Godmorgon, gonatt… eller Hej 👋🏻 Klockan är 03:31. Jag kan inte sova! 😫 Många tankar, många funderingar, mycket känslor…… 

Igårkväll, åt vi middag hos våra vänner. Ludvig  busade med sin kompis och jag och hans mamma hade en lång catchup💕☺️

Vi kom hem väldigt sent för att vara oss. Vi gav oss iväg från våra kompisar i Skogsby, men vågade inte köra övre vägen hem till oss i Kleva, utan körde ner via färjestaden. Jag var rädd att vi skulle köra fast på småvägarna mellan övre och nedre vägen. ( Ni som vet ni vet, svårt om man inte känner till Öland)

För saken var den att var snöstorm☃️  vägarna gick knappt att köra på. Blötsnö och 1+, som sen  slog det om och blev -1  = blixthalka☃️

Ludvig och jag var lite oroliga påvägen hem. Vi borde nog stannat kvar hos våra vänner. Men jag förstod inte hur mycket snö det kommit på ganska kort tid 😬 Det är dessutom ”öppet” på Öland, så vägarna hade blåst igen på vissa ställen och det hade bildats obehagliga drivor. Nåväl.

Vi kom hem efter många om och men. Jag körde i 30-40 hela vägen hem och varierade mellan hel och halvljus. Ludvig höll utkik efter rådjur och annat och vi tog oss hem 😊

-ALLTID bättre att ta det säkra före det osäkra!

EAC0B2DC-B8FF-4A00-A16F-3E61520820A2

Igår var en tuff dag. Eller…. rättare sagt, hela veckan har varit tuff💔

Jag försöker att hålla skenet uppe. Då jag personligen mår mycket bättre än på länge. (Ja, bortsett febern och streptokockerna). Min energi, min ångest och min ork är en god bit påväg tillbaka.

MEN, här nere…. hos min extra pappa och hans fru, så kommer jag tillbaka till deras verklighet. Deras miserabla och extremt påfrestade situation. jag bestämde mig för ett tag sedan för att inte skriva om detta. Men inatt gör jag det. Jag skippar såklart detaljer  och så… Men i det stora hela.

 Deras situation är på riktigt för j*vlig! Nu kommer svordomarna på löpande band och jag är så ledsen och frustrerad att tårarna rinner samtidig som jag skriver😭 Det är nog därför jag inte kan sova.

För det första. Jag kom ner till Öland och möttes av en sönderslagen extrapappa. Jag hade inte tänkt att skriva det, men nu kan jag inte låta bli.

Han har ramlat ur sängen på natten. (Vilket såklart kan hända) Skadat skallen, fått en läskig gul-grön “blåtira” över halva ansiktet, och en stor bula som går ut flera centimeter på huvudet.

han har såklart fått åka in till sjukhuset, blivit röntgad och omhändertagen sovit kvar där under observation. Sedan fått komma tillbaka till hemmet.

Jag har INTE blivit informerad om detta.  (Vilket gör mig tok-FÖRBANNAD🤬) Detta hände tydligen när jag precis kom hem från Thailand. Jag har ju pratat i telen med honom, men han har “glömt” att berätta just detta…..

Jag önskar att någon som jobbar där kontaktat mig. Jag STÅR som hans närmsta anhörig på papprena. Det ligger även en papp-talrik där jag skrivit  på ena sidan till min extrpappa “Vi älskar dig, du är stark och ska kämpa! kramar/ My & Ludvig. På andra sidan står det ett meddelande till personalen. “RING mig, vilken tid som helst på dygnet, med MITT mob nr och mitt namn”

-Ändå har inte någon ringt???!💔

Detta är inte någons fel, detta är systemets fel!!!!!!!

 Jag vill alltså INTE skylla detta på personalen . UTAN SYSTEMET. Om våran katastrofala regering kunde få tummen ur någon gång och inse att vården behöver bidrag, stöd och resurser med fler personal, utbildningar ect. Så hade våra äldre sluppit ha det såhär.

Då hade även vårdpersonalen,  sluppit att bränna ut sig själva (vilket många gör), då dom försöker räcka till och “täcka upp”. Men faktumet kvarstår, vården är kraftigt underbannad och personalen får varkem resurser eller lön för det dom gör. En ond j*vla cirkel som gör mig gråtfärdig!  

-Jag personligen är livrädd för att bli gammal och sjuk!

