hej fina du! Solen skiner över Gotland. Du som följer mig här inne vet att jag befinner mig i ett känslomässigt kaos! Alla frågor, oron för framtiden, ovissheten om konsekvenserna av konkursen gnager mig inombords! Vem är jag, vad ska jag göra osv! Men nu är första gången på veckor som jag lyckats släppa ALLT för en stund….

Jag har gått in i någon ”bubbla” och skärmat av mig från omvärlden. Inte bloggat, inte kollat Facebook, sociala medier och annat. Jag har tom satt mobilen på ljudlös… SKÖNT! Jag har lagt bort mobilen helt. Jag kan ärligt inte minnas när jag gjorde det senast…..

Gud vad glad och tacksam jag är över att Åza övertalade mig att gå emot min tillfälliga folskygghet och följa med hit. Det gör mig SÅ gott! Jag har sovit som en prinsessa. Utsikten hemifrån våran vän är MAGISK! Jag har inte ens tagit några bilder! (DET är olik mig) Nu ska vi lägga oss sgranden en stund…… Vi höra senare! Stor kram

/ My Martens

PS: Vi åkte med den nya färjan,  Gotlands båten från Västervik. SÅ bra!  prisvärd och billigare! snabbare och hur smidigt som helst! Ett tips för dig som vill åka över hit <3

Hej fina du! TACK för din omtanke och dina varm mail och kommentarer på förra inlägget….. <3

Nu är det ”pappa vecka” och jag saknar min Lilleman så fruktansvärt mycket!!! Sitter och tittar igenom bilder från förra veckan. Ludvig var SÅ stolt när ”det lossnade” hans simmade ca 3-5m UTAN puffar! Han var  verkligen, SÅ stolt, men jag var EXTREMT stolt! Att se hans stolthet och lycka i blicken! Det är kärlek i mamma hjärtat! <3 Ludvig ÄLSKAR att simma! Nu ska vi dock fortsätta öva och se till att han blir trygg och stark i vattnet! 

Hittade en riktigt rolig artikel om coola vattenland på  Allt För Föräldrar HÄR Vilken dröm för Lilleman! Det är någonting jag skulle vilja göra när mitt utreseförbud har tagits bort! Fram tills dess så får vi hålla oss på svensk mark! Härliga bilder från förra veckans bus med Lilleman på stranden <3 Åhhhh vad jag saknar honom!!!!!!!

Igår var jag på en annan strand. I Timmernabben. Ett riktigt smultronställe!<3 Det var lite molnigt men ändå varmt… Vilket gjorde att det var väldigt lite folk nere på ”danskan”. (Stranden) 

Jag har sovit hos min väninna Louise nu ett par dagar. Igår jobbade hon hela dagen, så jag var med hennes man och tre små söta barn på stranden. Träffade även några andra vänner från ”gamla gänget” ifrån tonåren! mysigt och kul att prata om gamla minnen! Tänk vad fort åren går och vad mycket som hänt under dessa år! Helt otroligt!

Mysigt att vara på stranden….. Men känns lite ”naket” och konstigt med så många andra barn, när inte Lilleman är med. Det är som det är, när man har varannan vecka. Men Jag kommer aldrig riktigt tycka att det rätt! Jag är verkligen imponera över min väninna. Louise har tre barn, med några års mellanrum. Hon är egen företagare, med ett hus en trädgård och som alla andra en j*kla massa vardags projekt som hus och familj innebär. Hon är småbarnsförälder som jobbar extremt mycket…. Ändå lyckas hon få ihop livspusslet!

Vi satt uppe igår kväll ganska sent. Pratade gamla minnen, saker som hänt, och framtid. Hon har ju egentligen DET livet som jag vill ha. Familjelivet. Stabiliteten. Tryggheten i en familj. Hon är gift, med familj, hus, jobb och en underbar vardag. Våra liv ser helt olika ut idag. Det är riktiga kontraster!

