bild-5759

God kväll mina älskade cyber vänner!

Det är med dubbla känslor som jag skriver detta inlägg. Jag har varit påväg att skriva om detta i veckor, kanske månader. Men inte vågat. Du som följer min blogg vet att både jag och bloggen har gått upp och ner sista året. 

Detta har varit svårt att både ta in och hantera för mig själv. Samtidigt är det så att om jag överhuvudtaget ska kunna fortsätta blogga så måsta jag vara mig själv här inne och skriva från mitt hjärta.

Jag har luddigt skrivit att jag inte mår så bra ibland. Jag har skrivit en del om min ångest tex. Och mina sömnproblem. Det har gått i vågor.

Sista tiden har jag behövt ha lite för mig själv för att “landa” i situationen och framförallt, förstå mig själv.

Nåväl. Nu gör jag ett försök, så får vi se om detta inlägget publiceras eller hamnar i utkast igen.

För ca 1 år sedan fick jag diagnosen Utmattningsdepression, min kropp hade egentligen börjat lägga av LÅNGT tidigare. Men jag bara fortsatte att köra på, tills den dagen det blev helt mörkt.

bild-5752

Ni som följer mig här inne känner till Konkursen ( Läs DET inlägget HÄR )

Kort och gott så låg jag under enorm press INNAN konkursen, jag körde på, adderade jobb och projekt för att vända mitt sjunkande skepp. Ensamstående mamma, pendlade mellan Öland / Amsterdam/ Stockholm. Jag byggde upp grossistverksamheten och krigade på. Mina närmaste bad mig bromsa. Jag lyssnade inte.

På osäkra och naiva ben kastades jag in i bloggvärlden genom tv3 produktion… Med både okunskap och dyslexi. Men jag förstod ganska snabbt att man kan både inspirera, sprida pepp och influera…. Men också försörja sig på den. Entrepenören i mig började använda bloggen för att stötta upp My’s Blommor. Både med marknadsföring och ekonomi. Men det räckte ändå inte. En otroligt påfrestande tid där jag hade fullt fokus framåt, och helt orädd för konsekvenserna tog på mig mer och mer. 

 Jag önskar att jag hade lyssnat på varningssignalerna ifrån närstående men framförallt från min egen kropp. Men jag var verkligen inte mottaglig.

Kraschen blev ett faktum, följande månader gick till utredning, misstanke om skattebrott skulle redas ut. (Frikänd såklart! ) Men under själva utredningen och efterarbetet så var jag fortfarande “i det”, jag arbetade aktivt och det smällde inte till ordentligt förrän jag verkligen stannade upp.

-Hur många tror du fanns där för mig efter konkursen? Inte många….. 

Fan,  jag förlorade många miljoner… men ännu värre, jag förlorade mig själv! 

Mitt i allihopa förlorade jag flera närstående, dödsfall. cancer.  –JÄVLA CANCER!!!! 

Här började jag tappa bort mig själv helt och hållet. Slarvade med kosten, sömnen, slutade träna och blev sjuk i omgångar. Detta ledde till att min husläkare skrev ut ångestdämpande, vilket gjorde det ännu värre eftersom biverkningarna inte var nådiga. 

Jag kämpade med näbbar och klor.Men allt blev mer destruktivt. Jag tappade greppet! Jag fortsatte ge mig på nya projekt, mer jobb. Ett sätt att komma tillbaka både ekonomisk och känslomässigt tror jag. 

bild-5661

Jag behövde en paus och tänkte att an träningsresa till Portugal skulle göra mig gott. 

Så jag gav mig iväg med min väninna, Pischa  som coach, och alla goa wörkout människor.  En vecka där min ångest eskalerade.

Jag vred och vände om nätterna. Gick undan och grät. Jag var ett känslomässigt kaos, och kände mig konstig. Jag började känna mig orkeslös och tung. Benen gjorde inte som jag ville…. Kroppen började lägga av på riktigt. 

