{ Inlägg innehåller reklamlänk }

Hur förklarar man för barnen att man genomgår en cancer utredning? 

Gråtfest på Bromma flygplats! 
 Då var det dags att säga hej då till Lilleman ( som inte är en Lilleman längre ?) Han har nu flugit ner till som pappa på Öland. Oklart hur länge då situationen är som den är. Han frågade mig en sak när vi åt frukost på flygplatsen. Han frågade rakt ut om vi ljuger för honom och att vi visst vet om att jag har cancer. Strax därefter frågade han om jag kommer att dö. 
 vi har tagit hjälp från sjukhuset kring hur mycket och hur vi ska kommunicera kring detta. Det har varit många turer in/ut på sjukhus. Ovisshet från alla håll. Han har sett mig i mitt absolut sämsta skick. Medtagen, inte kunnat gå, likblek, yrslig och utslagen. Barn förstår mer än vad många tror. Vi har haft stöd av världens finaste och mest omtänksamma familj ❤️ Familjen B. Dom har haft Ludvig när det behövts. Roddat med allt. Vardag, fotboll, läxor och lek och bus. En ny vänskapsrelation som vuxit fram sedan flytten till Täby. 
 

Vi har berättar för Ludvig att man utreder och vill utesluta cancer bla. Att man söker efter ”Felet” för att jag ska kunna få må bra igen. Ludvig har även sett mig bli tröttare och tröttare senaste 1,5 året. Så han har även sett mig kämpa med min energi . Flera gånger jag han sagt ”mamma, när ska du bli pigg igen” ,

Vi har också pratat om att ordet cancer är ett väldigt laddat ord och att det absolut inte behöver förknippas med död. Vilket många barn indirekt  gör. Jag har förmedlat fakta ifrån cancerfonden som berätta hur utvecklingen gått framåt och att majoriteten botas och blir friska idag ??❤️ Vi har försökt att lugna honom och lovat att vi inte skall ha några hemligheter utan kommer vara 100% transparangs kring situationen. Detta är en stark rekombination ifrån både skola, kontaktperson på canceravdelningen och skolkurator. 

Gällande min egen känsla vid lämningen idag. Jag ljuger om jag säger att det inte var brutalt smärtsamt att säga hej då idag. Jag har stått i samma situation med att vinka hej då HUR många gånger som helst med tanke på hans pendling Sedan 5 års ålder. Men jag vänjer mig aldrig. I denna situation blir det såklart hundra gånger svårare. 
jag känner mig tom inombords då det är han som ”håller ihop” mig. Aktiviteter , kompisar, utflykter, filmkvällar m.m 

Dagen började bra. ( NOT! ) Jag åkte på dubbla tullavgifter när jag missade en avfart påväg till flyget. Betalade 110:- till fel betalapp vilket ledde till 900:- i böter. Skällde inte direkt ut p-lisan personligen utan mer livet i sig. Men hon fick ta all min frustration, rädsla och ilska.  P-lisan blev förvånad och gråtfärdig och gick därifrån utan att säga ett ord till mig? Jag Insåg snabbt  mitt misstag sprang ifatt och sa förlåt ? skuldkänslorna höll på att kvävande mig. Jag försökte förklara att jag är i en tillfällig livskris och därför betedde mig som en oförlåtlig bitch! Hon kramade om mig och sa att hon följer bloggen.  Vilket gjorde att jag kände mig ännu dummare ? 

Jag blev så förvånad över mitt eget beteende att jag satt kvar tyst i bilen i säkert 15-20 min innan jag körde därifrån…. Tänk vad annorlunda jag blev pga av den situation som jag befinner mig i. Men Jag vill ändå aldrig mer reagera som jag reagerade  idag. 

Jag kom hem och Jonas hade vaknat. Mitt dåliga humör präglar hela dagen. jag förvarnade honom att nu när Ludvig åkt så känns allt skit! Ludvig har distraherat mig och inte gett mig utrymmet för att känna efter. Tider att passa. Hämta och lämna. Vara med som badvakt. Fotboll, socialisera korta stunder med andra föräldrar. Men nu när han åkt. Jag känner mig helt tom. Ingenting som distraherar mig eller håller mig uppe. 
Jag satte mig utanför dörren i solen som tittade fram ett par minuter. Jag försöker alltid att fånga solen även regniga dagar som dessa. Kommer den fram en snabbis så kastar jag mig ut om jag kan. Jonas kom ut, då brast det igen. Han frågade bara vad jag gjorde ….. då storgrinade jag igen, 

Därför har jag idag greppar efter halmstrån för att inte krypa ur skinnet på mig själv! Jah startat igång en rad av små olika projekt. Tvättmaskinen snurrar. Diskmaskinen är på rengöringsprogram. lådor ska rensas… Jag har även slitit ut en låda med sommarkläder som legat nerpackad sedan flytt. Rensa, tvätta, ge bort. Jag har suttit med Lifesum appen och jämfört olika saker. Råvaror som jag normalt sett inte äter. Eller mycket sällan äter…. 

Jag har bråkat med mitt mående, min kropp, mitt immunförsvar och min ämnesomsättning länge nu. Den största utmaningen även här har varit maktlösheten att inte få det resultat som jag förbannat mig. Att min energi ändå fortsatt att vara ojämn. Trött och dippar flera gånger om dagen. Då Ämnesomsättningen har bråkat och jag har haft svårt att få stopp på viktuppgång. Detta trots min egen yrkeskompetens, fantastiskt bollplank med dietist och branschkollega. Men nu, nu ställer jag om kosten helt. Men inte allt på en och samma gång men några förändringar i taget… 

Jag är HELT vilsen i butiken och får leta och leta efter olika råvaror som jag bestämt mig för att köpa hem. Jag är även en periodare på min ”Gröna jäkel” . Men nu ska jag se till att den kommer in som en daglig del i min kost igen ?   ?  ?  Allt för att hjälpa min kropp så mycket som jag bara kan . Handlingen tog ca 1.5 h och då var jag bara i två affärer ? Men det slog ihjäl en del av tiden som just nu nästintill står stilla.

Nu ska jag lämna vinterjackor på kemtvätt och försöka att få tag i någon som kan rekonda bilen nu på en gång ? Jag är helt slut inombords, men har ingen ro att slå mig ner. Det kryper i kroppen och jag måste bara distrahera mig ifrån känslorna just nu. Det är okay att bryta ihop då och då. Det gör jag. Men jag fastar där nere om jag inte sätter igång en massa små projekt. Tack för att du finns ❤️ / My Martens