt liv, min vardag. Just nu befinner jag mig här, i ett mörkt kaos.

Jag hade två alternativ. Att sluta skriva helt. och lägga ner bloggen. Eller att skriva nån gång då och då och helt enkelt vara ärlig. Det ÄR en läskig känsla att öppet skriva hur jag mår och vart jag befinner mig. Det ÄR  INTE lätt.

Men jag har lovat en ärlig blogg och så kommer det att förbli. Så länge jag håller mig över vatten ytan så kommer jag uppdatera då och då.

 Denna veckan jag har framför mig är bland det värsta jag varit med om. Imorgon åker jag till Öland. Lämnar Lilleman till sin pappa och kavlar sedan upp ärmarna och gör det som måste göras…..

Jag ser mig inte som ”utbränd” men jag ser mig som tillfälligt svag.

Det gör inte mig till en sämre människa för det, det är precis såhär livet är. Det går upp och det går ner. Och just nu är jag inte långt ifrån botten. Men då finns det ju bara en väg att klättra!  -Upp! 

Kram & tack för att DU finns <3

/ My Martens 

Hej! Hoppas att din midsommar varit bra!

Vilket paradis vi befinner oss i! Guuuuud vad glad jag är att vi bestämde oss för att åka! <3 Detta var precis vad jag/vi behövde! Att slippa tänka, grubbla och bara få vara för en stund….. 

vi har varit här sedan igår. Jag lyckades hitta trots att det ligger mitt ute i ingenstans. Blir alltid lite osäker när gps inte ens hittar!

Men det gick galet lätt!

Vi hittade  till Baldraviken, dvs i Helsingland några mil ifrån Hudiksvall. Kin & Albans lilla paradis! snacka om ett litet smultronställe!  ungarna badar och det regniga vädret lämnade vi kvar nere i Stockholm… här skiner solen och det är klarblå himmel! Magiskt vackert, blankvatten, fåglar, vacker natur och fridfullt… Vi åkte in till lilla Forsa där vi fick vara med om en traditionell midsommardans, stångresning, folkdräckter och en stor picknick på en gammal bygdegård. Galet mycket folk, men ändå lugnt och skönt… 

Fiiiina Kin <3 underbara, fantastiska, genuina människa!  När vi kom tillbaka så myste vi, grillade, spelade kubb, badade. En väldigt traditionell svensk midsommar 🙂 SÅ mysigt! Dansuppvisning av dom små. Ludvig fick vara med och dom stora tjejerna hjälpte honom och fick honom inkluderad trots att han inte als kan dansa som dom <3 verkligen gulliga tjejer!  SÅ duktiga! Jane är just nu aktuell i Let’s Dance junior som snart börjar sändas på tv.

Ludvig var så stolt och glad som fick hänga med ”dom stora tjejerna”  

Nu mår mitt mamma hjärta bra! <3 Kubb turnering…. Vårat lag van 😉 hehe! Sjukt roligt! Alltså detta dygnet har varit soM balsam för Själen. Jag har skrattat, och bara varit i ”nuet” Kin har jag känt sen flera är. Men hennes föräldrar har jag bara sagt hej till som hastigast. Men dom är precis soM hon FANTASTISKA! så gästvänliga och omtänskamma mot både mig och Lilleman. Albans syskon har jag inte träffat innan. Oavsett vad så har vi haft extremt roligt! Med både gamla och nya vänner <3

 Denna utsikt vaknade vi upp till…. Och vet du vad. Inga sömntabletter. drack något glas bubbel till middagen och ett glas rosè på bryggan… Så jag har inte heller dränkt mina sorger i alkohol. 

Och inatt har jag sovot mer än på jätte länge!!! Jag somnade nästan bums när jag la mig, vid 23 tiden tror jag. Vaknade upp vid 03:45. Och låg vaken till ca 07:00 sen somnade jag om i över en timme till. Ingen panikångest och vaknade vid strax efter 08:00 med en utvilad känsla jag inte haft på veckor… SKÖNT!

Lilleman snarkade tyst brevid och han sov ännu längre… 

Kin Och ungarna var i vattnet och tog ett morgondopp Precis utanför våran våran stuga… Sen åt vi alla gemensam frukost 🙂 jag är verkligen lugn och harmonisk! 🙂 Tack Kin & Alvan för en oförglömlig midsommar <3

Nu ska vi fortsätta njuta av paradiset…. Och göra ingenting. Kramar

/ My Martens