Vården är KRAFTIGT underbemannad! 😱Enhetschefen trodde att jag blivit informerad, men det är sköterskorna som sköter sådant. Sköterskorna går på rullande schema, dom har många patienter förutom min extrapappa att ta hand om. Dom räcker inte till, och gör så gott dom kan. Så samtalet till mig har antagligen bara “fallit mellan stolarna” .

Nu gick det som tur var helt “okay”, med tanke på omständigheterna.  

Nästa grej som tynger mig/oss, är att han och hans fru inte bor tillsammans.

Dom står i kö för detta. Men återigen. Platsbrist, vårdbrist långa köer och många frågetecken. Min xtrapappa är 77 år. Dom har varit tillsammans nästan hela livet. Det är klart som f*n man vill att dom ska få bo tillsammans …. Han bor på bottenvåningen. Hon bor på övervåningen. Dom träffas så mycket som det går. MEN.

Hennes sjukdomsbild har förvärrats. (Radikalt enligt mig.)

Hon lider bla av demens. Vilket innebär att hon är känslig för förändringar. Hon känner sig inte “hemma” på hemmet. Hon blir stundvis förvirrad och letar efter min extrapappa.

Vi fick ett glädjebesked i veckan. Ett förslag om flytt och vård på ett annat boende. Vi tackade ja. Ett demensboende där dom båda har möjligheten att få bo tillsammans. (-Jiiiiiippie! 🙏🏻🙌🏻😊)

MEN. Som vanligt för och nackdelar med allt. Mindre rehab för min extrapppa tyvärr…..  Inte samma dagliga rehab i det fina stora rehabrum han har idag. Men anpassat demensboende för hans fru.

Framförallt så är det positiva att dom får bo TILLSAMMANS och att vi då får inreda med DERAS rum personliga saker. Det är ju trots allt viktigt för hennes sjukdomsbild (igenkänningen)  och för trivseln för dom båda.

Jag tror och hoppas innerligt att det ska leda till att båda trivs bättre och att det får bli så lugnt och strukturerat som möjligt för dom.  Så i det stora hela. Fler fördelar än nackdelar.

Nu inväntar vi flytt datum och sedan bär det av. MEN, denna nyhet glädjs dom båda av. Men det innebär också att hans fru blir orolig och ännu mera förvirrad av detta. Idag när vi kom upp så var hon aggressiv, och extremt förvirrad. Hon ville ta sig ut och förstod inte varför hon inte kunde det. Jag har sett tecken på demens i flera år. Men INTE på detta sätt.

Hon var förtvivlad, och min extrapappa gjorde sitt yttersta för att lugna sin fru och förklara för henne att dom inte skulle flytta ännu, men inom kort. Tårar, sorg, rädsla, förtvivlan. Ja… alla känslor som detta medför. Det gick inte att nå fram till henne. Hon tog inte in det vi sa….. 

 Alltså på riktigt, det är sååååå fruktansvärt att se dessa två må så fruktansvärt dåligt. På olika håll, och samtidigt vara så maktlösa. Min normalt sett, SÅ starka extrapappa kämpar med rehabiliteringen, och att hitta en vardag i sin nya situation. Förlika sig med att det aldrig kommer att kunna bli som innan hans stroke.

Samtidigt kan dom inget annat göra än att helt förlita sig på “systemet”.

Min extra pappa har drivit förteg och jobbat i hela sit liv. Slitit som ett djur och alltid tagit hand om sig själv (och sin fru). Han är speciell som få och stark och envis som en åsna. (På ett bra sätt)

Bara några veckor innan han fick sin stroke så var han hemma hos mig, skruvade möbler, lyfte tungt och allt var som vanligt. Lekte med Ludvig och vi fikade och skrattade.

 På ett sätt tog jag honom för givet,  (har jag insett i efterhand) Jag inbillade mig nämligen att han skulle bli minst 125 år och alltid vara lika stark och frisk🙏🏻❤️

Sista åren tog han hand om sin fru, hemma med hjälp av hemtjänst. Han förstod aldrig hur sjuk hon var. Jag vet inte om han inte “ville” förstå, eller om han inte var mottaglig för det. Jag har försökt intensivt i två år att förklara det. Men först nu, idag, förstod han det. Det blev en rejäl “käftsmäll” för honom, i hans redan utsatta läge. 