Men vi har ändå samma relation. Det spelar ingen roll hur lång tid eller hur många år som går. Det kommer alltid att vara så. 

Vi har genom åren gjort en massa galenskap! Roliga minnen! =) Nu ska jag dricka ur mitt morgonkaffe och ska strax lämna Timmernabben.

Jag styr nu bilen mot Åza. på sista tiden har dagarna gått upp och ner. Jag har varit väldigt folkskygg och selektiv med vilka jag orkat umgås med.

Min energi har lixom inte räckt till.

Vissa dagar har jag lämnat våren lilla ICA butik i sigtuna för att jag blivit stressad. Nu känns den biten bättre. Inte bra men på god väg. Min väninna Åza, övertalade mig att följa med henne till Gotland. Så idag åker vi över till Visby. Spontant, oplanerat och kul! Det känns faktiskt sjukt bra att göra något kul! Visby är vackert <3 Jag ska promenera, försöka träna lite…. Bara vara….. Vila och njuta..

Vi har båda en massa vänner som redan är där, som vi ska möta upp  <3

Vi bor hemma hos Åzas vän,så blir jag för folkskygg så är det bara att dra mig tillbaka 😉

Åza skrev ett väldigt fint blogginlägg igår. jag blev verkligen rörd, TACK Åza. Du kan också läsa hennes inlägg,  HÄR

 Nu ska jag försöka göra mig iordning och krama Louises ungar hej då! <3

kram fina du! Och tack för att du finns! /My Martens

Hej! Tid för reflektion. Tid för tankar. Jag sitter just nu i Timmernabben. Underbara vackra Timernabban. -Har du varit här någon gång? Det ligger längsmed kusten, mellan Öland och Oskarshamn. Ett tips från mig till dig om du vill ta semester på ett lugnt smultronställe.

 Som du ser på rubriken, det kommer många ämnen här, tunga ämnen. Detta är ett långt inlägg där jag försöker att väva in så ånga svar som möjligt på alla dom frågor jag får till mig. ta dig gärna tiden att läsa detta, i lugn och ro. Lämna gärna din åsikt, ställ gärna dina frågor. Men bemöt mig och min omgivning med respekt! 

 Jag bodde här några år som tonåring. Jag har några av mina närmaste vänner  här. Min före detta styvmamma och bonus syster. Jag kommer alltid tillbaka hit. Jag känns mig trygg här. Inte ”hemma” men trygg och lugn.

Jag har blivit ombedd att ”blogga positivt”. Jag har därför suttit med datorn framför mig i snart nästan två timmar. jag vet inte vad jag ska skriva. Jag får inte ur mig några ord. – ”Hej bloggen, vilken fantastisks dag” DET är INTE sant!

Hela jag bygger på ärlighet. Hela min blogg bygger på ärlighet!  Både i med och motgång. Precis så som livet är för alla. Det går upp och ner. Just nu utsätts jag för den ena prövningen efter den andra. Jag mår inte bra. Jag är inte bitter och arg. Nu är jag mest ledsen, trött och känner en sorg. Jag bearbetar och tar mig tid för att reflektera. Jag gråter, sover, skrattar, andas. Bryter ihop, kommer igen.

 Att gå i konkurs är ”inte hela världen” skriver vissa. Det är ju såklart sant. Det kan inte jämföras med tex cancer. och sjudomar. Självklart kan det inte det. DET har jag ALDRIG sagt/skrivit. För din vetskap, jag driver en ärlig blogg. MEN jag väljer inte att skriva allt. Jag har en integritet precis som alla andra.

Under ett års tid, så har MIN familj drabbats av cancer. TVÅ av mina närmaste kämpar mot just cancer. Just nu.  DET är för jävligt! Det är orättvist! Oron, rädslan, frustrationen och den stora frågan VARFÖR? Jag har respekterat deras önskan. Dom vill INTE synas här, dom vill inte dras in i samma media sväng som jag själv. SJÄLVKLART förstår jag det! Jag håller med till 100%. Jag ber till gud för deras skull. jag bidrar med det jag kan. Men som närstående så känner man sig maktlös. Men mina tankar och min kärlek finns med dom dygnet runt. ÄVEN nu, under min egna personliga kris. Som är en helt annan typ av kris! 

