första skolavslutningen i Täby 

Nu ska jag skriva några rader ifrån mitt mammahjärta. 

Vi har lämnat ett par tuffa år Bakom oss. För exakt ett år sedan hade Ludvig slutat skolan på Steningehöjdens skola. Intill Slottsbyn där vi lagt alla ägg i en korg. investera i boende. Satsat på att få en lugn och rofylld omgivning en bra bit utanför stan. Omgiven av naturen i en idyllisk miljö. Nära till Sigtuna där vi haft vänner och umgänge i många år. Bästa uppväxten tänkte jag. 
 En nystart efter Ludvigs långtidssjuka i covid följt av lunginflammation. vi trivdes direkt. Underbara grannarna Per och Görgen mittemot. Stig och Sofia i samma länga ❤️ Fem minuters cykelavstånd till Ludvigs skola. MEN. Problemen med mobbning, psykisk och fysisk misshandel.  började ett par veckor in i första terminen på skola. det blev värre och värre med tiden . (Läs tidigare inlägg HÄR ) 

För exakt ett år sedan var vi förtvivlade. Osäkra och visste inte hur vi skulle lyckas både sälja, köpa bostad och hitta ”rätt” plats och skola för Ludvig. Att hinna genomföra allt det där på sommarlovet innan kommuner, och skolor tar semester som har hand om intagning inför att få skolplats. Det kändes som en omöjlighet. Mäklare, skolkonsulter, vänner, kontakter inom kommun och skolor hjälpte oss alla i sökande och att genomföra alla praktiska utmaningar. När vi tillslut landade i Täby. Jonas hemkommun. Där vi varit deltidsboende sedan jag och Jonas blev ett par 2017. Det kändes tryggt. En miljö där vi redan hade ”våra” badplatser, täby centrum, favorit restauranger , promenadstråk och en miljö som vi var mer än bekanta med. Under åren som jag pendlade öland- Sthlm varannan vecka plus alla lov . Då bodde vi alla i Jonas lägenhet. Hans lägenhet ligger på samma gata som min lägenhet. Så området är ”vårat” redan från start ?
 

Vi var ändå nervösa. Jag skjutsade Ludvig mellan slottsbyn och Täby varje dag. Vi synkade inte riktigt ut och inflytt. Så det blev några veckor på hotell. Följt av mellanlandning hemma hos Jonas. Men det gick bra. Viggbyskolan är fantastisk. Trygg, lugn och familjär. 
 

ludvig kom in i umgånhet snabbt. Fotbollen hjälpte till att skap vänner och ett umgänge ❤️ Efter två terminer så var det alltså dags för skolavslutning igår. Lyckan var total. Hans närmaste vänner följde med oss hem igår. Tillsamman med de föräldrar som kunde följa med. Tårta och ”häng” hemma hos oss. Sedan Tog jag med killarna till badplatsen, där vi hade pizzahäng mellan vad och basket ? En av de andra Pojkarnas mamma gjorde sällskap, då fick man lite bebismys också ?

Summering. Jag är så otroligt glad, tacksam och lycklig över att vi landat så bra. Att se Ludvig vara såhär ”hemma” inkluderad och lycklig gör mitt liv komplett. Sen kommer han ju tyvärr alltid att ha viss separationsångest och sakna pappa m. Familj. Men även här för vi så gott vi kan☺️

Ni är många som frågar hur jag mår. En fråga som är väldigt svår att svara på. Om en yttre bekant eller en främling kommer fram och frågar nu när jag börjat rör mig ute igen. Då börjar jag gråta. Det är så laddat och jag har svårt att hitta rätt ord. Det finns många självutnämnda experter bland kommentarerna. Man kan ju hoppas att personerna ifråga menar väl. Men ibland undrar jag hur man tänker när man skriver till mig och påstår sig att veta mer om min situation än jag själv min familj och mina läkare. 
jag vet några saker. Jag vet att mitt operationssår som är ytligt i sammanhanget iallafall läker fint efter att jag fick antibiotika. Min allmänhälsa har också blivit mycket bättre efter påbörjad kur. 
Gällande ovissheten så är det en vidrig känsla att vara helt utan kontroll. Att inte kunna påverka eller påskynda processen. Vi vet ej hur det är med tumörer. Elak eller godartadade. För att kunna planera in kommande operation av nästa avvikande knöl som sitter på en förstorad och asymmetrisk halsmandel så måste man avvakta provsvar och behandlingsplan. Det och flera saker därtill. Allting hänger ihop. Om det är si så gör vi så. Om det är så så gör vi si. Så jag får helt enkelt vänta och jobba stenhårt med mitt tålamod. Inte helt enkelt vill jag lova. Tårar i både rädsl och frustration. Mardrömmar och ångestladdade stunder. Men som sagt. En dag i taget,

Min moster har varit med om en likande situation. Man kan aldrig säga att någon har exakt samma situation som man så fint påpekar i kommentarerna . Utan varje situation är individuell precis som varje människa är unik. Moster är en förebild. det har hon varit hela mitt liv. Hon spelade förr i damlandslaget handboll. Hon är stark som få ?? Hon opererade bort både bukspottkörteln och sköldkörtel. Allting blev bra och hon äter medicin men mår hur bra som helst idag ?? Så oavsett mina kommande provsvar så försöker jag att vila i att allting kommer att bli bra. 
 

Nu hoppas jag att jag kan få veta något mer i början på veckan. Nästa helg är det nämligen dags för Leksand  cup  ⚽️  Jag hoppas verkligen kunna följa med på den ?? I övrigt så är det inga planer spikade utan en dag i taget som gäller. Jag har ställt in Mike’s gym , Spanien, och alla andra utflykter som varit planerade . Så får vi se vad som är möjligt helt enkelt ?

Tack för eran omtanke ❤️ Kram kram / My Martens