Denna veckan har hon diagnoserats med demens och han har fått det beskedet till sig. (innan har det varit symptom, tecken på, utredningar, osv. ) Så inte nog med att han kämpar med helheten, att förlika sig med att inte kunna bo hemma, inte kunna ta hand om sig själv, (STOR Omställning för honom ), rehab, boendefrågan, hennes förvirring… nu ska han behöva ta in detta också💔

Om jag bara för en lite stund hade kunnat ta bort den smärta, förtvivlan och lättat på det mörker som min extrapappa just nu befinner sig i. Då hade jag bytt och tagit den smärtan i hans ställe… -Nu på en gång!

 Jag har läst på. Samt träffat en kurator på sjukhuset där jag fick stöd, hjälp och information om att vara anhörig till någon som drabbats av stroke.

Jag fick tips och råd.  Jag tog med mig broschyrerna hem och har försökt att läsa på.

Men att vara anhörig till någon med demens, det är något HELT annat. Det är rent ut sagt för-jävligt!

Det jag såg idag…. situationen. Dom emellan. Mellan mig och henne. Ludvig som blev indirekt chockad. Det går inte att beskriva med ord. Så svårt. Så smärtsamt. Så sorgligt.

Tårarna bara rinner när jag skriver detta💔😰

41777ADF-C4D2-4D82-AF93-9DD2AB284986

I välmening försöker jag att åka ner till dom 2 gånger om dagen när jag är här nere. kompensera upp för Stockholms veckorna. För att dom ska få sällskap och glädje.  Förgylla vardagen, peppa och stötta.

Men även för att dom ska få ses så mycket som möjligt. Jag brukar köra upp min extrappa till henne. Så kan vi fika och umgås där. 

Men i samråd med både hennes och hans personal så fick jag förklarat för mig att hon blir ledsen, upprörd eller arg (aggressiv ) när min extrapappa åker ner till sig igen. Hon förstår inte det, blir förvirrad, letar och vill ta sig ut…. och det rör om mer än vad det gör nytta. iallafall just nu….

Så därför är det bättre att vi hälsar på honom två gånger och henne en gång…….. ja, ni fattar. Man får föröka anpassa sig efter dagsform.

-Så j*kla svårt!

När jag är i stockholm, så jagas jag av mitt dåliga samvete över att jag är sålångt bort och inte är här. Det dåliga samvetet ligger där och gnager hela tiden. Äter upp mig vissa nätter. När jag är här nere så räcker jag ändå inte till och känner mig ÄNNU mera maktlös!

Ja….  JAG klarar mig såklart.

Men jag lider så in-i-helvete med min extrapappa och hans fru. Att se dessa två hamna i denna miserabla situation. Båda behöver vård. Olika vård. Båda vill bo tillsammans, men det har inte gått.

Nu håller jag tummar och tår för att flytten kan ske så fort som möjligt så att dom kan få “landa” i hela situationen, tillsammans och att den strukturen förhoppningsvis hjälper hennes tillstånd, vilket då underlättar för min extrapappa! 

103EEB6C-0ABB-4AC8-B334-9FF53C297E37

Ja…. långt inlägg. Mycket känslor. Att vara anhörig till någon som fått en stroke, det är svårt. Men att vara anhörig till någon med demens, det är banne mig helt j*vla omöjligt!!!

-J*vla skit situation!💔😰😭

Det gäller att ta vara på dagen, njuta ev livet. Vara tacksam för hälsan och vara rädda om varandra ❤️ Glöm inte det…. 

/ My Martens

Posted in: Allmänt
Kommentarer (25)
  • GC

    Så svårt för din extrapappa och hans fru. Hemskt att tappa hälsan. Förstår att det tynger dig. Men så skönt att dom har dig i alla fall som gör så gott du kan för ge hjälp. Du är snäll och jag önskar dig och dina kära allt gott. Kram ❤️

  • Sassa

    Hej My! Jag förstår dina tankar kring att de ska få bo tillsammans. Men ibland kan det vara väldigt påfrestande att bo tillsammans med någon som lider av demens. Jag har tyckt som du innan att klart de ska få bo tillsammans men ändrat mina uppfattningar. En person som lider av demens kan få stora personlighetsförändringar som kan vara svåra för den andra att acceptera även om de levt väldigt länge tillsammans. Jag förstår dina tankar fullt ut men i vissa fall är det optimala att de har seperata sovrum men ändå bor på samma boende. Hoppas att allt löser sig till det bästa kram