Samtidigt under denna kaos som jag försökte dölja för mina vänner och medresenärer så gott jag kunde, så hade jag några roliga stunder…Jag minns särskilt en situation där jag och Annica körde pingis turnering en kväll. Jag skrattade okontrollerat och glömde bort allt för en stund. -Underbart!

IMG_4632 IMG_4634 IMG_4862

(Läs tidigare inlägg från denna resan HÄR om du vill, inte kan du tro att jag är mitt påväg in i en totalkollaps?) 

Jag landade i Stockholm, fylld med dubbla känslor, bra energier av gemenskapen i nyfunna vänner. 

Men det som hände var att min kropp la av. Det är SÅ uppenbart såhär i efterhand och med distans till det. 

Jag vaknade och kom inte upp ur sängen. Jag kunde inte lyfta armarna. Kramp och smärtor i bröstet som resulterade i en ambulanstur in till sjukhuset. Jag fick ingen luft…. Jag trodde jag skulle kvävas. Doktorn informerade mig om att detta var en panikångestattack och att det var psyiskt.

-Men snälla doktorn?!!!?

Jag kände hur ilskan växte inom mig, jag blev arg och förtvivlad på samma gång. Snäste ifrån och förklarade att jag minsann kunde veta skillnad på fysisk och psykisk smärta. Jag hade minsann varit med om värre, jag förklarade att jag var PT och hälsoinspiratör som själv förespråkar en sund livsstil med en balans i en alltmer stressad vardag. Jag förklarade hur jag upplyser mina egna klienter. Hur jag coachade mina klienter till en sundare livsstil och gav dom verktyg för att lyssna på kroppens egna varningssignaler för att inte hamna i utmattningsdepression, och falla rakt in i den berömda väggen. -PANG!  Där trillade poletten ner och den självinsikten som jag fick….. Den smärtan och rädslan går inte att beskriva med ord.

Jag minns hur allting blev svart, sen blev det dimmigt och en mörk period väntade . Det blev så mörkt att jag trodde att jag skulle dö.Jag ville inte dö, men jag ville heller inte leva. En likgiltighets-känsla som inte går att beskriva med ord. Jag drömde mardrömmar, fick panikångest attacker, om och om igen.

MEN, inte en enda gång fick jag en panikattack när Ludvig var hos mig. Konstigt det där. På något sätt fick jag ihop vardagen när han var hos mig, även om den var långtifrån den vardag som vi tidigare haft.  Jag sov när han var på dagis, men lyckades hålla ihop i övrigt. hans kärlek gjorde mig SÅ mycket starkare, även när det var som mörkast. 

-Kanske en mamma-intution? Någon som vet?

20180104-HermanCaroan-173749-0034

Dom där varningssignalerna som jag tidigare varit så duktiga på att upplysa andra om, hade jag själv ignorerat. Hur kunde JAG, som jobbar med välmående, låta det gå såhär långt? Kunde jag inte ens hantera mina egna verktyg som jag använder för att hjälpa andra, fungerar dom inte ens på mig själv?!  Känslan av misslyckande, känslan av att HELT tappa bort mig själv höll på att kosta mig livet.

Där började en utredning. Alltså i maj 2017. Man kunde se och följa tidigare sjukhusbesök och min läkare förklarade att mitt tillstånd inte kommit nu.Utan att jag levt med det under en längre period. Sviter av flera år av stress och press. En barndom jag flytt ifrån i hela mitt vuxna liv. Minnen, svek och traumatiska situationen som jag försökt förtränga bubblas upp till ytan. Allt på samma gång. 

Jag hade avslutade mitt skitår 2016 med konkursen, dödfall och låg på akuten på självaste nyårsafton. Min kropp la av även då, några månader tidigare. Blindtarmen fick akutopereras bort. Gallsten och inflammation på det.  

 Nu när jag ser tillbaka på det så har mitt immunförsvar strejkat en längre tid. Från att varit fullt frisk utan en sjukdag i hela mitt vuxna liv, till att Orken har försvunn helt och mitt immunförsvar checkat ut.  Minnet har blivit katastrofalt. Kroppen har slutat svara, och jag har kämpat för att överhuvudtaget komma upp.

En kemisk obalans i kroppen, ett kortisol påslag som jag inte kunnat få ner. Resulterade i en viktuppgång på drygt 17 kilo.

Vilket vissa troll här inne påpekar med jämna mellanrum. Jag som pt, och hälsoinspiratör OCH bloggare har fått ta emot SÅ mycket skit pga av viktuppgången. Men för min del, det enda som jag verkligen varit rädd för. Det har varit min egen hälsa och om jag ska komma tillbak och bli mig själv igen. Vikt och utseende slutade jag att bry mig om för längesen. Utan min hälsa så spelar ingenting någon roll…..

 Här inne på bloggen har ni fått ta del av en del. Några inlägg om ångest, några inlägg om dålig sömn. Mitt sätt att “ursäkta mig” eller förklara mig. Men jag har gömt mig bakom tidsinställda inlägg för alla de dagar jag inte kommit upp. Veckor av gamla bilder och uppdateringar när det varit som värst.

Jag trodde verkligen att det inte kunde bli värre! Men jag hade fel.

Utredningen har tagit tid. Den pågår fortfarande. Men nu har jag ÄNTLIGEN kommit in i nästa steg. Behandlingen. 

Varför min utredning har tagit så lång tid beror på flera saker. Bla på att det finns en sjukdomsbild hos mina föräldrar och närstående. Därför har man behövt göra flera utredningar, utesluta vissa saker och ta steg för steg. Det har varit en riktigt bergodalbana. Från en dag till en annan förmådde jag ingenting.  Medicin under perioder…  för min del så har medicin inte fungerat. Biverkningar och ännu mera ångest och smärta. Så efter många om och men så togs man bort det helt. Vi fokuserar på KBT och läkarbesök. 

Jag försökte stoppa ALLA pågående projekt.  La i handbromsen på riktigt. Det fanns inga alternativ. Mitt skrivande för Hälsa & Fitness bla, mitt PT jobb på SATS. Alla åtaganden, alla event, alla jobb, träningsresa, redaktionella jobb, modeplåtningar osv. Alkohol tog jag bort helt redan för 1.5 år sedan. 

Jag låg i min lägenhet i sigtuna och sov. Blundade, krampade, och mådde fruktansvärt dåligt. Vardagliga saker som att gå upp, klä på mig, borsta tänderna… kändes som omöjliga uppdrag.

Då och då så fick jag någon konstig form av energi. En drivkraft att försöka “komma tillbaka” och ta kontrollen över mitt liv igen… och Ibland med stöd ifrån mina underbara grannar (och numera vänner för livet) David, Julia och Marie. Så lyckades jag ta mig upp och ut. Då kunde jag ta mig för saker. Jag minns hur jag en gång försökte lura er alla, både bloggläsare, press, och vänner.

Jag osade från ingenstans JA till tre event. Samma dag. (Bindefeldt, Erwik och Wonderland) Min strategi var att socialicera, “göra min grej” nätverka, plåta pressbilder och få det överstökat. Bilderna skulle då finnas i tidningarna i veckor, mina vänner skulle se att jag levde, bloggen skulle ha bildmaterial för flera dagar framåt . Jag inbillade mig att detta var en bra ide. -ICKE!

Jag kraschade igen, akut in till sjukhus. föll ihop som en fura. Pinsamma löpsedlar och ännu mera ångest.  Detta beteende låter säkert väldigt konstigt när du läser detta.

Jag själv har inte förstått mig på mig själv. jag har febrilt försökt att få tillbaka min balans, men utan framgång. Just det där, den där drivkraften att lösa allting, att ta konrollen över mitt liv igen, ta tillbaka MITT LIV. Det är kopplat till min andra diagnos. ADHD.

bild-5783

Det kom som en chock…. Men ändå inte.  Jag har aldrig känns mig som en “sån där” adhd person som inte kan sitta stilla tex. 

Det har ingenting med att just sitta still att göra har jag förstått nu. Det finns dessutom en hel drös med olika typer av ADHD. stunden. 

Såhär ligger det till. Jag har och är rädd för att DU ska döma mig. Rädd för att inte bli accepterad för den jag är. Samtidigt så har jag även varit  livrädd för att aldrig komma tillbaka, att aldrig bli “mig själv igen”. 

Detta är MIN blogg, här inne bestämmer jag! Bloggen är till för den som vill följa mig, i med och motgång. Jag kommer att vara brutalt ärlig om hur jag mår, och vad som händer nu.

Jag vill att DU som känner dig annorlunda, lever med en diagnos, gått igenom en tuffa perioder…  eller som inte alltid mår så bra. Jag vill att du ska känna att du är INTE ensam <3 

Jag får behandling av Sveriges främsta specialistpsykiatri. Resan hit har varit lång, svår, och gjort j*vligt ont!  

Men nu är det ett steg i taget. Jag mår bättre än på länge! 

Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, jag uppskattar små vardagliga saker som jag tidigare tagit för givet. Jag uppskattar att vara i nuet. jag uppskattar att må bra en stund.  Jag håller på att lära känna mig själv. Att lära mig hantera mina känslor och den jag är idag. Jag prioriterar HELT annorlunda mot vad jag tidigare gjort.

-Jag är tacksam över den insikt som jag har fått, och jag känner ÄNTLIGEN att jag är tillbaka! 

Den dagen jag låg där inne på sjukhuset, insåg hur det låg till. Förlikade mig med det… och vågade be om hjälp. Den dagen vände det. 

Jag mår BRA av att hjälpa andra. jag mår bra av inspirera. Och ärligt talat så har det verkligen gått i vågor sedan maj 2017, min kraft att inspirera har kommit och gått. Jag har gjort så gott jag har kunnat, utefter min dagsform… Här inne vill jag att ni ska kunna kommunicera med varandra, hitta pepp och inspiration. För om jag kan få någon att känna sig mindre ensam,  då är jag nöjd!  

Jag öppnar härmed upp mitt tidigare låsta kommentarsfält, Varsegod FRITT FRAM! Men sköt er, var snälla mot varandra och sprid kärlek! Det finns inga dumma frågor….  Här inne ska vi gemensamt fokusera på pepp, motivation och välmående. Välmående för dig kanske inte är detsamma för mig. Men precis som jag äntligen har förstått, så fokuserar jag på att göra det som får mig att MÅ BRA. Det hoppade jag att du också gör… 

Vill avsluta mitt sedvanliga mega-mega långa inlägg som jag alltid lyckas få till, när det är något svårt att skriva om.

Jag vill både TACKA och ge min blivande man en stor eloge som har, och som står ut med mig.  Mitt i alltihoppa träffade jag Jonas. Min klippa! Dom banden vi knyter genom att ta oss genom det här. Dom banden är ovärdeliga. IMG_0433

Nu måste jag lätta upp detta tunga men samtidigt befriande inlägg, Nu ska jag föröka göra som Viktor Frisk, jag ska omvandla mina diagnoser till min SUPERKRAFT!

-Men jag lovar att jag inte ska bada naken på Sergelstorg 😉 hehe!

 / My Martens 

Posted in: Allmänt
Kommentarer (82)
  • Charlotte

    Jag har vetat hela tiden my utan att känna dig. Läst mellan raderna under lång tid. Du är ju långt ifrån ensam om det här o det är bra att du lyfter detta. Jag tror personligen inte att du får folk att liksom öppna ögonen för dessa neurologiska sjukdomar. Många vet och det är vedertaget i sjukvården nu. Däremot visar du vem du är och på så sätt oxå får ju dina läsare en förståelse och kanske slutar att skriva en massa skit om ditt mående.

    Tyvärr så är det svårt o få bort idioterna men jag hoppas att du slutar bemöta dem. Stor kram my❤️

  • Karin

    Du är samma My i mina ögon med eller utan Adhd. Ta hand om dig ❤❤❤

  • Jenny

    Du är bäst <3 <3 <3 <3

  • Sus

    Sååå starkt av dig att dela med dig av detta. Kärlek ❤❤❤❤

  • Sarah

    Kram My ❤️❤️

  • Ullika

    Men My du är underbar och önskar att du finner ro och harmoni nu med ditt nya liv tillsammans med “indianen” !!!!!!! Att få en diagnos känns väl bra trots allt ??? Kramar.

  • Sonja

    Fina du! Gud sådan lättnad att äntligen få svar, allt kommer bli bra, och du har en otrolig drivkraft! Men kommer hitta verktyg så du inte kraschar mer! Allt har ett sammanhang! 🌷💜🙅🏼.
    Kram

  • Doris

    Fint inlägg!
    All styrka till dig!
    ❤️

  • Karin

    Hoppas att alla är förstående. Vi som själva varit där förstår precis ochdet som drabbat dig är tyvärr inte unikt. Det jag inte känner igen mig i är att du mellan varven klarat av vanlig vardag (varannan vecka). Hoppas att du känner en lättnad över att ha berättat och att du fortsätter må bättre. Alla förtjänar att må bra.

  • Annelie Brishag

    ❤️

  • Jenny

    Jag känner igen allt du skriver, skillnaden här är bara att jag inte fått diagnosen ADHD, men alla inkl jag själv vet att jag liksom har det!
    Jag tänker inte göra så mycket åt det nu utan fokuserar på livet, barnen, kärleken och att komma tillbaka efter utmattning.
    Ta hand om dig och var rädd om livet- vi har bara ett! ❤️

  • tant H

    Du visar Din storhet genom att skriva så öppet och orden går liksom rakt in i mig när jag läser och jag hoppas de som visar sitt onda nu lägger ner! Precis som jag hade regnbågen i synfältet när jag läste – Du är alla färger! Lätta på gasen…Du når alla Din mål ändå och Lycka till – så fina ni är tillsammans – ännu finare när ni är alla tre.

  • Erika

    Vill bara säga ❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  • Maria

    Jag kommer på mig med att le. Le av din kraft, din enorma styrka och ärlighet.
    Sanningar, sorger och lögner kommer ikapp.
    Kroppen är fantastisk. Du är en ”hållkäften” tjej som blir ärrad men petar bara av skorporna och kommer igen ❤️
    Kram M

  • Lena

    Så otroligt starkt o modigt utav dig att skriva det här inlägget ❤️ Kram ❤️❤️❤️

  • Tina

    Bamsekramar fina du.
    Hittade denna länk och jag tänkte på dig, i all välmening:
    https://narkroppenkraschar.blogspot.se/2017/03/langtan-till-att-bara-vara-som-vanligt.html?m=1

  • Sandra

    Känner så igen mig! Modig du är som berättar all kärlek till dig♥♥♥

  • AnetteJ

    Hej fina My!
    Vill bara säga att du är en fantastisk förebild för alla kvinnor ❤️ Tack för att du så ärligt delar med dig av ditt liv! Du har en av Sveriges härligaste och ärligaste bloggar. Brukar se dig i Hägernäs men vågar inte komma fram och säga hej 🙈Kram på dig ❤️

  • Terese

    Du är ju samma människa som innan oavsett namn på en diagnos. Finns ingen anledning för oss bloggläsare eller någon annan att döma dig eller ha åsikter om din personlighet. Sträck på dig & känn dig stolt över allt du klarat i livet. Se allt du lyckats med. Se dina positiva egenskaper. Och när det kommer till mörka tankar vill jag bara säga att det är ”bara” tankar & INTE verklighet. Livet är inte alltid lätt & människor är inte alltid snälla MEN håll en spegel mot de människorna & dom situationerna & låt det inte komma åt dig. Det enda måstena du har är att va snäll mot dig själv. Du är den viktigaste i ditt liv. För utan dig har din lilleman ingen mamma 😉
    All lycka till dig.