Oavsett vad man går igenom så upplever man det olika. Saker som är ”stora/tunga” för dig kanske inte skulle vara det för mig och tvärt om. Min blogg bygger på uppriktighet. Det är en lifestyle blogg där du får följa MIN vardag. Du får öppet och ärligt vara med ”hemma hos mig”. Gillar du det inte, läs inte.

Så till er som ber mig att blogga positivt. Det kommer jag att göra i samma takt som jag kommer tillbaka. För det kan jag lova dig min vän, jag kommer att komma tillbaka, STARKARE än någonsin!

Vad det gäller detta ”drev” mot mig, dessa spekulationer och strider i både mitt och andras kommentarsfält! Allvarligt talat! Konkursen, cancern, privata bekymmer och ett riktigt mardröms år! -JAG KUNDE INTE BRY MIG MINDRE!!!!!!!!!

Jag har några större saker att deala med just nu. Konsekvenserna, av konkursen, ekonomin, mitt utreseförbud, cancern, oron, ångesten, min framtid, att ”hålla ihop”, att läka, landa, sörja.. FÖR att komma tillbaka!

Listan kan göras lång, hoppas du förstår att min fokus och min energi ligger på Lilleman som ALLTID kommer att vara nr 1! Sen ligger fokus på mig själv och min familj. för att trygga våran framtid! <3

Hat föder hat, jag är inte intresserad av att grotta i detta, dementera den där jävla sex-listan som dyker upp med jämna mellanrum där det står att jag skulle legat med mina närmaste vänners män osv. Det är bara SÅ patetiskt! Vem orkar bry sig om vem jag ligger med och varför? -SKÄRPNING! Vuxna mammaro/kvinnor som tar sig tiden att backstabba mig på ALLA plan……. Det säger mer om er än om mig! 

Till sig som läsare, Jag har bett dig/er tidigare att INTE skriva negativa saker om andra bloggare/människor här inne.RESPEKTERA DET!!!

Vi, dvs jag med flera sköter godkännandet av kommentarsfältet.Sedan konkursen har jag tagit in den hjälpen. Jag är den enda som skriver och kommentarer. Ingen annan!  Men jag tar hjälp med att solla, raderar och ta bort kommentarer. Men just precis just nu så finns det varken tid eller ork att ha 100% kontroll på kosentarsfältet!

Någon annan kanske godkänner kommentarer som jag själv aldrig skulle släppt igenom. Då går jag in och raderar dom i efterhand. Samtidig så kanske någon annan INTE godkänner kommentarer som jag själv skulle ha godkänt. Då släpper jag igenom dom i efterhand.  Hoppas du ser problematiken här.

Folk ber mig ha ett öppet kommentarsfält. DET GÅR INTE! Inte med dessa nättroll som lägger otroligt mycket energi på att jäclas, ljuga, baktala och förstöra! samtidigt så får jag skit FÖR att jag släpper igenom kommentarer, och får sjukt mycket skit för att jag INTE släpper igenom kommentarer. 

Låt mig säga såhär, jag kommer ALDRIG kunna vara alla till lags. jag är helt fine med det… Jag öppnar upp mitt kommentarsfält den dag JAG vill det. Den dag det är ”lugnt” med näthatet! 

 Jag har precis haft två underbara veckor med Lilleman, på stranden, hemma i Sigtuna och hos vänner. Även om jag såklart var ledsen, grät i tystnad och var väldigt trött så var det ett stort kliv i den positiva riktningen.

Denna konkursen börjar gå mot sitt slut. Vad och hur den kommer att påverka mig ekonomiskt vet man inte ännu. Man är INTE befriad från betalning åstagande bara för att det är ett AB (aktie bolag).

