Hej fina! Mamma veckan börjar gå mot sitt slut….. 

Idag har Lilleman och jag bara varit hemma, inte gjort någonting speciellt. Tagit det lugnt, tittat på film, promenerat längsmed strandpromenaden. Ätit mitt nybakade bröd två gånger (SÅ gott), jag somnade med Lilleman framför en film, mitt på dagen. Sov i två timmar. Välbehövligt!

Vi har även rensat bland alla flyttkartonger som kommit upp hit efter konkursen. Du vet onödiga kartonger som jag under TIO ÅRS tid ställt i en ”bra att ha hög” på kontoret på My’s Blommor. Dom tar så sjukt mycket plats och ca 85% borde slängas. Hmm… det får bli en terapi sysselsättning som jag får hålla på med under en längre period, göra som vi gjorde idag. Rensa, slänga lite då och då. 

Att vara varannan vecka förälder är tyvärr väldigt vanligt idag. Skrämmande vanligt… Jag tror att många känner igen sig i den splittrade känslan av att leva två liv. Att anpassa sig och hitta en vardag för båda liven, dvs med och utan barn. NU kan jag bara tala för mig själv, men innerst inne vill jag inget hellre än att ha Lilleman hos mig varje dag, varje vecka. Jag vill ha en kärnfamilj och ge honom den bilden av en komplett familj, som jag själv bara kunnat drömma om. 

Det är en svår balansgång, rent egoistiskt så skulle jag kunna råna en bank för att ha råd att köpa en enkelbiljett till Ludvigs pappa och skicka honom till månen! hehe! Skämtosido.

Jag blev lämnad av honom när Ludvig bara var ett par veckor gammal. Vi hade då levt tillsamman i nästan sex år. Klart att hela världen rasade och allt blev kaos. Idag x antal år senare så har vi en sund och bra relation. Vi båda försöker alltid att se till Lillemans bästa. Vi har och gör misstag emellanåt, men lär oss och fortsätter att kommunicerar.

Jag som nu sedan i innan och under konkursen tampas med ångest arbetar väldigt mycket med mig själv. Jag har periodvis genom livet upplevt ångest, men inte på detta sättet. Jag anstränger mig för att ”hålla ihop mig”. Jag tar 5 kliv fram två steg bak. Så jag tar mig sakta men säkert upp igen. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag vet att jag kommer att komma ur detta stark. Starkare än någonsin! 

Någon skrev i kommentarsfältet för ett par dagar sedan något i stil med ”att vips så var ångesten borta tack vara tandblekning och event.” (kortfattat)

Men givetvis är det inte så. Allting har sin tid. Bara för att jag kan le och skratta igen så betyder inte det att jag mår bra, hela tiden. Jag ”dealar” med mig själv, min ångest och min sorg varje dag. Det går upp och ner. Precis som allting annat.

Jag försöker att omge mig med vänner som får mig att skratta, som får mig att må bra. Just för stunden. Jag omger mig med , människor som accceptarear att jag mår som jag gör. Att jag ena stunden kan vara glad, uppåt och social. Men nästa stund backar tillbaka, blir folkskygg och plötsligt kan behöva dra mig undan och åka hem. Jag omger mig med föll som stöttar och accepterar mig för den jag är. I både med och motgång. Dessa vänner växer inte på träd! När det stormar och har stormat som det gjort så ser man vilka som verkligen finns. Några kommer till, andra faller bort. Det är fullt naturligt. Mina ”mamma veckor” med Lilleman är guld värda. Jag mår så mycket bättre, jag ”håller ihop”. Jag fokuserar på honom, och oss som familj. Min sömn är tusen gånger bättre. Min ångest är under kontroll. Lilleman ger mig SÅ mycket styrka.

-Älskade Lilleman, jag är så glad, stolt och tacksam över att vara din mamma. Jag älskar dig gränslöst mycket och kommer alltid att göra ALLT för dig, Ludvig! <3

Idag är det söndag. Imorgon börjar pappa veckan. Nu sover Lilleman, han ligger tätt intill mig. Att höra hans andetag, att bara sitta här och titta på honom fyller mig med värme och kärlek.

Samtidigt så kryper ångesten på.

Nu pratar jag inte om panikångest. Nu pratar jag om en molande ångest, en separationsångest. Ångest kan visa sig på många sätt. Men så länge man är medveten om det, så länge man kan erkänna det både för sig själv och andra att man inte är på topp.. Så länge man jobbar med sig själv och fortsätter att utvecklas både som människa och försöker att hitta ”sin” väg tillbaka. Då har man kommit långt bara där.

Ingen är perfekt, alla gör vi fel. Alla har sitt baggage. Alla dom motstånd, hinder, svek och prövningar vi möter blir erfarenheter. Erfarenheter man kan välja att ta med sig och använda till sin fördel. Jag är så trött på allt ”hysch hysch” kring ångest och psykisk ohälsa! Jag mår skit emellanåt. Jag befinner mig i en livskris. Jag har varit nere på botten och vänt. Nu kan det bara blir bättre! PÅ ALLA plan!!!

Imorgon är det dags. Han ska åka ner till sin pappa och sin andra familj på Öland. Han ska för första gången flyga ner själv. Tillsammans med en flygvärdinna.

Vi har flyget tillsamman tidigare, så det är ingen nytt. Denna dagen har jag sett fram emot men också undvikit in i det sista.  Känns lite läskigt. Men det är bättre att flyga. För både honom och mig.  Det tar ca 40 min och sedan landar han och hans pappa väntar på honom. Han ser verkligen fram emot detta, han har hittills inte varit nervös. Vi får se hur det blir imorgon =)

Men jag tror att JAG är mer nervös än vad han själv kommer att bli 😉 Men det är väl min roll som mamma att vara det! hehe! Ibland är jag en riktig hönsmamma! 

Nu ska jag sätta mig och plugga. Jösses vad mycket det är att ta in! Jag vill bara tacka för att du finns! Många kramar /

My Martens