Hej!

Jag är helt överväldigad , tacksam och ödmjuk på samma gång…. SÅ berörd ❤️? Jag har börjat skriva detta inlägg flera gånger, men inte kunnat omvandla min känslor till ord. Så nu gör jag ett nytt försök.

Först och främst, TACK❤️ Från botten av mitt hjärta…… TACK??

Jag vill tacka för den genuina omtanken ni överöser mig i. Det betyder jätte mycket!

Jag vill även tacka alla er som tagit er tiden att sätta er ner och skriva till mig. Jag har fått tusentals DM, kommentarer, Mail, och meddelanden. Ni är så många som vågat dela med sig av sina egna erfarenheter av ångest, depression, kroniska sjukdomar, psykisk ohälsa.

Alltså på riktigt, VI ÄR SÅ MÅNGA! ❤️ ?!

Det är både skönt och skrämmande på samma gång. Men samtidigt så blir det också uppenbart att vi behöver prata med kring detta. Fånga upp de människor som lider i det tysta, och inte får rätt hjälp ?? Få människor att förstå att man inte är ensam. Även jag har under många år kännt mig ensam i hur jag har mått och ändå inte förstått varför.

MEN, jag ska inte ”rädda världen” just nu? För just nu så behöver jag prioritera mig själv. Jag behöver plocka ihop pusselbitarna och laga mig själv….

För att reda ut några saker. Jag har tyvärr inte haft möjligheten att svara på allt som skrivs till mig, men jag vill att ni ska veta att jag ser och läser allt?? Ni är också många som frågade NÄR jag låg inlagt. Vad min diagnos är, vem som tog hand om Ludvig m.m

Jag vet inte om jag var otydlig i mitt inägg. Men vi kan ju försök reda ut det som är oklar.

Jag är hemma nu. Jag har varit hemma i flera veckor. Efter att jag också legat inlagd i flera veckor ?. Jag har inte haft ork eller kraft till någonting annat än att hålla mig över vattenytan. Jag var med och firade påsk hos mina svärföräldrar i skärpning. Jag sov mycket, men det var ändå mysigt ❤️ Min familj vet, hur jag mår och vad jag har för sjukdom.

Jag har som jag beskrev tidigare mått fruktansvärt dåligt. Jag har aldrig tidigare varit på en så mörk plats i livet. Så jobb, blogg och annat har därför varit på paus. Tidsinställda inägg har gått ut, och jag har haft hjälp med precis allt. Hjälp att ta hand om Ludvig, hjälp att ta hand om Svea, jobb, post, räkningar, osv. ( precis som jag skrev i förra inlägget )

Jag föll redan innan jag blev inlagd. Någon dryg vecka var jag hemma. Helt offline från allt och alla. Jag fick även förkylnings symptom och trodde att jag skulle bli ”influensa sjuk” mitt upp i allt . Men det drog sig tillbaka efter några dagar med feber.

Min älskade sambo Jonas har styrt upp ALLT hemma/ i vardagen, Tagit hand om Ludvig, Svea och hemmet ?? Mitt i allt skulle även radhuset inom kort säljas ? Så stackars Jonas fick rodda med styling, fotografering, städning osv.

Tack och lov så var Anna & Felicia där och Styrde upp. Tillsammans med Milla och även Alban som dök upp. Ni som känner mig VET att jag har ett kontrollbehov och sällan släpper saker…. Så när jag fick videohälsning från ovanstående så skrattade jag så jag grät i sjukhus sängen…. Det var en komiskt surrealistisk situation. Det hjälpte mig att slappna av i den frågan ??

Samtidigt så var Kin inne hos mig med kläder och mentalt stöd ❤️?? Kin är som ni vet som min kloka storasyster….

Vad skulle jag berätta mer… Egentligen tror jag att jag har förmedlat det jag just nu orkar förmedla. Min sjukdom och diagnos tar jag när jag känner mig redo för det. Snälla försök att respektera det ??