Den som tror det har nog ingen egen erfarenhet av att att driva företag idag. Jag kämpade in i det sista med att betala av ALLA leverantörs skulder, jag lämnade ett plus på skattekontot med ett par tusen kronor Jag lämnade närmar 100-tusen kr på kontot. Jag avslutade med rak rygg, och ”flaggan i topp”.

 Jag sålde fastigheten och tomten,  INNAN konkursen. Varför går man då i konkurs? Varför valde JAG att sätta My’s Blommor i konkurs? JO, för att göra en LÅNG historia kort! och undvika tusen frågor om detta som är JÄTTE svårt att svara med bara ett par rader. Så var det som jag skrev i mitt första inlägg om konkursen ( HÄR ) Jag har stöttat upp mitt blödande företag under flera års tid. Med tre andra jobb. Jag har gjort allt och lite till. Det gick inte längre.

OM jag inte satt det i konkurs nu. Utan fortsatt att köra på. Så hade företaget gått i konkurs under vintern. Våran lågsäsong, då hade jag istället enligt likviditets budget haft närmare 1 milj i leverantörsskulder. Ca 6-7 hundra tusen i skatte skulder etc, etc. Jag valde alltså att göra detta nu. FÖR att minska skadan så mycket som möjligt. Det var inget lätt beslut, det tog emot. Jag höll på att knäcka mig själv, totalt… Under dessa veckor innan kag tillslut gav efter och tog beslutet. jag har nog aldrig skakat så mycket både fysiskt och psykiskt när jag skrev på det pappret. 

 Både då och när jag sålde fastigheten till mitt x, Ludvigs pappa. Jag startade verksamheten innan honom. Vi spann vidare med både idéer och nya projekt. Var och en för sig, men sida vid sida.  Han öppnade restaurangen Arontorps Kroppkakor och Mat,  inne på My’s Blommor och hyrde av mig.

i Gabska snabbt växte vi båda ur lokalen och han började bygga upp resturangen brevid.  Ytterliggare x-antal år senare fick vi Ludvig, han var otrogen gjorde en av servitriserna gravid. Vi separerade. Ludvig ca 10-12 veckor. Idag lever dom som en lycklig familj. Vi har alla en bra relation och Ludvig har en lillebror som är lika gammal som han själv. Dom älskar varandra och är SÅ söta ihop! <3

Allting börjar sakta men säkert att falla på sin plats. MEN att sälja min fastighet, som jag byggt upp till honom. Ja, det var inte heller helt okomplicerat känslomässigt….. Det river lixom upp en del gammalt om man säger så.   Jag måste vända blad nu. jag måste försöka att ta mig framåt. Igår tog jag ett sista farväl! My’s Blommor ”Öppet alla dagar”! Står det på skylten…… usch! nu grinar jag igen!

När jag kom körandes långsmed vägen på Öland. På långt avstånd kunde jag se min skylt och butiken. Jag blev för ett ögonblick glad  och ryckte till av glädje! DEN ÄR KVAR!

Men bara för ett kort ögonblick, tills verkligheten slogs emot mig igen.

Jag VET att den står kvar i fysisk form. Men den finns inte längre. Det är inte ”min” butik längre.  Jag är just en ”nicke docka” Som bara ska finnas till befogenhet, och underlätta konkursförvaltarens jobb…… Alltså FY FAN rent ut sagt vilken utdragen process! 