    • My

      Ja….. jag har förstått det…. 😞 Men i detta galler, just nu. Så bor dom på lina avdelningar och våningar. Vilket innebär, att dom inte äter/fikar eller har do rutinerna tillsamman….. plus att hon kan inte ta sig ner roll honom. Osv. Men i det nya har dom två rum som sitte ihop, och alla dagliga rutiner, som måltider osv tillsammans…. Jag hoppas verkligen att det ska vara till det bättre ❤️🙏🏻

  • Susanne

    Vet precis. Min mamma hade demens dom sista fem åren av sitt liv å till sist undra hon var hennes mamma å pappa va. Och frågade jämt efter min pappa som gick bort tio år tidigare som hon inte kom ihåg alls. Så det va tårar och sorg varje gång man hälsa på. Förstår också din frustration för du är ensam vi är ju ändå fem syskon.
    Hoppas allt blir bättre snart för er alla. Kram

  • Lena

    Vet hur det känns Många kramar till dig ❤️❤️❤️

  • Cilla

    Ja du MY, det är inte lätt. Låter ju bra att dom får flytta ihop igen, men det kan också bli jobbigt som någon skrev. Demens är inte roligt, dom blir så förändrade och kanske blir det jobbigt för “pappa”. aggresiva, det kan gå från en sekund tll en annan.
    Dementa personer går från att vara glada till att bli helt frånvarande och sen bli.

    Jag har trott din pappa var mycket äldre (/bilderna), men läser nu att han “bara” är 77 !! Själv är jag 74 och min syster är 78 och vi är jättepigga, reser, går på teater och har “tjejfester” med en massa vänner. Tydligen är vi priviliegrade att må så bra, fast lite värk i kropparna, ser lite sämre mm. Igår var det en kvinna som frågade varför jag var pensionär när jag var så ung…hahaha.
    Min man dog när han var 54 år så jag har varit ensam länge.
    Efter att ha läst ditt inlägg så förstår jag att jag också är inne på sluttampen, vill inte förstå det fast det är bara att ta det som det blir.
    Nu ska jag ta en promenad i snön ,givetvis med halkskydd på skorna.
    Stor kram till dig, ta inte på dig allt för mycket, det är ju så här livet blir för en del när dom blir sjuka.
    Vi är inte odödliga.Jag miste min mor när hom vat 67 år och far dog vid 82 så jag vet att jag också är där snart……

  • Therese

    Min pappa fick en demenssjukdom när jag var 19år. I 11år levde vi med denna hemska sjukdom. Förstår hur du känner! ❤️

  • Bobby

    Massa ❤️❤️❤️

  • error

    Gnäll inte. Det är ni som har röstat fram regeringen. Det finns inte hur mycket pengar som helst. Nu blir det ännu sämre så säg ingenting alls ni som röstar på v, s, mp, l, Cidioterna, Det er vi har att tacka. Nu ska vi få ännu mera anhöriginvandring. Ingen på Migrationsverket vet var man ska ta pengarna ifrån. VAD TROR NI?
    Vården är den som kommer att få stryk. Jag är inte rasist men det här går inte längre. Vi kan inte betala mer. Dom är så sjuka att medicin och läkare är fullspäckade med dom så inga andra får tider. En liten idé till er som gnäller och ännu inte är sjuka. Skaffa en privat sjukvårdsförsäkring. Den kostar, men ni får vård. Rika svenska får vård då. Dom andra tragiskt nog får ingenting. Vi har till och med sagt ifrån på akuten att dom inte kan ta med sig hela släkten. Sverige är domed domed domed

    • Lars Karlsson

      Till error.
      Så onödig komentar.
      Har du läst vad My skrev?
      Hon berättar väldigt bra hur det kan vara som anhörig till någon som är sjuk

      Det har inget med hur folk röstar att göra.
      Den så kallade nedrustningen började för många år sedan. Var visst några andra som var valda att styra då. Det är samma skit oavsett parti. Det ser på hur eniga alla är om pensionssystemet.

      Men all heder till dig My som gör vad du kan för gamlingarna.

      L

    • My

      Gnäll inte?

      Får jag inte utrycka min sorg över att min extrapappa fått en stroke, blivit halvt förlamad och sitter i rullstol?

      Får jag inte visa min sorg över att hans fru dessutom går och får demens ?

      Ska du sitta här inne och gnäll över immigrationsverket?