Jag förstår att mina inägg leder till spekulationer, och även vissa ”hobby doktorer” tittar fram. Majoriteten är omtänksamma och menar väl. Men jag är inte redo att prata om det ännu. Jag behöver bearbeta, landa och komma upp på ”andra sidan” först ??

Jag gör små framsteg, men det är trots allt framsteg. Jag mår verkligen inte bra och det har framgår tydligt. Men jag känner mig trygg med att jag kommer att må bra. Där borta… lite längre fram ??

Vägen är krokig, guppig och allt annat är rak enligt min läkare. Men det ska bli bättre. Mina mediciner driver mig till vansinne. Men rutinerna börjar sättas även gällande dom. Men det är mycket att hålla reda på ? Ena sorten ska dessutom ökas med en tablett /veckan per dag. Pusslande, och ett evigt plockande…..

För mig som knappt vågat ta huvudvärkstabletter så är detta brutalt mycket att stoppa i sig. Jag har haft en fientlig inställning till mediciner. Jag är uppfostrad från ena hållet med extremt negativ inställning till medicinering och diagnoser. Som att det är något ”fult” eller ”dåligt” . Så detta har varit en STOR mental utmaning och acceptans. Men jag känner sånt enormt förtroende till min nuvarande läkare att jag helt enkelt bara gör som han säger ??

De värsta biverkningarna försvann när jag var inlagd. Jag fick inte åka hem förrän vissa värden var där dom skulle . Det tog tid. Lång tid. Den dagen vi mätte in ”minimi nivån” så grät jag av lycka??? Mamma hjärtat längtade hem till Ludvig såklart. OCH Svea tass ? och Jonas ❤️ Min familj.

Pga av Corona så fick jag inte ta emot besök. Så jag fick specialtillstånd att gå mer till ett lite yta vid en kiosk. Där träffade jag Ludvig, och Jonas ?

Jag är gladare än jag ser ut…. Även om bilden inte riktigt säger det ?

Jag tycker att det är jobbigt att möta mig i spegeln. Jag är otroligt vätskefylld och trött. Det syns, och känns vill jag lova. Just nu är min största utmaning energin. Jag ”funkar” i korta stunder, blir trött och sover. Såhär håller jag på. Jag försöker att göra små saker då och då. Tex promenera, prata med en vän, titta på en film, eller som idag. Tvinga med Jonas till Plantagen ? Inte hans favvo plats, men jag orkar inte åka själv, och jag påstod att växter gör mig glad , vilket är helt sant som ni vet!

Det blev en kumquat ? och ett citronträd ? . Från My , till My ☺️ Men jag orkade inte plantera dom . För när vi kom hem var jag helt slut. Det ligger endast 10-12 min hemifrån oss. Jonas körde. Men ändå slog det ut mig. När vi kom hel så lagade Jonas mat och jag vilade ?? Vi har kommit varandra mycket nära under denna svåra tid. Vi har ju snart varit tillsammans fem år, så visst känner vi varandra? Men denna speciella situation som vi befunnit oss i sedan strax efter årsskiftet har fört oss ännu närmare varandra ❤️

Min sjukdom är dödlig. Speciellt när man inte får hjälp , eller rätt behandling. Den är skrämmande på alla sätt och vis. Jag har under ett par månader kämpar hårt med acceptans och att förlika mig med den.

Nu när jag accepterat situationen och landat lite grann… Så har det vänt ??
Jag har just nu en inre kamp, den kommer pågå ett tag till. Jag behöver få in medicinerna, få in rutinerna, rätt värden osv. Jag behöver omvärdera mitt liv, fortsätta med bra kost och regelbunden träning ?️‍♀️.

Jag ska komma tillbaka, starkare, friskare och mer välbalanserad än någonsin ????

Allting blir erfarenheter, på både gott och ont…. även detta ?

Återigen, tack snälla ni för erat stöd . Ni är fantastiska . Använda gärna mitt kommentarsfält för att stötta varandra om ni vill. Jag har just fått en insikt i hur många vi är därute…. och om någon kan känna sig mindre ensam , så blir jag glad ☺️

Kram på er