Jag hade nu varit borta ifrån Öland i två veckor. Två veckor hemma med Lilleman i Sigtuna. Det har gjort mig gott. Att bara vara. Jag har börjat ”landa” få distans och bearbeta. Dom få timmarna jag lyckas sova om nätterna så drömmer jag mardrömmar. Om det som har hänt och om saker som är känslomässigt jobbiga. Jag tampas med min ångest och gör mitt bästa för att påminna mig om att det kommer att bli bra… Distansen har gjort mig gott. Att inte vara nere på Öland har hjälpt till. Men nu j*klar slog verkligheten mig i ansiktet. Ingen lätt lavett, utan en rak höger. Jag stod ensam på parkeringen i förrgårkväll. inte en människa så långt ögat kan nå. Som jag skrev i mitt inlägg igår att jag  fick jag en kraftig panikångest attack. Igen. Den skrämmer mig fortfarande! Den där känslan när man inte får luft och man tror att man ska dö. Den är vidrig!

Jag satte mig ner på parkeringen, tittade ut över butiken. Blundade. lät minnena passera. Jag minns hur jag första gången kom upp. Då fanns bara en tredjedel av butiken, det var en gul och ganska ful plåtbyggnad. Jag minns hur det kändes att skaka han på affären. Jag minns alla mina drömmar, mål och visioner. Jag minns när jag fick reda på att jag var gravid, jag minns hur värkarna satt igång när jag jobbade. jag minns alla bygglovshandlingar, skisser och planer man gjort. Jag minns SÅ mycket. Både bra och mindre bra. Usch…. nu rinner tårarna igen.

-Tar dom aldrig slut?? NÄR ska det slut göra ont?! NÄR ska detta få bli ett avslut!

 Att komma tillbaka hit, gör mig INTE gott! Jag satt på min egen parkeringsplats. På asfalten som tog mig 5 år att spara ihop till och kunna investera i. Till vilken nytta?! usch! Nu börjar jag bli bitter också! Det är bara så sorgligt. Det känns så fel….. i hjärtat!  Som du kan se så ser butiken ut som skräp! Allt är dött! Utomhus är allt Trasigt och förstört av väder och vind… Inomhus slås man av en mörk tomhet. En obehaglig tystnad, och en sorgsen uppsyn.

Det märkliga är att det fattas saker??? Träd, buskar, växter och inredning? Jag fotade ju ALLT precis innan jag lämnade butiken innan jag åkte… VEM och VARFÖR stjäl man från en butik där man inte får gå in?! Det är inte okay!!! Så till dig som stjäl: SNÄLLA rara, söta du! Lämna tillbaka grejerna det tillhör konkursboet, och jag får bara ännu mer bekymmer tack varde detta. Jag fick precis ett mail där dom ber mig att sammanställa det som saknas för att en polisanmälan ska göras från Konkursfövlataren. På riktigt! Sånt här orkar jag inte med just nu!!! 

Min bil. Min trogna vapendragare. ”Pärlan”. Nu är bilen upphämtad. Borta. Att se den lastas på lastbilen, åka iväg…. Det gjorde också ont! Sakta men säkert bryts allt ner som jag byggt upp, för att hå till försäljning. Så sorgligt!

Det är ”bara” en bil. Men att se den åka iväg, med logga och en bild på mig själv med ett stort leende och en massa mål, drömmar och visioner…. Jag minns den plåtningen så väl, egentligen en plåtning för ett klädmärke, men med blommorna i famnen så blev delen solklar ”blomster flicka bild”  Allt är borta! 

Men en sak som ingen kan ta ifrån mig, inget nättroll, ingen konkurs, inga katastrofer i världen!

Det är min livsglädje, min kämparglöd och mitt skinn på näsan! Jag ska växa mig så stark ur detta! Jag ska skapa mig den framtid för mig och Lilleman som jag tidigare bara drömt om. Jag ska skapa mig det liv som JAG vill ha, jag ska ta med mig mina erfarenheter på både gott och ont och använda dom för att ta mig framåt. Du kommer att få följa min väg tillbaka……… Om du vill. Jag har bott själv sedan 14 års ålder. Jag har gått igenom saker som du inte kan föreställa dig. jag har trots mitt brokiga förflutna lyckats med ganska mycket. Nu blev det ett ”hack i skivan” Nu ska jag bara hitta balansen, styrkan och fortsätta framåt.. jag ser med spänning fram emot vad framtiden har at erbjuda. Min grundfilosofi har alltid varit att inte vänta på bättre tider… utan att skapa dom! Så det min vän är vad jag ska ägna mig åt från och med nu! Stor kram! All kärlek , var rädda om varandra!

/ My Martens

PS: Stort TACK för allt stöd jag får genom dg som läser min blogg och stöttar mig på ditt sätt <3 TACK! Stort Tack till Evelina och Vickan, mina kollegor och vapendragare som stått vid min sida hela vägen på My’s Blommor. Stort TACK till alla min VÄNNER som klivit fram och fångat upp mig när jag verkligen behövde det <3 OVÄRDELIGT! Ingen nämnd ingen glömd…. Ni VET vilka ni är <3

hej fina! Lång, tung och jobbig dag! Förbered dig på ett känslomässigt  kort, bittert och negativt inlägg! OM du inte är upplagd för det, strunta i att läsa detta inlägget…

Bilade ner från Sigtuna till Öland. MEGA ångest i magen, kroppen och själen! Det tog emot, jag ville INTE åka ner. Distansen och avståndet har gjort mig gott…. 

Ludvig var som vanligt HUR ”duktig” och medgörlig som hest…. -TACK underbara, älskade goa unge för att DU är DU! Älskar dig över allt annat! <3 Nu och för alltid!

Vi kom fram till Öland. Jag lämnade honom till sin pappa, Lämnade vovven till sin ”extra husse” farbror Lothar. Åkte hem till min Kalmar-fru, för kvalitetstid och mys på hennes balkong.

Åkte över till butiken….. My’s Blommor. ”Öppet alla dagar”

Butiken står kvar. I fysisk form. Alltså det gör så jävla ont rent ut sagt! Jag vill bara skrika! Protestera! Jag tappar kontrollen! Jag faller ihop, får ingen luft! Drabbas av en riktigt panikångest attack igen! Försöker tänka på andningen försöker ta kontroll över situationen. Men det går inte. jag skakar, gråter, hulkar och får ingen luft. Allt på samma gång!

Det känns om om jag ska dö. Dö på riktigt! jag klarar inte mer, jag orkar inte mer! Jag ligger kvar på asfalten framför min butik….  Andningen återgår till det normala. Jag är ute på djupt vatten.

 Det gör så JÄVLA ONT! Mitt hjärta blöder, jag vill bara gråta, skrika, sparka! All den styrka jag byggt upp under dessa två veckor med Lilleman hemma i Sigtuna är som bortblåst! Nu föll jag precis tillbaka i det där svarta hålet, Ner i det djupaste, mörkaste hålet som finns!

Fan också………. vill inte må såhär. Vill inte vara här! Det gör ont! Allt kommer ifatt. Allt, allt allt!

Jag VET att jag kommer gå stark ur detta… men just precis just nu så låter det bara som ”bla bla bla” i minna öron! Jag MÅSTE härifrån! Jag får panik!  Det är mörkt, väldigt mörkt! 

Jag har ingenting mer att göra i butiken ikväll..

Just nu är jag hemma hos en väninna.  Hon har gått och lat sig. jag sitter i ”mitt” rum. Min trygga punkt. Ingen vet vem hon är, inge vet vart hon bor. Mitt gömställe. Min stöttepelare. Min vän <3 Min raka motsats, min trygga, kloka och stabila vän.  

Imorgon ska jag göra  ”Mitt sista” i butiken, sen sätter jag banne mig inte min fot där mer!!! Jag tänker INTE stå och se på när skyltar, inredning och allt bara rivas ner. Tio år av hårt arbete, med blod, svett och tårar. Tio år av med och motgång. Skratt & tårar! Lycka, sorg! Som bara ska förstöras och rivas ner på ett kort litet ögonblick! 

Hur mycket jag än försökt att göra rätt för mig i ALLA lägen, HUR mycket jag än kämpat så räckte det inte till……

jag måste ”bara” förlika mig med det för att kunna gå vidare…. NÄR jag kommit på HUR man ska kunna förlika sig med det!  Då ska jag tala om hur man gör. För det känns nämligen helt j*vla omöjligt just precis just nu! 

Usch! Nu tog orden slut…. jag ska borra in huvudet i min kudde och gråta. jag är ledsen! Detta är ingen bra dag!

Jag backade inte bara något steg, jag är tillbaka på ruta ett! Ledsen för negativt inlägg. Men satan i gatan vilket bakslag! 63 mil av pepp och försök till att övertyga mig själv i bilen att det inte skulle bli så farligt var helt onödigt! Det blev VÄRRE än jag föreställt mig….. MYCKET värre!

/My Martens 

Gonatt fina du <3 Sov gott…… Kram

Godmorgon!  Vaknade med en sån där fruktansvärd klump i halsen och magen! Ångest! Separationsångest över att behöva lämna Lilleman till sin pappa imorgon. Beslutsångest över två jobbiga beslut att ta. Ångest över att resa imorgon. Bila hela vägen ner till Öland. (DET har aldrig bekommit mig innan) Ångest över allt! Ångest över ovissheten för framtiden……. Hmm, en sömlös natt helt enkelt! 

Söndag….. Dagen innan ”pappa veckan” börjar. Att vara varannan vecka förälder är vanligt. För vanligt. Jag kommer aldrig riktigt att förlika mig med det. jag tycker inte om det. Det finns inga alternativ, Lilleman har rätt till båda sina föräldrar HUR ont det än gör inombords för mig. Jag har sen vi började med varannan vecka alltid försökt att inte visa Ludvig hur jag känner för det. jag vill inte att min separationsångest ska återspegla sig i honom. Jag försöker att vara odramatisk, lugn och varsam och helt enkelt inte göra en grej av det! det har funkat bra, men Inte friktionsfritt. speciellt inte mellan mig och pappan i fråga. Men vi har båda alltid sett till Lillemans bästa och försökt att göra det bästa av det…. Idag har vi en BRA relation.

Nu har jag haft Ludvig i två veckor. Vilket hans pappa hade innan. Det föll sig så för att det var kaos när företaget sattes i konkurs, och jag jobbade dygnet runt och varken åt eller sov. Då ställde Ludvigs pappa m. familj upp. När jags en skulle få hem honom så var det naturligt att jag skulle ha honom i två veckor. SKÖÖÖÖÖNT tänkte jag.

Då hinner vi ”bara vara”, jag hinner landa, och återhämta mig. Men vips så har två veckor gått. Jag har inte hunnit landa, jag är inte läkt! Det gör fortfarande ont! Väldigt ont! 

 Imorgon är det dags för den där extremt jobbiga lämningen igen! Just nu, när jag har mått som jag gjort och fortfarande mår som jag gör så betyder det EXTREMT mycket för mig att ha Lilleman hos mig. han får min vardag att fungera. han får mig att fungera. Han ger mig ett lugn, en glädje och obeskrivligt mycket kärlek <3

Det är inte så att jag ”hänger upp mig” på honom, och belastar honom med mina bekymmer och med min ångest. Missförstå mig rätt nu. Men han ger mig en styrka, en styra att vara stark att ”hålla ihop” För jag skulle ALDRIG låta någonting som jag fart ill av eller mår dåligt över gå utöver på honom. ALDRIG!

Han får mig att le, skratta och faktiskt sätta saker och ting i ett annat perspektiv. Han får mig att känna mig behövd och uppskattad…  

Nu har vi varit ute på en morgon promenad. Jag och Tezz. Det är lugnt nere i hamnen vid båtarna. Alla sover.

 Usch idag är jag verkligen inte på topp. Jag har separationsångest inför imorgon. Att lämna ifrån mig Lilleman är det SISTA jag behöver just nu! Vi har nu i två veckor sedan konkursen och efter att vi lämnade Öland. Bara varit, vi två. Inget dagis, inga tider att passa. Lixom lite ”vi mot världen”

Det har aldrig hänt innan. Ludvig är mer eller mindre född och uppvuxen i butiken. Han vet ingenting annat. Så både för honom och mig så har dessa två veckor varit väldigt speciella. Väldigt välbehövliga.

 Jag tror att det är kombinationen just nu som gör att jag får en sånär extremt ångest igen… Kombinationen av att inte riktigt veta vad framtiden bär med sig. Att inte veta riktigt vad som händer denna veckan med butiken, My’s Blommor. Vad kommer att ske? Kommer allt att säljas iväg på auktionen denna veckan? Är det ”över” då? När får man svar angående bokföringen? Kommer man att hitta nära fel i bokföringen  Blir jag sköntaxerad eller komet jag att få några anmärkningar? jag vet att jag har rent mjöl i påsen. Jag vet att jag inte ”fuskat”. jag vet det. MEN det stressar mig ändå, ”tänk om” jag glömt något, ”tänk om , man hittar fel som jag själv inte sett… För modlogen inte.. men det där ”tänk om” driver mig till vansinne!

 Jag ska vara på plats i butiken på tisdag, öppna upp dörrarna för någon form av öppet hus för eventuella spekulanter inför nät auktionen. Butiken ser förj*vlig ut!  Den är för mig som en kyrkogård av döda växter, minnen och står frö det som har varit. Usch, nu gråter jag igen…. Jag är verkligen inte stabil idag! 

Förutom butiken, och konkursen med allt vad nu det innebär. Så har jag ytterligare två stora beslut att ta inom ganska snar framtid… Vilket stressar mig inombords! 

Jag har lixom ”tabbat bort mig själv”. VEM är jag, VAD vill jag göra?! Hmm.. 

Som du märker så är jag inte på topp just nu. Jag är helt förkrossad igen!!! Usch, ”verkligheten” att butiken är borta, och halva min identitet, Slog mitt just i ansiktet. Jag stretar inte emot, jag stänger ingenting inom mig… jag tillåter mig att vara ledsen. jag tillåter mig att bryta ihop. För jag vet, att jag kommer gå stark ur detta. jag vet det. Jag måste bara ta kontrollen över mig själv och mina känslor igen… Nu är det ”sista” dagen innan pappa veckan. Jag vet inte om han ska vara hos is pappa 1-2 veckor. Normalt sett är det 1 vecka. men jag kom med ett förslag att vi kunde köra två veckors perioder nu under sommaren iallafall…..

Det var kanske inte HELT genomtänkt. Det skulle såklart vara mycket bättre och skönare för Ludvig. men nu inför lämning, att föreställa mig TVÅ veckor utan Lilleman. Utan att vara distraherad av butiken och ett overkill schema, det känns inte bra! Inte bra als!!! Åhhh, vill ha honom hela tiden, heltid, dygnet runt! DET hade gjort gott för själen <3

MEN, nu är det som det är. Lilleman somnade om igen, så nu ska jag väcka honom. Sista dagen innan lämning imorgon. Jag har lovat stranden (igen) där han träffat några kompisar ifrån dagis som han hänger med. Vi övar simning, han simmade ca 3-5m UTAN puffar igår. DET var STORT! Han var SÅ stolt! ”Mamma, mamma, det lossnar nu” skrek han med förtjusan i rösten. Med en ganska rolig dialekt…  en blandning av både Stockholmska & Öländska. -Sötnöt!!! 

NU ska jag torka tårarna, njuta av tystnaden och mitt kaffe…. Sen skaka liv i lilleman igen och åka iväg…. ”Gömma oss” från vardagen, alla beslut alla måsten, alla tankar, mail, dator osv. Vi går in i ”våran” bubbla igen…. Kram på dig fina du / My Martens