  • Lotte

    Jag blir liksom inte förvånad, jag tycker du har skrivit ofta om hur du mår och att det inte har varit bra och jag gillar din rakt-på-sak blogg i mående. Jag känner igen mig i väldigt mycket, jag har med varit utmattningsdeprimerad och jag ger mig fan på att jag har ADHD, har en väldigt närstående som har det och jag känner igen mig såååååå mycket!!! Men jag har så mkt runt mig hela tiden så jag känner att jag inte hinner med att göra en utredning jag med. För den tar väl lång tid?
    Massa kramar till dig❤
    https://lotte4.blogspot.se

  • A

    Jag tycker att du är en hemsk människa. När man väl har med dig att göra är du inte så underbar och härlig som du verkar tro att du är. Kom ner på jorden. Ville bara få ur mig det.

    • Susanne

      Ge dig! Va får du ut av att skriva det?! Bättre ta det face to face men förmodligen är du för feg för det.

    • Sandra

      Men A?! Seriöst? Vad är du för en människa som skriver så om en annan människa OAVSETT vad du tycker? Du vet att du inte har en rättighet i att uttrycka allt det skit och bagage du själv bär på – utan en skyldighet att hålla igen och försöka bearbeta din egen skit utan att lasta den på andra?

      Det är bara små människor som beter sig som du. Som skriver anonymt och som gömmer sig. Face up istället! Mes!

      Sandra Larsson

    • Tina

      Vad får du A ut av att skriva som du gör? Känns det gott i ditt hjärta? Är du möjligen en av alla de andra bloggare som gör sitt värsta för att trycka ner My?
      Kryp in under stenen igen och kom fram när du är snäll, om du nånsin blir det.

    • Maria

      Tänk alltså A, vilken katarsis denna kommentar måste ha varit för dig! Jag kan verkligen se framför mig hur du har vandrat fram och tillbaka framför din dator ett otal gånger och dväljts av frustration över My. Du har slitit ditt hår, mumlat för dig själv, tuggat fradga och frustat som en upphetsad älg. Så bara kom du på det!! Likt professor Balthazar gick det upp ett ljus och du hittade ventilen för all din tryckkokade indignation!! Frenetiskt smattrade du ner dina inneboende känslor och tryckte på “sänd”. Vilken lättnad!!! Jag utgår från att du nu seglar vidare i ditt liv, fjäderlätt som en fjäril. Never to be sen again…. 🙂

    • Minna

      Din kommentar visar hur DU är, sprider negativa elakheter för att du själv mår så dåligt. Snälla sök hjälp och lägg inte mer elak energi här.

  • Linda

    Samma My, samma blogg och samma stöd från mig som alltid! Tackar för att vi får följa ditt liv! Du är så bra ❤️❤️❤️

  • Susanne

    Ja det är väldigt många tyvärr som lider av psykisk ohälsa idag! Den aspekten är nog det viktigast att lyfta o göra något bra kring. Tänk på dig själv o ditt mående i första hand så klart! Adhd är vanligt idag o finns mycket hjälp kring, kan så klart vara jobbigt men med tiden blir det bättre. Du får rätt verktygslåda så att säga! Kram!

  • Petra J

    Har du fått hjälp att läsa igenom o korrigera stavfel i det här inlägget? Det var lite ovant att läsa utan, det är ju lite ditt signum att man får förstå vad du menar även om det är lite konstiga ord, mellanslag o stavningar i meningarna 😉 Hoppas nu att du repar dig o kommer vidare med behandlingarna så du kan få tillbaka all ork!

  • Cecilia

    Du är fantastisk! Så modig och så stark som delar med dig! Jag beundrar dig och du inspirerar verkligen till att våga vara ärlig om hur man egentligen mår. Var rädd om dig! Många kramar ❤️

  • Carro

    Skönt att få en förklaring, som jag kan tänka mig att en diagnos delvis är.

    Du skriver att du vill inspirera och det tycker jag verkligen att du gör. ✌️ You rock! ❤️ Väldigt starkt att våga visa sig “svag”, om du förstår hur jag menar. Ta hand om dig. Kram

  • Lena

    Du är så stark ❤️ Din stig är inte den lättaste, snårig som tusan ibland, men du står där stadigt fast att det blåser rejält runt dig. Kom ihåg det vid jobbiga stunder ! Du är stark ❤️

  • Gunbritt

    Hej My. Har följt Dig under mkt lång tid men aldrig kommenterat.
    Vill önskar adig och Din kärlek STORT LYCKA TILL. Ni är så fina tillsammans.
    Tag vara på ärleken!

  • Ann-Sofie

    Fint skriver! Heja dig 💜

  • MiaPet59

    Du är en fin tjej My 💕 lycka till med ditt framtida liv 🍀

  • Christina

    ❤️ du är grymt bra

  • Katarina

    Med en vuxen son som också har ADHD ( med betoning på AD) så har jag sett symptomen hos dig ett tag nu när jag läst din blogg från och till.

  • Catta

    Hej!
    Jag har ADHD o fick diagnos för 18 mån sen. Det bästa jag gjort att göra en utredning.
    Många med ADHD får utmattningsdiagnoser då det körs på i 110 o rakt in i kaklet. Därigenom behövs verktyg att hantera livet på ADHD vis. Arbetar med npf diagnoser o ADHD kan o är en superkraft om man får nyttja sina styrkor rätt 🌸❤️ Men många får kämpa med svårigheter o dåligt mående också vilket ofta glöms bort i media.
    Starkt att du berättar. Förebilder behövs ❤️

    • My

      Tack Catta för att DU delar med dig!❤️ TACK! jag håller med dig till 100% , vissa saker glöms lätt bort i media… och det är dessutom obekvämare att prata om svårigheter och dåligt mående för många… Inklusive mig själv….. Kram

  • Tobias

    Starkt av dig att vara så öppen !
    Lova att du tar hand om DIG nu.
    Kram vännen 🌹

  • Susanne

    Hej My
    Jag reagerar på att du skriver om ADHD på ett mkt dumt och kanske kränkande sätt för personer som verkligen kämpar med sin adhd och ändå är helt vanliga tjejer o killar. Du skriver – Jag har aldrig känt mig som EN SÅN DÄR ADHD PERSON som inte kan sitta stilla!! Adhd skiljer sig för tjejer o killar, oftast är det killarna som ”springer runt” och hela tiden har stressen o tjejerna håller den inne och så kommer den ut på andra sätt. Superkraft ja, den är bra att ha men den tar också mkt energi och man får ingen större glädje av den när man kämpar med sitt heltidsarbetande liv och inte har ett nätverk med människor som hjälper en. Alla kan inte använda sin superkraft som Viktor Frisk för de har ingen uppbackning o människor som hjälper till på vägen. Men man måste tänka positivt, precis som du gör My, det är bra 🙂 och man använder så mkt kraft man orkar!

  • M

    Blir man förvånad? Nej!
    Du som tror jag bara är negativ har sett och förstått allt detta.
    Men vem är man att våga säga det.
    Jag lever mitt i sånt. Min sambo, mina barn,hälften av hans syskon och syskonbarn har det likadant som du. Utmattning ( som jag faktiskt tror till vissa delar ”beror” på ADHD. Det blir bara för mycket för kropp och själ till slut och då kommer ångesten. Panikångest! Många nätter har jag vandrat runt här med personer som trott de skulle dö.
    Ambulanstransporter helt i onödan. Men DÅ visste man inte.
    Depressioner, som kommer sig av att det inte händer tillräckligt mycket eller av att det som händer blir fel, så fel.
    Jag vet, att det är svårt att lugna ner sig, men det finns fungerande terapi OCH faktiskt mediciner.
    Vad du dock inte ska göra det är att lura dig själv med att tro att inte sonen märker, för det gör han, om inte annat kommer han att göra det.
    Jag har otaliga gånger förklarat för barn och andra varför t ex pappa mår dåligt. Bättre förklara än försöka dölja.
    Allt väl till dig och du, försök SJÄLV bromsa lite.Se till att ta hand om DIG.
    Kramar

  • Martina

    Vilken otroligt stark och fantastisk kvinna du är! Och vilken förebild!!❤️. Så tacksam att fått lära känna en så inspirerande och kärleksfull människa som du!❤️Du är grym!