      Hur vet du vart jag står? Eller vart min extrapappa och hans fru står? Vad dom röstade på tex…

      Dra något gammal över dig, ”error” som inte ens kan lämna en så vidrig kommentar med sitt egna namn 🤦🏼‍♀️

  • Lisa

    Det är en vacker tanke att de ska bo tillsammans som de alltid har gjort. Dock är det nog så att det kommer att bli väldigt jobbigt för din extrapappa att ta ansvar fortsatt för någon som är så pass dement som det verkar på din beskrivning. Han kommer att behöva sin kraft för att ta hand om sig själv. Att han ska bo med henne på bekostnad av sin egen rehabilitering är inte det klokaste. Jag förstår din tanke fullt ut men i det här fallet kanske det är bra att tänka ett varv till. Du är fantastisk som försöker räcka till för alla. Ta hand om dig själv och din son också. Splittra in upp allt som du gör. Allt det bästa till dig

    • My

      Tack för din omtanke Lisa ❤️🙏🏻 Ja, nu får vi prova oss fram…. Lyssna på personalen, se hur saker och utvecklar sig… och hoppas på det bästa 🙏🏻 Kram

  • AnnaE

    Min mamma var dement i 6 år innan hon gick bort. Vet hur det känns 💖

  • Lars Karlsson

    En stor kram till dig My för vad du gör.
    ❤❤❤
    Kram L

  • Mia

    Många Värmande Kramar till dej My❤ du är fantastisk!!

  • Charlotte

    Jättetråkigt att läsa my. Det låter som en vanlig dag för mig innan jag sade upp mig som uska i vården för 4 år sedan. Jag kan inte uttrycka i ord hur dåligt jag mådde över våra äldre och den stress både dem och vi personal fick erfara.

    Jag sa upp mig efter många år då jag inte klarade av att jobba under vissa promisser. Häll på att bränna ut mig pga att jag körde på som vanligt trots nedskärningar. Det kan ju vem som helst räkna ut att det håller ju inte. Vården miste en jäkligt bra o empatisk medarbetare i mig det kan jag lova. Men det är så här de ser ut. Nu är jag snart klar elevassistent och ska ut i stressen igen, men med helt andra uppgifter. Man ska komma ihåg att nästan alla yrken i dag är stressiga, men hellre stressa med nåt man tycker om än tvärtom. Tycker synd om våra gamla idag.

  • M

    Förstår dina känslor men främst vill jag sätta extrapappan.
    Ska han bo på ett demensboende där han kanske inte kommer att kunna umgås / prata med nån?
    Hans träning skulle minska skriver du ju också.
    Jag kanske låter ”grym” men ingen människa ska uppoffra sitt liv för att ge någon annan det bättre.
    Om hon är dement nu så kommer ju hon behöva mycket mer vård och det kanske hon får på det nya boendet. Men hur blir det för extrapappa?
    Sen att han ramlade ur sängen kan ingen lastas för trots att det är underbemanning. Men hoppas han har galler nu och hoppas de ringer dig om nåt händer igen.
    Hoppas allt reder sig till det bästa för extrapappa och frun och att båda får bo där de får mest hjälp.

  • Emma

    Hej My tycker att du är en stark person som vill att alla ska ha det bra, tiden räcker oftast inte till heller man vill göra så mycket men hinner inte alltid med.har läst igenom din text många gånger förstår att det skulle vara bra att din extra pappa och hans fru ska bo tillsammans det svåra med demens är att det kommer smygande man märker inte av den så mycket från början utan ser små tecken som skulle kunna tyda på att det är En demens det som tar lång tid är just utredningar för demens innan man får ett ”svar” vet att flesta anhöriga vill att det närmaste ska bo tillsammans för man har levt tillsammans i många många år men en fråga är till dig : om din extra pappa ska bo med sin fru och han inte heller mår så bra är det bra att han bor på ett demens boende ? Tänkter på att det kommer komma stunder senare i demensen att man inte kommer ihåg sina närmaste att man inte minns sin man är det inte bättre att han bor kvar på äldreboendet han är på idag får den rehab han behöver med träning och allt det innebär och han kan hälsa på sin fru på demens boendet. Vet att man vill gärna att dom ska bo tillsammans med vad är bra för din extra pappa? Alla fina minnen lever man länge på önskar er all lycka och att det blir på bästa sätt för din extra pappa och hans fru

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *