Psykisk ohälsa är inte något fult!👊🏻

Idag går hjärnan på högvarv.

Vem är jag? Varför mår jag som jag gör? vad har jag gått igenom? Varför får jag ångest? Vad vill jag? vem vill jag vara? Vart är jag påväg?

-HJÄÄÄÄÄLP!😫

Vill jag bara lägga mig ner och skrika. Kan någon bara ta över alla mina olika beslut som jag ställs inför. Kan någon ta bort det som gör ont. Varför kan jag inte vara som ”alla andra”.

Jag är inte som alla andra, det har jag aldrig varit.  jag reagerar inte som ”alla andra”. Men vem f*n bestämmer vad som är som ”alla andra”??

-Varför är jag annorlunda?

 Dessa frågor kommer upp efter att jag haft en ångest attack. Det har jag haft nu.

Visst är det konstigt det där. Mina riktiga attacker komma inte när jag har Lilleman. Eller viktiga åtaganden. Det är precis som att min kropp är inställd på något ”av och på” läge så jag tappar inte kontrollen när det inte finns utrymd för det. 

Inte en enda gång har jag sjukanmält mig pga av ångest. Inte en enda gång har jag brutit ihop inför min Lilleman.

-Kanske är det någon unik superkraft som mamma? Vem vet.

Dagarna kommer och dagarna går. Mitt humör och mitt allmäntillstånd (som psykologen så fint uttrycker sig) varierar minst lika mycket….

Generellt sett så mår jag sjukt mycket bättre🙏🏻 Jag är lyckligt kär i min fina Indian, Jonas ❤️

Jag är en stolt och glad mamma. Jag tar mig framåt i min KBT, i min utredning och min utbildning som mäklare.

MEN. Saken är den att det är en hel uppväxt, barndom och ett halvt vuxenliv som börjat komma ifatt. Saker som jag har förträngt, stängt av eller helt enkelt skitit i kommer lixom tillbaka på ett obehagligt sätt!

 Ett ämne som jag aldrig trodde att jag skulle nämna pratade jag om i podden, som kommer att sändas på söndag Nu på söndag.

Jag har lite delad mening kring detta avsnitt… men hoppa att man kan hjälpa någon annan genom att berätta delar av MIN erfarenhet. 

Jag anser mig vara tuff, självständig, framåt, stark, och driven. SUCK, tänker vissa nu… att jag är skrytsam som skriver dessa ord om mig själv. Vi Svenskar gör ju inte så. Det är fult att skryta i Sverige.

-MEN, F*ck jantelagen!

Det är 2017 och vi måste väl ändå ha kommit längre än så? Var stolt över dina bra sidor! Det är jag!

Att vara stolt och dryg är INTE samma sak! …….

Så det, så! jag är stark som en j*vla oxe, hård som en stenvägg! Envis som en åsna och har en överlevnadsinstinkt som få.

-Hur har jag fått det frågar många av er????

Läs ett fint citat: (Spar gärna det och läs det när du inte är på topp) 

”Jag är stark, Eftersom jag är sårbar.

Jag är klok, för att jag har gjort mängder av misstag.

Jag är lycklig, eftersom livet har gjort riktigt ont ibland.

Jag älskar, för att jag vet hur det känns att förlora någon nära.

Jag har medkänsla, eftersom jag har upplevt lidande.

jag skrattar, för mitt liv har varit tufft ibland.

Jag lever, för att livet inte är någon självklarhet.”

Men saken är den att det gör ont. Det smärtar.

i så många år har jag jobbat dygnet runt. Börjat vid 3-4 tiden på morgonen, jobbat till 21-22 på kvällen. Pendlat, stressat, slarvat med sömn, kost, och hälsan generellt. Framförallt mellan ålder 14-26. Sen fick jag en större insikt. Bromsade litegrann… men stannade aldrig upp och arbetade med mig själv. TÄNK om jag hade haft den insikten som jag har nu… DÅ.

”Tänk om”. Ingen ide att ”tänka om”

Jag gick från noll anställda till 12. Expanderade, byggde ut. Tog emot priser, utmärkelser, utvecklades. Branschen förändrades, jag tappade vissa investeringar, förlorade tid och pengar. Blev lurad, (lärde mig en dyr läxa) Tog mig upp igen. På något underligt sätt så har jag alltid lyckats landa på fötterna igen. Jag Krascahde mentalt, men reste mig igen. Att vara entreprenör är som att åka bergodalbana. Undrar om det är kickarna som man är ute efter. Den där skräckblandade förtjusningen? Det där förstår nog inte alla….  

Jag har under mina relativt ”unga” år, hunnit med en hel del. Jag känner mig ibland som en gammal själ i en ung/yngre kropp. 

Med och motgång. Många skratt och roliga minnen från denna period. En helt oförglömlig period som jag inte ångrar en sekund att jag har fått vara med om. För mina alla år som entreprenör där jag bla, byggde upp My’s Blommor, DET har format mig till den jag är. 

MEN. Jag är snart 30 år. Fyller i slutet av November. (TACK för restipsen föresten🙏🏻) 

Under alla mina år har jag haft mottot FULL FART, FRAMÅT. Det är så sant som jag skriver det.. jag har varit oövervinnlig, okrossbar, INGENTING kunde stoppa mig. (Trodde jag)  Motgångar vände jag till fördelar, skrubbsåren använde jag som en motivation.

Men så hände något. Efter själva konkursen så smällde det till. På riktigt.

Jag hamnade i mörkret. Ni fick läsa om delar av det här inne… Panikångest. Sorg, ångest. Men i sanningens namn så ledde det bara åt ett håll… 

-Full fart framåt mot enkelriktat!  

Jag kraschade, rakt in i den berömda väggen. Utmattnings depression. Ångest, sömnlöshet, stresspåslag som resulterade i viktuppgång. En ångest som nästan tog över mitt liv. Jag förlikar mig inte riktigt med diagnosen. Jag distanserar mig som vanligt ifrån det faktum. Jag har sett mig som lite ”trasig”.

Oavsett vad….. 

Jag har sedan dess gått i KBT. Jag är just nu mitt under en utredning. En ”psykolog”, en terapeft, och en psykdoktor. Man utreder varför jag mår som jag mår. Det sista året har jag varit under isen. Det har gjort fruktansvärt ont.

-Men satan i gatan, vad lärorikt!🌟🙌🏻

Jag har prioriterat om hela mitt liv. Bort med saker som bara tar energi. Alltifrån dåliga samarbeten, falska vänner (som bara finns där när det gynnar dom själva), strukturerat upp, planerat, sållat och försökt att hitta en balans. Minimerat saker som helt enkelt inte får mig att må bra. 

Jag är driven i mig själv. jag skulle aldrig må bra av eller klara av ett 8-17 jobb. Inte för att det är något fel på det. Utan för att JAG bara är sådan…

Du anar inte hur många gånger som jag FÖRSÖKT att förlika mig med den typ av arbete, men det går bara inte.

Det kryper i kroppen, jag blir rastlös, och strävar alltid efter nya mål, fler projekt. Men jag slutför mina projekt, jag har stora ambitioner, samt kort och lång-siktiga mål. Jag är en idé spruta, men av tio idéer så är Max två, riktigt, riktigt bra! 

Jag har lärt mig att ta vara på ”resan” under tiden och ha riktigt roligt också….  

MEN, jag har lärt mig att prioriterar hälsan först. Jag är långt ifrån läkt eller hel ännu.

Jag är i trygga händer med hjälp av våran svenska sjukvård. Jag har aldrig varit så medveten som jag är nu. En hård käftsmäll krävdes för att jag skulle inse vissa saker. Men jag tar vara på den insikten. Sakta men säkert tar jag mig upp. ett steg i taget. Som jag skrev en gång tidigare…

”Den enda gången jag backar är när jag tar sats”  Glöm inte det..

Med det sagt så vill jag slå ett slag för att det skambeläggka uttrycket  ”Psykisk ohälsa” inte är något fult. Alla människor går igenom vissa kriser eller motgångar. Alla människor mår dåligt ibland. DET ÄR LIVET!

(I USA räknas man inte som en entrepenör förrän man kursar tre gånger)  det är dock inte min målsättning 😂🙈

Acceptera det som är svårt eller gör ont. Jobb med det… våga be om hjälp och ta hand om dig själv när du inte mår bra.

Om jag inte har Ludvig. Jag stänger dörren, tidsinställer vissa inlägg och lägger mig och sover. Vilar. Och rest mig igen…

Det skrämde mig i början att visa Jonas mina svaga sidor….

Men Jonas är bra. han finns där även då. På sitt sätt. Det är jag enormt tacksam för. Jonas och lilleman är det bästa som hänt mig ❤️

Oavsett vad min utredning kommer att sluta, men en diagnos, eller ”bara” en utmattningsdepression och konsekvensen av denna…  så är jag precis samma My som innan.

Men med mer erfarenhet, med större perspektiv och mer förståelse. Som Viktor frisk skrev gällande sin ADHD Han använder det till sin superkraft.✨ -tänkvärt! 

Jag håller med, men man måste först acceptera sig själv, lära sig att förstå sig själv…. för att sedan använda det till något bra. jag jobbar med mig själv som aldrig förr.

Mycket förändras.  Du kommer att få följa min resa…. steg för steg. För jag VET att jag är långt ifrån ensam.

”Psykik ohälsa” är inte något fult!!!!

/ My Martens 

Ps: Idag saknar jag mitt floristyrket extra mycket… så här får du se en fin brudbukett med red naomi.