  • Lena

    Mäktigt! ❤️

  • Kicki

    Fina fina du❣️🙏🏼

  • Lars Karlsson.

    Så bra skrivet.
    Du är stark.
    Det märktes att du släppte komentarerna fritt.
    En del går tydligen igång på att vräka ur sig en massa negativ sikt. Blir så trött på sådana. Dom borde söka hjälp.

    Din text berörde mig verkligen.
    Ha nu en bra dag.

    Kram L

  • Cia

    Wow, du är verkligen en förebild. Både för våra unga men även för oss lite äldre tanter😉 Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. En dag kke jag oxå vågar öppna mig och tvätta bort mitt påklistrade leende.
    All kärlek till dig,
    Kram Cia

  • Maria Pettersson

    Vill bara säga att du är bäst My😍❤❤❤

  • Susanne

    Så fint å bra skrivet. ❤ Själv gick ja in i den berömda väggen för 12 år sedan. Kan fortfarande inte jobba för hjärntröttheten styr mitt liv tyvärr. Kommer när som och var som helst. Brukar säga att hade ja blivit sjuk idag hade ja nog blivit frisk. Finns så mycket bra hjälp å få idag från början. Jag blev bara väldigt illa behandlad sen ingen visste vad dom skulle göra så allt blev bara värre å värre. Men nu har ja ändå hittat ett liv som fungerar å vi flyttade ut på landet för 9 år sedan. Till tystnaden å naturen.det gjorde mycket. Tack än en gång My för du delar m dig. ❤

  • ulli

    Jag är inte förvånad över Adhd diagnosen. Jag har faktiskt tänkt det många gånger. Men man är inte sin diagnos. Du är den du är oavsett, och du väljer vad du vill göra med det. Du har möjligheten att förändra ditt liv till det bättre och jag tror du är påväg dit också.

  • Siv Å

    Heja dig My. Vill bara skicka en stor, stor bamsekram. Starkt skrivet. Va rädd om dig. kramar från mig.

  • Petra J

    Varför är din presentation skriven om dig själv i tredje person? Det känns rätt opersonligt, anser jag, att läsa som om någon annan skrivit DIN presentation på DIN blogg.

  • Olinda

    Varför är du osams med Magdalena?

  • Camilla

    Hoppas av hela mitt hjärta att du o alla runt dig ska få må bra o det blir ett lugn för er alla. En sån mysig familj är ni. Skynda långsamt o stor varm kram

  • Lotta Lennartsson

    kram 💖💖💖

  • Sandra

    Så väldigt starkt och bra gjort av dig att skriva så öppet om din känslomässiga resa!

    Heja dig!

    Stor kram!!!

  • Bella med familj i Västerås

    Hej My!
    Nu håller jag tummarna att alla dina nättroll kan hålla tyst och inte klaga mer på dig utan kanske kan förstå dig mera. Det måste kännas skönt att vara ärlig med detta även om jag förstår att det har tagit mycket energi av att skriva detta för oss som läser din blogg. Jag önskar dig all lycka till på vägen med din superkraft och tackar för detta starka inlägg. Kram

  • Laila

    Åh, vilken historia! Å vad du har gått igenom!
    Jag hoppas verkligen att du orkar nu. Hur det än är så är du faktiskt jättestark!
    Skönt att du har din man å din fina lilla son…….
    Allt kommer att ordna sig så småningom.

  • Anders

    Bra att du tagit hjälp att skriva
    Det hjälper att öka penning flödet
    Adhd och mäklare är inte att reka

  • Jessica

    Hur känns din utmattning? Har du blivit bättre? Hur?jag blir helt matt värk i hjärnan, hjärndimma, glömmer namn folk ansikten , hur jag ska komna till olik platser

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *