Hej My!! Usch det låter jättejobbigt. Hoppas att du finner ro snart. En annan fråga. Umgås du inte med Magdalena något mer. Du nämner henne ingenstans . Kram på dig.

Kära Du! Om du verkligen mår så dåligt som du beskriver, vill jag ge dig ett råd. Sök proffsig hjälp omedelbart. Som det är nu är du inte den mamma som du vill vara för din älskade Lilleman. Barn känner och förstår mer än man tror. Går du i väggen kommer det att dröja innan du blir frisk igen. Det kan t o m bli så att socialtjänsten inte anser dig som lämplig mamma.
Hälsning från en äldre ”socialtant” som önskar allt gott för dig och Lilleman!

Jag har själv varit där och vet vad du går igenom. Ångest är vidrigt, jag valde att få hjälp av ångestdämpande då jag inte vågade gå utanför dörren på grund av panikångest. Samtal med psykolog och medicin har hjälpt mig att kunna fungera i vardagen igen. Jag fick detta i samband med utmattningssyndrom. Jag såg ett bra citat som jag försöker att leva efter när jag känner att det är mycket ”Bästa tiden för återhämtning är när man själv inte anser sig ha tid för det”. Hoppas du snart mår bättre!

Fy vad jobbigt att må som du gör nu. Hoppas du kommer må bättre efter ditt beslut. Jag undrar också om du inte umgås med Magdalena Graaf längre? Kram

Låter fasligt jobbigt. Men sök hjälp via din vårdcentral. Det kanske finns någon ”lättare” medicin du kan få som inte har så många biverkningar. Ta tag i det rätt så snart för så här kan du ju inte ha det.
Lycka till!

Hej My. Det är bra att du ändå kan se och känna att det kommer att bli bra tillslut. Sök efter nån mindfullnes video på Youtube och vila lite. Andas igenom ångesten och kom ihåg att det alltid går över. Har själv gått igenom samma sak men är stabil nu sen några månader. Prioriterar bara det nödvändiga och resten av tiden vilar jag mentalt. Stor kram och kom ihåg att du aldrig är ensam. Inte ens när det känns som värst.

Håller tummarna för dig men är tveksam till om du klarar dig utan hjälp av medicin. Jag stretade emot länge under en livskris men blev övertalad att börja med Sertralin. Tog ca 10 dagar innan effekt och det var en befrielse att börja fungera igen kan jag säga. Efter 6 månader trappade jag ner och slutade helt. Det var inga problem att sluta så det behöver du inte vara rädd för. Försök tänka så här: Det har aldrig varit så här nära att jag kommer förbi det tuffa beslutet och kan börja leva med en nystart. Snart är det över och jag kan börja om. Allt blir bra till slut och är det inte bra, så är det inte slut.

Hej My! Jag tycker det låter som du är, eller är på väg in, i en depression. Det kan också vara en utmattningsdepression. Oavsett ska du kontakta läkare. Du ska inte gå runt och lida, det finns väldigt mycket bra hjälp att få. Men oavsett är det inget att skämmas för, det är oerhört vanligt. Läs denna länk, kan kanske förklara en del: http://www.angest.se/riks/node/4
Jag önskar dig verkligen lycka till och är helt övertygad att du kommer må bättre snart!

Hej My!! Usch det låter jättejobbigt. Hoppas att du finner ro snart. En annan fråga. Umgås du inte med Magdalena något mer. Du nämner henne ingenstans . Kram på dig.

usch vilket tråkigt bakslag för dig det blev när du kom hem. Hoppas verkligen det lättar när du har tagit ditt beslut, men jag hade nog bokat tid hos läkare innan dess. Kram

Kära Du! Om du verkligen mår så dåligt som du beskriver, vill jag ge dig ett råd. Sök proffsig hjälp omedelbart. Som det är nu är du inte den mamma som du vill vara för din älskade Lilleman. Barn känner och förstår mer än man tror. Går du i väggen kommer det att dröja innan du blir frisk igen. Det kan t o m bli så att socialtjänsten inte anser dig som lämplig mamma.
Hälsning från en äldre ”socialtant” som önskar allt gott för dig och Lilleman!

Jisses , my! Det här låter allvarligt!!!!!
Har själv vart där , och jobbar med människor som lider av psykisk ohälsa av olika anledningar, var inte rädd för behovs medicin en kortare tid, plus samtalsterapi av något slag. Lycka till nu och ta hjälp av professionella som kan sortera det viktiga i dina tankar just nu❤️

När man som du vaknar upp i panikångestattacker o inte får sova ordentligt är det i längden ohållbart. Det vet kloka du innerst inne. Du måste ta dig iväg till läkare o få hjälp med det för hjälp finns. Som jag skrivit förut att funkar inte sömnen funkar man allt sämre. (Till slut inte alls.) Du kämpar på bra men var inte rädd för att bli beroende av ev medicin – du behöver hjälp för som du lever o har det med ångest är inte okej på något plan. Att söka läkare borde vara prio 1 nu jämte ditt Stora Beslut. Tänk om du inte börjar må bättre/kan sova igen trots att det sista beslutet tagits? Det finns så många olika alternativ för att få hjälp med sömnen o panikångest – dags att se över dem nu. Jättebra med livscoach oxå som du skaffat dig. Var rädd om dig! ❤️

Hej My!
Först vill jag bara kommentera en annan kommentar från en så kallad ” socialtant” som skrev så vänligt att socialen kan lägga sig i om du mår så dåligt som du säger , då sin fina lilla kille kan ”fara” illa enligt henne och ev ta pojken ifrån dig…….eh what ??? Vilken fräck kommentar och om du nu vore en socialtant så är du en riktig bitter otäck människa , vilket jag faktiskt absolut inte tror du är. I all välmening bry dig mindre i Mys liv om du bara ska skrämmas lite…..låter otäckt att lägga en sån kommentar! För det första har pojken en underbar fin mamma som just nu mår lite sämre, sen har pojken en pappa som finns i bilden! My har varannan v och det är bara hon och pojkens pappa som ska berömma var han ska vara och om My mår bättre när han är hos henne och att även pappa litar på det så är det enbart deras beslut, aldrig någonsin har socialen med detta att göra!
Många som både varit deppiga haft psykiska sjukdomar tom haft missbrukarproblm och sociale har inte lagt sig i eller ens tagit något barn!!!
Det bord du veta socialtabteb mycket väl, barnen ska alltid vara kvar hos mamman om hon är en mamma som My!
Så låt bli att hota !!! Säkert en vänlig kvinna som bara är avundsjuk på dig My! Har även läst en liknande kommentar på en annan blogg om just dig som dålig mamma…..suck!
My fina du. sök hjälp med dina jobbiga symtom, sömn är A och O sen ta bort alla måsten, sjukskriv dig. kan starkt rekommendera att gå och prata m en psykolog , så skönt att prata av sig gråta vara sig själv få goda råd tips hur man ska tänka mm<3
Jag har själv varit utmattad och blev helt frisk!!!
Jag tror på dig du är stark du klarar mer än du tror ! Det är en jobbig period nu för dig och livet är så för dem allra flesta. Man får ta motgångar och oftast kommer man ut starkare efter det. Att må dåligt är inger att skämmas för.
Sen fina du tro aldrig någonsin att du är en dålig mamma….det är du INTE du är den bästa mamman åt din lilleman<3
Krya på dig! Jag tror på dig! Du kommer må bättre snart!
Stor kram fina My

Så underbart med en ärlig blogg! Tänker mycket på dig så tufft du har det stackars dig men du är en tuffing och kommer att bli starkare av detta ställ entré gör stora krav på dig själv ta en pause åk i väg ladda batterierna Styrke Kramar ❤️❤️

Jag har själv varit där och vet vad du går igenom. Ångest är vidrigt, jag valde att få hjälp av ångestdämpande då jag inte vågade gå utanför dörren på grund av panikångest. Samtal med psykolog och medicin har hjälpt mig att kunna fungera i vardagen igen. Jag fick detta i samband med utmattningssyndrom. Jag såg ett bra citat som jag försöker att leva efter när jag känner att det är mycket ”Bästa tiden för återhämtning är när man själv inte anser sig ha tid för det”. Hoppas du snart mår bättre!

Hej…
det är kanske inte utmattningsdepression om du som du skriver är uppe i något och att ditt beslut är det som gör att du mår dåligt, ta ditt beslut och gå från där… Jag har en toppen fin vän som även är min yogalärare hon har en egen youtube kanal testa hennes olika avslappningar mot stress jätteskönt och inte långa alls, finns mot sömn oxå …vill du att jag skickar dig energi/deeksha på distans (deeksha=energin arbetar igenom ditt chakra system för att du skall kunna få tillbaka ditt naturliga tillstånd av glädje utan orsak, ett öppet hjärta som lever i inre frid och harmoni, med kärlek för hela livet. Processen leder till helande på många olika nivåer)
så mejla mig du behöver bara ligga och ta emot kram ❤️ https://youtu.be/LUfdKQb6LGY

Hej fina du, vet vad du går igenom när det gäller ångest och fysisk smärta. På mig satte det sig i kroppen och huvudet. När man mår så här har man byggt upp det i så många år och det är tyvärr en lång väg tillbaks. Man önskar verkligen inte att någon ska behöva gå igenom det, MEN när man har gått igenom det blir man starkare och känner signalerna när det blir för mycket. Oftast med utbränd het är det just det , att man inte har lyssnat på kroppen , utan kört på i högt tempo ändå. Att lyssna på kroppen (inåt), säga nej, tacka nej till sånt man inte vill, och ta hand om sig själv är det jag har lärt mig efter detta. Samt att inte allt behöver vara perfekt, som mamma, på jobbet, träning, kompis, fint hemma… Idag får jag tydliga signaler, kan få ont i magen och ångest över nåt jag har lovat, då avbokar jag , vilket inte fanns i min värld för några år sedan… samt bokar in återhämtning i kalendern. Stor kram !

Hoppas du får den hjälp du behöver fina My!
Tror att oavsett vilket ditt beslut än blir så kommer det att kännas lättare när det väl är taget. Skönt att ni fick en sån fin midsommar, det behövde både du och lilleman tror jag. Tråkigt bara med bakslag sen…
Som någon skrev här tidigare kan det hjälpa att andas sig ur ångestattacken. Kolla gärna upp det.
Kram

Fy vad jobbigt att må som du gör nu. Hoppas du kommer må bättre efter ditt beslut. Jag undrar också om du inte umgås med Magdalena Graaf längre? Kram

Låter fasligt jobbigt. Men sök hjälp via din vårdcentral. Det kanske finns någon ”lättare” medicin du kan få som inte har så många biverkningar. Ta tag i det rätt så snart för så här kan du ju inte ha det.
Lycka till!

Hej My. Det är bra att du ändå kan se och känna att det kommer att bli bra tillslut. Sök efter nån mindfullnes video på Youtube och vila lite. Andas igenom ångesten och kom ihåg att det alltid går över. Har själv gått igenom samma sak men är stabil nu sen några månader. Prioriterar bara det nödvändiga och resten av tiden vilar jag mentalt. Stor kram och kom ihåg att du aldrig är ensam. Inte ens när det känns som värst.

Håller tummarna för dig men är tveksam till om du klarar dig utan hjälp av medicin. Jag stretade emot länge under en livskris men blev övertalad att börja med Sertralin. Tog ca 10 dagar innan effekt och det var en befrielse att börja fungera igen kan jag säga. Efter 6 månader trappade jag ner och slutade helt. Det var inga problem att sluta så det behöver du inte vara rädd för. Försök tänka så här: Det har aldrig varit så här nära att jag kommer förbi det tuffa beslutet och kan börja leva med en nystart. Snart är det över och jag kan börja om. Allt blir bra till slut och är det inte bra, så är det inte slut.

Hej My! Jag tycker det låter som du är, eller är på väg in, i en depression. Det kan också vara en utmattningsdepression. Oavsett ska du kontakta läkare. Du ska inte gå runt och lida, det finns väldigt mycket bra hjälp att få. Men oavsett är det inget att skämmas för, det är oerhört vanligt. Läs denna länk, kan kanske förklara en del: https://www.angest.se/riks/node/4
Jag önskar dig verkligen lycka till och är helt övertygad att du kommer må bättre snart!

usch vilket tråkigt bakslag för dig det blev när du kom hem. Hoppas verkligen det lättar när du har tagit ditt beslut, men jag hade nog bokat tid hos läkare innan dess. Kram

När jag läser så får jag känslan av utmattningsdeprission ….Själv varit där…att bara ta sig in i duschen på dagarna var en process….el hänga upp tvätten..fick tvätta om maskinen för jag klarade inte hänga upp den..mm…
Va rädd om dig ❤ Hoppas du får hjälp Kram

Känner så igen mig i detta som jag drabbades av för mer än 10 år sedan . Jag tyckte att dethjälpte att tugga tuggummi när jag fick så svårt att andas, då ”glömde” jag bort andningen o tuggade istället o så kom jag in i rätt andning igen o då ebbade panikångesten ut. Var som du livrädd att bli beroende av några tabletter men efter ca 4 månader orkade jag inte längre o sökte hjälp . Fick prata med en psykolog som förklarade att man kam inte få panikångest om man har tillräckligt med seretonin i kroppen o ville att jag skulle äta serotonin höjande tabletter , började med 1/4 tablett citalopram o trappade sakta upp till 1 tablett 20 mg per dag. Vill inte påstå att det var några glädje piller men sakta men säkert började jag känna mig mer som mig själv igen. Idag 10 år senare har detta hjälpt mig oerhört mycket o har fått mig att lyssna på min kropp på ett helt annat sätt även om det var den absolut värsta känsla jag har haft i hela mitt liv .
Många kramar mia

Jisses , my! Det här låter allvarligt!!!!!
Har själv vart där , och jobbar med människor som lider av psykisk ohälsa av olika anledningar, var inte rädd för behovs medicin en kortare tid, plus samtalsterapi av något slag. Lycka till nu och ta hjälp av professionella som kan sortera det viktiga i dina tankar just nu❤️

Varma tankar till dej My!

När man som du vaknar upp i panikångestattacker o inte får sova ordentligt är det i längden ohållbart. Det vet kloka du innerst inne. Du måste ta dig iväg till läkare o få hjälp med det för hjälp finns. Som jag skrivit förut att funkar inte sömnen funkar man allt sämre. (Till slut inte alls.) Du kämpar på bra men var inte rädd för att bli beroende av ev medicin – du behöver hjälp för som du lever o har det med ångest är inte okej på något plan. Att söka läkare borde vara prio 1 nu jämte ditt Stora Beslut. Tänk om du inte börjar må bättre/kan sova igen trots att det sista beslutet tagits? Det finns så många olika alternativ för att få hjälp med sömnen o panikångest – dags att se över dem nu. Jättebra med livscoach oxå som du skaffat dig. Var rädd om dig! ❤️

Hej My!
Först vill jag bara kommentera en annan kommentar från en så kallad ” socialtant” som skrev så vänligt att socialen kan lägga sig i om du mår så dåligt som du säger , då sin fina lilla kille kan ”fara” illa enligt henne och ev ta pojken ifrån dig…….eh what ??? Vilken fräck kommentar och om du nu vore en socialtant så är du en riktig bitter otäck människa , vilket jag faktiskt absolut inte tror du är. I all välmening bry dig mindre i Mys liv om du bara ska skrämmas lite…..låter otäckt att lägga en sån kommentar! För det första har pojken en underbar fin mamma som just nu mår lite sämre, sen har pojken en pappa som finns i bilden! My har varannan v och det är bara hon och pojkens pappa som ska berömma var han ska vara och om My mår bättre när han är hos henne och att även pappa litar på det så är det enbart deras beslut, aldrig någonsin har socialen med detta att göra!
Många som både varit deppiga haft psykiska sjukdomar tom haft missbrukarproblm och sociale har inte lagt sig i eller ens tagit något barn!!!
Det bord du veta socialtabteb mycket väl, barnen ska alltid vara kvar hos mamman om hon är en mamma som My!
Så låt bli att hota !!! Säkert en vänlig kvinna som bara är avundsjuk på dig My! Har även läst en liknande kommentar på en annan blogg om just dig som dålig mamma…..suck!
My fina du. sök hjälp med dina jobbiga symtom, sömn är A och O sen ta bort alla måsten, sjukskriv dig. kan starkt rekommendera att gå och prata m en psykolog , så skönt att prata av sig gråta vara sig själv få goda råd tips hur man ska tänka mm<3
Jag har själv varit utmattad och blev helt frisk!!!
Jag tror på dig du är stark du klarar mer än du tror ! Det är en jobbig period nu för dig och livet är så för dem allra flesta. Man får ta motgångar och oftast kommer man ut starkare efter det. Att må dåligt är inger att skämmas för.
Sen fina du tro aldrig någonsin att du är en dålig mamma….det är du INTE du är den bästa mamman åt din lilleman<3
Krya på dig! Jag tror på dig! Du kommer må bättre snart!
Stor kram fina My

Så underbart med en ärlig blogg! Tänker mycket på dig så tufft du har det stackars dig men du är en tuffing och kommer att bli starkare av detta ställ entré gör stora krav på dig själv ta en pause åk i väg ladda batterierna Styrke Kramar ❤️❤️

Hej…
det är kanske inte utmattningsdepression om du som du skriver är uppe i något och att ditt beslut är det som gör att du mår dåligt, ta ditt beslut och gå från där… Jag har en toppen fin vän som även är min yogalärare hon har en egen youtube kanal testa hennes olika avslappningar mot stress jätteskönt och inte långa alls, finns mot sömn oxå …vill du att jag skickar dig energi/deeksha på distans (deeksha=energin arbetar igenom ditt chakra system för att du skall kunna få tillbaka ditt naturliga tillstånd av glädje utan orsak, ett öppet hjärta som lever i inre frid och harmoni, med kärlek för hela livet. Processen leder till helande på många olika nivåer)
så mejla mig du behöver bara ligga och ta emot kram ❤️ https://youtu.be/LUfdKQb6LGY

Hej fina du, vet vad du går igenom när det gäller ångest och fysisk smärta. På mig satte det sig i kroppen och huvudet. När man mår så här har man byggt upp det i så många år och det är tyvärr en lång väg tillbaks. Man önskar verkligen inte att någon ska behöva gå igenom det, MEN när man har gått igenom det blir man starkare och känner signalerna när det blir för mycket. Oftast med utbränd het är det just det , att man inte har lyssnat på kroppen , utan kört på i högt tempo ändå. Att lyssna på kroppen (inåt), säga nej, tacka nej till sånt man inte vill, och ta hand om sig själv är det jag har lärt mig efter detta. Samt att inte allt behöver vara perfekt, som mamma, på jobbet, träning, kompis, fint hemma… Idag får jag tydliga signaler, kan få ont i magen och ångest över nåt jag har lovat, då avbokar jag , vilket inte fanns i min värld för några år sedan… samt bokar in återhämtning i kalendern. Stor kram !

Om jag var i din situation så skulle jag berätta om vad beslutet handlar om även om det känns privat. Det är ju det enda sättet att få konkreta råd från dina läsare.

Hoppas du får den hjälp du behöver fina My!
Tror att oavsett vilket ditt beslut än blir så kommer det att kännas lättare när det väl är taget. Skönt att ni fick en sån fin midsommar, det behövde både du och lilleman tror jag. Tråkigt bara med bakslag sen…
Som någon skrev här tidigare kan det hjälpa att andas sig ur ångestattacken. Kolla gärna upp det.
Kram

Ååå vad jag lider med dig… Men tycker du är stark och modig som vågar berätta… Jag gick in i en kraftig depression för en del år sedan. Och jag fick hjälp av tabletter, cipramil. Vet inte om de finns idag men minns inga större biverkningar. Dock tig de ett tag innan de hjälpte men vilken lättnad när de började verka. Stor kram till dig från en trogen läsare som sällan lämnar ett litet spår efter sig..

Fina My ! Ta emot all hjälp va inte rädd för medicinering ! Jag själv tar hjälp av sov medecin ibland , vilket är helt ok ! Testa propavan inte vanebildande ) sömn måste man ha annars funkar det inte ! Livet har ups and downs ! Kommer alltid vara så ! Kram på dig

När jag läser så får jag känslan av utmattningsdeprission ….Själv varit där…att bara ta sig in i duschen på dagarna var en process….el hänga upp tvätten..fick tvätta om maskinen för jag klarade inte hänga upp den..mm…
Va rädd om dig ❤ Hoppas du får hjälp Kram

Hej fina My! Du är ju absolut inte ensam om att känna som du gör. Livet är inte en rät linje, tack och lov. Att känna ångest är mänskligt och inget udda. Så starkt av dig att beskriva detta. Då har du kommit en bit, en bit som innebär att du inte försöker trycka ner känslorna. Våra kroppar är finurliga och säger i från till slut med fysiska( sömnstörningar, trötthet, hjärtklappning, ont i magen, huvudvärk etc) och psykiska(ångest, känna sig värdelös, inte räcka till, självanklagelser,depression). Mitt råd är att söka hjälp, inte avvakta. Det finns hjälp, viktiga är att säga precis som det är och kräva hjälp NU. Ju längre du avvaktar ju längre tid kan det ta att komma igen. Proffshjälp som kan handla om samtal och ev mediciner. Inget konstigt med det. Mediciner som gör att du liksom tar dig över ytan. Jag äter själv stämningsstabiliserande och tabletter för att sova bättre och dom är inte beroendeframkallande. Min motivation när jag sökte hjälp var att jag är mamma och har en familj som är mitt allt och jag behöver dem och dom behöver mig. Kram på dig

Så fint ni hade det,det är vanligt att dippa när vardagen tar vid igen och man fååår gråta.vilket beslut som fattas så är livet inte slut o du är jätte värdefull.Om än det går i moll , ta inte ut konsekvenserna av besluten nu i förskott till 100 procent .livet ville dej gott och Albans familj fanns där med omsorger , låt inte katastrof tänkandet ta all kraft…:)

Känner så igen mig i detta som jag drabbades av för mer än 10 år sedan . Jag tyckte att dethjälpte att tugga tuggummi när jag fick så svårt att andas, då ”glömde” jag bort andningen o tuggade istället o så kom jag in i rätt andning igen o då ebbade panikångesten ut. Var som du livrädd att bli beroende av några tabletter men efter ca 4 månader orkade jag inte längre o sökte hjälp . Fick prata med en psykolog som förklarade att man kam inte få panikångest om man har tillräckligt med seretonin i kroppen o ville att jag skulle äta serotonin höjande tabletter , började med 1/4 tablett citalopram o trappade sakta upp till 1 tablett 20 mg per dag. Vill inte påstå att det var några glädje piller men sakta men säkert började jag känna mig mer som mig själv igen. Idag 10 år senare har detta hjälpt mig oerhört mycket o har fått mig att lyssna på min kropp på ett helt annat sätt även om det var den absolut värsta känsla jag har haft i hela mitt liv .
Många kramar mia

Varma tankar till dej My!

Usch vad jag tycker synd om dig….jag tror inte att du är utbränd( min man var det) däremot har du panikångest. Pga din pressade situation. Det har utlöst detta. Min man fick det också först. Man kan gå i kbt och lära sig kontrollera attackerna alt medicinera. Läkare borde du kontakta om det inte blir bättre efter denna vecka och beslut. Kram

Styrkekramar till dig❤️! Tack för att du delar med dig och pratar öppet om detta, du är verkligen inte ensam om att må så här.
Själv har jag tidigare haft perioder av depression/ångest och medicinerat i kortare perioder 2 ggr. Jag tycker det hjälpte när allt var som värst, för att komma upp på en ok nivå. Sen när jag kände mig bättre och orkade ta tag i det som gjorde att jag mådde dåligt – terapi /bytte jobb, ville jag sluta med mediciner för jag kände mig avtrubbad av dem. Jag fick inte några allvarliga biverkningar av dem förutom just att jag kände mig avtrubbad. Idag mår jag bra! Och gällande din föräldraförmåga som andra skrivit om- jag tycker du verkar vara en jättebra och stark mamma! Lycka till med ditt beslut! Kram!

Om jag var i din situation så skulle jag berätta om vad beslutet handlar om även om det känns privat. Det är ju det enda sättet att få konkreta råd från dina läsare.

Kära My! Din blogg går rakt in i hjärtat. Hoppas allting löser sig, att du får hjälp på bästa sätt. Din ”Lilleman” är helt ljuvlig. Kram ❤️

Fina du! Jag har läst dig länge men aldrig kommenterat. Men nu känner jag att jag måste. Du är en stark kvinna som är den bästa mamman din lilleman kan få, oavsett hur du mår! Jag har mött dig ett par ggr i innerstan och du ser lika gullig och snäll ut som du verkar i bloggen. Jag önskar dig all lycka och framgång och är helt hundra på att du kommer ta dig igenom detta. Jag har barn i samma ålder som din lilleman och har själv varit sååå nära att falla samman som människa, barnen gav mig den styrka jag behövde även om det tog tid. Låter klyschig men så var det för mig. Stor kram!!!

Jag orkar inte läsa vad alla andra skriver men gå till läkare! Få xanor utskrivet att ta vid BEHOV. Jag har lång erfarenhet av psykisk ohälsa ( inte jag själv. Men sambo svägerskor två vuxna barn. Vi PRATAR om det och det är alltfler som förstår att det är viktigt. Panikångest kan till slut ge kroppsliga besvär och till slut kommer du inte att veta längre om det är psyket eller fysiskt som spökar. Därför SKA du söka hjälp och ge tusan i hokus pokus och annat jox. Kanske blir allt bättre när du tagit det beslut du skriver om för i mina ögon verkar det vara det som utlöst detta. Lycka till

Att du skriver om det, berättar för privat omgivning och för oss läsare är modigt. Är själv sjukskriven sen en tid tillbaka för utmattning och jag har haft svårt att erkänna det, både för nära och bekanta. Skämts. Att jag som alltid kört på inte klarade detaljgranskas. Men när jag ser att du vågar så ska jag också våga vara mer öppen. Det lättar nog på trycket. Är företagare med hög arbetsbelastning som jag själv satt mig i, jag ska räcka till åt många och sjukdom i familjen. Har kavlat upp ärmarna under lång tid, en dag till orkar jag, en ledig helg sen är jag på banan igen osv tills de fysiska åkommorna slog till. Det gick inte längre förstod jag när en läkare sa att du har bara ett hjärta var rädd om det och ditt liv. Nu är jag i förändring, börjar förstå att det tar tid. Har tagit hjälp av proffs för att så småningom göra förändringar. Önskar att du drar i bromsen och är rädd om dig.

Oboj! Been there jag med för ett par år sen.. Sökte proffshjälp och åt antideppmedicin och gick på samtal i några månader. Hade för mycket stress runt mig av olika anledningar och gick då in i en depression. Idag får jag panikångest mer sällan, men nu klarar jag av det och kan ”andas” ut det..
Mitt tips till dig är; Gör dig av med oviktiga saker. Man kan inte göra hur mycket som helst under en lång tid. Det tar för mycket energi.
Vart vill du bo? Sigtuna eller Öland? Var har du hjärtat?
Jag vet att du älskar My´s blommor, men hade inte en försäljning varit bättre?
Du kan alltid starta ett nytt My´s i närheten av Sigtuna om du vill ?
Umgås endast med människor du trivs med. Absolut inga energitjuvar!
Hoppas du finner det inre lugnet snart ♥

Hej My,
Stackare, jag vet precis hur du känner, tro mig!!! De som inte upplevt vad du går igenom kan inte föreställa sig och förstå!! Var rädd om dig och var inte rädd för att fråga om hjälp av nära och kära!
Är det kanske så att din son skall börja skolan nu och han kommer ej bo hos dig större delen? Isåfall så vet jag hur du har det, mina barn går ju i skolan i USA och bara hos mig på sommarlov & jullov. Men som du skriver man blir starkare efter allt man går igenom här i livet även om det EJ känns så när man är mitt i ”skiten”.
Massa krams till dig

Ååå vad jag lider med dig… Men tycker du är stark och modig som vågar berätta… Jag gick in i en kraftig depression för en del år sedan. Och jag fick hjälp av tabletter, cipramil. Vet inte om de finns idag men minns inga större biverkningar. Dock tig de ett tag innan de hjälpte men vilken lättnad när de började verka. Stor kram till dig från en trogen läsare som sällan lämnar ett litet spår efter sig..

Fina My ! Ta emot all hjälp va inte rädd för medicinering ! Jag själv tar hjälp av sov medecin ibland , vilket är helt ok ! Testa propavan inte vanebildande ) sömn måste man ha annars funkar det inte ! Livet har ups and downs ! Kommer alltid vara så ! Kram på dig

Det finns en podd ”sinnessjukt” där killen som har den intervjuar en dam Mari åsman tror jag hon hette. Professor i massa sakar som hör psykisk ohälsa till. Hon var bla en av dom som ”upptäckte”…utbrändhet/utmattningssymptom…där pratar hon om att ”utbränd” kan man gå och vara i flera år….utmattningen är när du rusar in i väggen och då är du sjuk på riktigt. Tar dig inte upp ur sängen.
Själv var jag där du befinner dig nu, med allt du beskriver. Utbränd. Jag sjukskrev mig i tid, tack och lov. Det var en vidrig tid i mitt liv. Jag var även deprimerad.
Känner du dig deprimerad också så kan du fundera över tabletter. Dom är så bra idag så sköter du in/utfasning ordentligt så kommer du må bättre. Vad skulle hända? Varför vågar inte du och många andra med dig pröva? Det är inte narkotika i någon form. Överväg det absolut OM du känner dig deprimerad. Annars finns ju atarax som många skrivit. Dom ges t.o.m till gravida mot klåda så dom är absolut! Inte beroendeframkallande, alls. Sen alla krav/måsten/borde…måste bort och vila! Stress är inte farligt…det är när kroppen inte får återhämta sig som är farligt, som ger dig alla symptomer du beskrivit. Ångesten kanske du får dras med tills du fattat ditt beslut. Så det ända du kanske kan göra där är att möta den och se hur det utvecklar sig efter beslutet. Har själv haft ångest/panikångest sedan fem års ålder är idag 40. Så jag vet vad du går igenom. Ett råd till ? kunskap! Skaffa dig kunskap av ditt mående så blir det inte lika skrämmande :-))
Lycka till, håller tummar och tår att allt löser sig ?

Hej fina My! Du är ju absolut inte ensam om att känna som du gör. Livet är inte en rät linje, tack och lov. Att känna ångest är mänskligt och inget udda. Så starkt av dig att beskriva detta. Då har du kommit en bit, en bit som innebär att du inte försöker trycka ner känslorna. Våra kroppar är finurliga och säger i från till slut med fysiska( sömnstörningar, trötthet, hjärtklappning, ont i magen, huvudvärk etc) och psykiska(ångest, känna sig värdelös, inte räcka till, självanklagelser,depression). Mitt råd är att söka hjälp, inte avvakta. Det finns hjälp, viktiga är att säga precis som det är och kräva hjälp NU. Ju längre du avvaktar ju längre tid kan det ta att komma igen. Proffshjälp som kan handla om samtal och ev mediciner. Inget konstigt med det. Mediciner som gör att du liksom tar dig över ytan. Jag äter själv stämningsstabiliserande och tabletter för att sova bättre och dom är inte beroendeframkallande. Min motivation när jag sökte hjälp var att jag är mamma och har en familj som är mitt allt och jag behöver dem och dom behöver mig. Kram på dig

Så fint ni hade det,det är vanligt att dippa när vardagen tar vid igen och man fååår gråta.vilket beslut som fattas så är livet inte slut o du är jätte värdefull.Om än det går i moll , ta inte ut konsekvenserna av besluten nu i förskott till 100 procent .livet ville dej gott och Albans familj fanns där med omsorger , låt inte katastrof tänkandet ta all kraft…:)

Hej fina My, var inte rädd för att ta hjälp av mediciner kombinerat med terapi.Se detta som en period i ditt liv här och nu. Inte för evigt för det går över. Du kommer inte bli beroende. När man mår dåligt behöver man ta emot de hjälp som finns oavsett det är psykiskt eller fysiskt. Synd och onödigt att låta tiden gå utan hjälp. Tycker oerhört synd om dig och det är fruktansvärt tufft det du går igenom med din ångest mm. Har varit i din situation men summan av det är att nu vet jag att det går att ta sig tillbaka och att jag blev starkare. Vet också att jag klarar det igen om det kommer tillbaka. Men nu är det ca 10 år sedan. Älskar livet ännu mer efter detta och uppskattar allt enkelt och lever i nuet. Styrkekramar till dig från Pernilla

Usch vad jag tycker synd om dig….jag tror inte att du är utbränd( min man var det) däremot har du panikångest. Pga din pressade situation. Det har utlöst detta. Min man fick det också först. Man kan gå i kbt och lära sig kontrollera attackerna alt medicinera. Läkare borde du kontakta om det inte blir bättre efter denna vecka och beslut. Kram

Styrkekramar till dig❤️! Tack för att du delar med dig och pratar öppet om detta, du är verkligen inte ensam om att må så här.
Själv har jag tidigare haft perioder av depression/ångest och medicinerat i kortare perioder 2 ggr. Jag tycker det hjälpte när allt var som värst, för att komma upp på en ok nivå. Sen när jag kände mig bättre och orkade ta tag i det som gjorde att jag mådde dåligt – terapi /bytte jobb, ville jag sluta med mediciner för jag kände mig avtrubbad av dem. Jag fick inte några allvarliga biverkningar av dem förutom just att jag kände mig avtrubbad. Idag mår jag bra! Och gällande din föräldraförmåga som andra skrivit om- jag tycker du verkar vara en jättebra och stark mamma! Lycka till med ditt beslut! Kram!

Kära My! Din blogg går rakt in i hjärtat. Hoppas allting löser sig, att du får hjälp på bästa sätt. Din ”Lilleman” är helt ljuvlig. Kram ❤️

http://skoldkortelforeningen.se/sjukdomar/
http://hypotyreos.info/samband-andra-sjukdomar/utmattningsreaktion
Min dotter mådde som du och läkaren på vårdcentralen sa att det var en depression och ville medicinera för det. Han ville inte testa sköldkörtel och binjurefunktion så hon gjorde det privat via blodkollen.se. (Sköldkörtel stor) Hennes värden var inte bra och hon fick till slut rätt medicin av sin läkare och mår nu bra. Behövde inte medicin mot ångest. Hennes oro/ångest berodde på att kroppen fysiskt inte var ok inte pga depression. Hon hade också haft mycket stress omkring sig. Hon åt vitaminer och hälsosam kost men mådde sämre och sämre.
Jag har läst flera forskningsrapporter som säger att läkare ska utesluta problem med sköldkörtel innan dom ordinerar medicin mot ångest/depression.
Mitt råd till dig är att begära det, för om du har problem med sköldkörtel/binjurar så blir du inte hjälpt av antidepressiv medicin.
Lycka till med allt, My!
Varma kramar till dig ❤️.

Fina du! Jag har läst dig länge men aldrig kommenterat. Men nu känner jag att jag måste. Du är en stark kvinna som är den bästa mamman din lilleman kan få, oavsett hur du mår! Jag har mött dig ett par ggr i innerstan och du ser lika gullig och snäll ut som du verkar i bloggen. Jag önskar dig all lycka och framgång och är helt hundra på att du kommer ta dig igenom detta. Jag har barn i samma ålder som din lilleman och har själv varit sååå nära att falla samman som människa, barnen gav mig den styrka jag behövde även om det tog tid. Låter klyschig men så var det för mig. Stor kram!!!

Jag orkar inte läsa vad alla andra skriver men gå till läkare! Få xanor utskrivet att ta vid BEHOV. Jag har lång erfarenhet av psykisk ohälsa ( inte jag själv. Men sambo svägerskor två vuxna barn. Vi PRATAR om det och det är alltfler som förstår att det är viktigt. Panikångest kan till slut ge kroppsliga besvär och till slut kommer du inte att veta längre om det är psyket eller fysiskt som spökar. Därför SKA du söka hjälp och ge tusan i hokus pokus och annat jox. Kanske blir allt bättre när du tagit det beslut du skriver om för i mina ögon verkar det vara det som utlöst detta. Lycka till

Att du skriver om det, berättar för privat omgivning och för oss läsare är modigt. Är själv sjukskriven sen en tid tillbaka för utmattning och jag har haft svårt att erkänna det, både för nära och bekanta. Skämts. Att jag som alltid kört på inte klarade detaljgranskas. Men när jag ser att du vågar så ska jag också våga vara mer öppen. Det lättar nog på trycket. Är företagare med hög arbetsbelastning som jag själv satt mig i, jag ska räcka till åt många och sjukdom i familjen. Har kavlat upp ärmarna under lång tid, en dag till orkar jag, en ledig helg sen är jag på banan igen osv tills de fysiska åkommorna slog till. Det gick inte längre förstod jag när en läkare sa att du har bara ett hjärta var rädd om det och ditt liv. Nu är jag i förändring, börjar förstå att det tar tid. Har tagit hjälp av proffs för att så småningom göra förändringar. Önskar att du drar i bromsen och är rädd om dig.

Oboj! Been there jag med för ett par år sen.. Sökte proffshjälp och åt antideppmedicin och gick på samtal i några månader. Hade för mycket stress runt mig av olika anledningar och gick då in i en depression. Idag får jag panikångest mer sällan, men nu klarar jag av det och kan ”andas” ut det..
Mitt tips till dig är; Gör dig av med oviktiga saker. Man kan inte göra hur mycket som helst under en lång tid. Det tar för mycket energi.
Vart vill du bo? Sigtuna eller Öland? Var har du hjärtat?
Jag vet att du älskar My´s blommor, men hade inte en försäljning varit bättre?
Du kan alltid starta ett nytt My´s i närheten av Sigtuna om du vill 😉
Umgås endast med människor du trivs med. Absolut inga energitjuvar!
Hoppas du finner det inre lugnet snart ♥

My jag har mått som du och tyvärr har det börjat spöka igen då och då. Beror nog denna gång på att jag har mycket på jobbet och att min dotter förlorade sin sambo i en olycka när hon väntade deras första barn. Första gången jag fick panikångest smög det sig på och till sist föll jag ihopp, kom till sist till en bra doktor. Jag hade som du alltid varit ”Pippi” . Tog på mej denn rollen i tonåren då min pappa drog och mamma periodvis festade och var hemsk. Hade en lillasyster att då ta hand om. För att hitta någon form av trygghet skaffade jag familj tidigt. Skaffade fem barn och roddade allt så perfekt som möjligt. Men som sagt en dag blev det för mycket. Något min doktor sa hjälpte mej mycket … Det är oftast starka personer som utvecklar panik ångest …. Kroppens sätt att säga ifrån. Jag fick till sist medicin , Cipramil och vidrigt va det i början då kroppen fick starka reaktioner med ökad ångest. Men det va bra sa doktorn , då kom jag att svara bra på medicinen. Jag åt dem ca ett halvår för när jag insåg att panikångesten va just va den va kunde jag hantera den. Men som sagt tyvärr är jag i fällan igen och måste nog inse att jag måste ha medicin en period igen. Är tio år sedan första gången det var illa. Idag är jag 50 år, har barn som är mellan 33 och 7 år. Har nu också 6 barnbarn. En underbar man och som sagt vi fick ett gemensamt barn för 7 år sedan. Men har förmåga att oroa mej för barnen och vända ut och in på deras situation med. Framför allt då de vuxna som också har sina livs kriser. Sen är jag fortfarande liv rädd för att dö och inte finnas för dem, blir arg på mej själv men är så jag funkar.
Hoppas du snart tar ditt beslut och sedan på något sätt kommaer vidare och få ro. Prova antidepressiv medicin, de är inte beroende framkallande och se om de kan hjälpa dej att lita på din kropp igen. Lycka till och du är verkligen en kämpe och otroligt stark tjej. Kram

Hej My,
Stackare, jag vet precis hur du känner, tro mig!!! De som inte upplevt vad du går igenom kan inte föreställa sig och förstå!! Var rädd om dig och var inte rädd för att fråga om hjälp av nära och kära!
Är det kanske så att din son skall börja skolan nu och han kommer ej bo hos dig större delen? Isåfall så vet jag hur du har det, mina barn går ju i skolan i USA och bara hos mig på sommarlov & jullov. Men som du skriver man blir starkare efter allt man går igenom här i livet även om det EJ känns så när man är mitt i ”skiten”.
Massa krams till dig

Det finns en podd ”sinnessjukt” där killen som har den intervjuar en dam Mari åsman tror jag hon hette. Professor i massa sakar som hör psykisk ohälsa till. Hon var bla en av dom som ”upptäckte”…utbrändhet/utmattningssymptom…där pratar hon om att ”utbränd” kan man gå och vara i flera år….utmattningen är när du rusar in i väggen och då är du sjuk på riktigt. Tar dig inte upp ur sängen.
Själv var jag där du befinner dig nu, med allt du beskriver. Utbränd. Jag sjukskrev mig i tid, tack och lov. Det var en vidrig tid i mitt liv. Jag var även deprimerad.
Känner du dig deprimerad också så kan du fundera över tabletter. Dom är så bra idag så sköter du in/utfasning ordentligt så kommer du må bättre. Vad skulle hända? Varför vågar inte du och många andra med dig pröva? Det är inte narkotika i någon form. Överväg det absolut OM du känner dig deprimerad. Annars finns ju atarax som många skrivit. Dom ges t.o.m till gravida mot klåda så dom är absolut! Inte beroendeframkallande, alls. Sen alla krav/måsten/borde…måste bort och vila! Stress är inte farligt…det är när kroppen inte får återhämta sig som är farligt, som ger dig alla symptomer du beskrivit. Ångesten kanske du får dras med tills du fattat ditt beslut. Så det ända du kanske kan göra där är att möta den och se hur det utvecklar sig efter beslutet. Har själv haft ångest/panikångest sedan fem års ålder är idag 40. Så jag vet vad du går igenom. Ett råd till 🙂 kunskap! Skaffa dig kunskap av ditt mående så blir det inte lika skrämmande :-))
Lycka till, håller tummar och tår att allt löser sig 🙂

Hej fina My, var inte rädd för att ta hjälp av mediciner kombinerat med terapi.Se detta som en period i ditt liv här och nu. Inte för evigt för det går över. Du kommer inte bli beroende. När man mår dåligt behöver man ta emot de hjälp som finns oavsett det är psykiskt eller fysiskt. Synd och onödigt att låta tiden gå utan hjälp. Tycker oerhört synd om dig och det är fruktansvärt tufft det du går igenom med din ångest mm. Har varit i din situation men summan av det är att nu vet jag att det går att ta sig tillbaka och att jag blev starkare. Vet också att jag klarar det igen om det kommer tillbaka. Men nu är det ca 10 år sedan. Älskar livet ännu mer efter detta och uppskattar allt enkelt och lever i nuet. Styrkekramar till dig från Pernilla

https://skoldkortelforeningen.se/sjukdomar/
https://hypotyreos.info/samband-andra-sjukdomar/utmattningsreaktion

Min dotter mådde som du och läkaren på vårdcentralen sa att det var en depression och ville medicinera för det. Han ville inte testa sköldkörtel och binjurefunktion så hon gjorde det privat via blodkollen.se. (Sköldkörtel stor) Hennes värden var inte bra och hon fick till slut rätt medicin av sin läkare och mår nu bra. Behövde inte medicin mot ångest. Hennes oro/ångest berodde på att kroppen fysiskt inte var ok inte pga depression. Hon hade också haft mycket stress omkring sig. Hon åt vitaminer och hälsosam kost men mådde sämre och sämre.
Jag har läst flera forskningsrapporter som säger att läkare ska utesluta problem med sköldkörtel innan dom ordinerar medicin mot ångest/depression.
Mitt råd till dig är att begära det, för om du har problem med sköldkörtel/binjurar så blir du inte hjälpt av antidepressiv medicin.
Lycka till med allt, My!
Varma kramar till dig ❤️.

My jag har mått som du och tyvärr har det börjat spöka igen då och då. Beror nog denna gång på att jag har mycket på jobbet och att min dotter förlorade sin sambo i en olycka när hon väntade deras första barn. Första gången jag fick panikångest smög det sig på och till sist föll jag ihopp, kom till sist till en bra doktor. Jag hade som du alltid varit ”Pippi” . Tog på mej denn rollen i tonåren då min pappa drog och mamma periodvis festade och var hemsk. Hade en lillasyster att då ta hand om. För att hitta någon form av trygghet skaffade jag familj tidigt. Skaffade fem barn och roddade allt så perfekt som möjligt. Men som sagt en dag blev det för mycket. Något min doktor sa hjälpte mej mycket … Det är oftast starka personer som utvecklar panik ångest …. Kroppens sätt att säga ifrån. Jag fick till sist medicin , Cipramil och vidrigt va det i början då kroppen fick starka reaktioner med ökad ångest. Men det va bra sa doktorn , då kom jag att svara bra på medicinen. Jag åt dem ca ett halvår för när jag insåg att panikångesten va just va den va kunde jag hantera den. Men som sagt tyvärr är jag i fällan igen och måste nog inse att jag måste ha medicin en period igen. Är tio år sedan första gången det var illa. Idag är jag 50 år, har barn som är mellan 33 och 7 år. Har nu också 6 barnbarn. En underbar man och som sagt vi fick ett gemensamt barn för 7 år sedan. Men har förmåga att oroa mej för barnen och vända ut och in på deras situation med. Framför allt då de vuxna som också har sina livs kriser. Sen är jag fortfarande liv rädd för att dö och inte finnas för dem, blir arg på mej själv men är så jag funkar.
Hoppas du snart tar ditt beslut och sedan på något sätt kommaer vidare och få ro. Prova antidepressiv medicin, de är inte beroende framkallande och se om de kan hjälpa dej att lita på din kropp igen. Lycka till och du är verkligen en kämpe och otroligt stark tjej. Kram

Det är en tuff period du går igenom just nu. Kanske lättar det något när du fattat dina beslut? Det finns inget värre än att grubbla och tyvärr drabbar det nästan alltid sömnen… Du kanske har varit stark och ”duktig flicka” för länge? Man kommer ju till en dag då kroppen säger ifrån och det verkar som du är där nu. Jag lider själv av ångest och panikattacker sedan två år tillbaka. Det är ju inget som syns utanpå och många blir väldigt förvånade när jag berättar om det. Jag är ju så stark, driftig och glad. Det är lätt att gömma sig bakom en mask och gå in i den roll man spelat i så många år. När det gäller panikattacker så bland kan det vara till hjälp att andas en kort stund i en papperspåse som man håller framför munnen och näsan. Genom att andas i påsen återinandas man koldioxid vilket hjälper till att återställa balansen. Låter lite tokigt kanske, men det hjälper. Jag mår bättre efter att ha sänkt kraven på mig själv, gått ner till deltid, gått i terapi, ätit Sertralin under några månader och lärt mig leva lugnare. Du kommer säkert hitta din väg att gå. Tyvärr är det inget quickfix. Låt det ta den tid det tar. Ibland kan det även vara så att allt man gått igenom och trängt undan bubblar upp när man minst anar och behöver bearbetas. Ja, livet är sannerligen en kamp. Tvivla inte på dig själv! Du är en god människa med hjärtat på rätt ställe! Du är en bra mamma och gör ditt bästa efter de förutsättningar du har. Din fina pojke älskar dig alltid oavsett hur du mår och oavsett vad du presterar. Ibland räcker det med att vara ”good enough” All kärlek och styrka till dig underbara kvinna. Kram!!

Goa du. Hur mycket man än vill räcka till för alla säger ibland kropp och själ ifrån. Ge dig tid att läka. Du har redan nu tagit beslut och har insikt. Mindfulness, yoga mm. Hjälp utifrån är bra och medicin mot ångest är ibland nödvändigt. Jag har en liknande historia med fysiska symtom av ångest. Bakslag kommer precis när som. Även måbra saker kräver energi. Stor kram till dig och ge inte upp. Ångest är otäckt och skrämmande. Bästa sättet är att ” möta” den och inte kämpa emot, ngt din coach och samtalsterapeut kan hjälpa dig med. Kram igen.

Tycker du ska lägga dun energi på att sitta i akut kö ist för att skriva långa blogg inlägg! ! Du själv är viktigast. Kram

Det är en tuff period du går igenom just nu. Kanske lättar det något när du fattat dina beslut? Det finns inget värre än att grubbla och tyvärr drabbar det nästan alltid sömnen… Du kanske har varit stark och ”duktig flicka” för länge? Man kommer ju till en dag då kroppen säger ifrån och det verkar som du är där nu. Jag lider själv av ångest och panikattacker sedan två år tillbaka. Det är ju inget som syns utanpå och många blir väldigt förvånade när jag berättar om det. Jag är ju så stark, driftig och glad. Det är lätt att gömma sig bakom en mask och gå in i den roll man spelat i så många år. När det gäller panikattacker så bland kan det vara till hjälp att andas en kort stund i en papperspåse som man håller framför munnen och näsan. Genom att andas i påsen återinandas man koldioxid vilket hjälper till att återställa balansen. Låter lite tokigt kanske, men det hjälper. Jag mår bättre efter att ha sänkt kraven på mig själv, gått ner till deltid, gått i terapi, ätit Sertralin under några månader och lärt mig leva lugnare. Du kommer säkert hitta din väg att gå. Tyvärr är det inget quickfix. Låt det ta den tid det tar. Ibland kan det även vara så att allt man gått igenom och trängt undan bubblar upp när man minst anar och behöver bearbetas. Ja, livet är sannerligen en kamp. Tvivla inte på dig själv! Du är en god människa med hjärtat på rätt ställe! Du är en bra mamma och gör ditt bästa efter de förutsättningar du har. Din fina pojke älskar dig alltid oavsett hur du mår och oavsett vad du presterar. Ibland räcker det med att vara ”good enough” All kärlek och styrka till dig underbara kvinna. Kram!!

Goa du. Hur mycket man än vill räcka till för alla säger ibland kropp och själ ifrån. Ge dig tid att läka. Du har redan nu tagit beslut och har insikt. Mindfulness, yoga mm. Hjälp utifrån är bra och medicin mot ångest är ibland nödvändigt. Jag har en liknande historia med fysiska symtom av ångest. Bakslag kommer precis när som. Även måbra saker kräver energi. Stor kram till dig och ge inte upp. Ångest är otäckt och skrämmande. Bästa sättet är att ” möta” den och inte kämpa emot, ngt din coach och samtalsterapeut kan hjälpa dig med. Kram igen.

Tycker du ska lägga dun energi på att sitta i akut kö ist för att skriva långa blogg inlägg! ! Du själv är viktigast. Kram

Låter som du är riktigt nära botten. Det är verkligen tufft. 🙁 Jag mådde som du för ett par år sedan. Mådde ok medan jag umgicks med nära vänner men sen fick jag ångest efteråt. Fast oftast ville jag inte träffa någon alls. Det var tufft nog med man och barn… Låg på nätterna och ältade allt jag tyckte jag gjort fel och då kom så klart gamla misstag upp också. Kunde till slut inte känna glädje ens med barnen. Sökte hjälp och började med låg dos citalopram som jag fick höja något eftersom jag inte märkte någon förändring. Sen tog det inte många veckor innan jag märkte av förbättring och efter någon månad var jag äntligen mitt glada jag igen. Åt tabletter i 9 mån eftersom jag trappade ner länge. Sen dess har jag mått bra och inte behövt någon hjälp. Det går ju olika snabbt för alla och man kan behöva testa olika mediciner. Men våga prova för det kan vara lösningen till att börja fungera igen. Ta dina signaler på allvar! Jag tycker det är bra när ni bloggare vågar skriva om er verklighet även när det är tufft, det bör pratas mer om fysisk ohälsa och jag följer bara ärliga, genuina bloggar. Sen förväntar jag mig inte att ni ska berätta mer än ni orkar/vill eftersom vi inte har med det att göra. Känn inte att du behöver ursäkta dig för det! Sök hjälp, ta hand om dig! Jag uppfattar dig som en väldigt bra mamma som tar så bra hand om din son. Det är inget fel i att vi föräldrar mår dåligt, barn förstår om vi förklarar och du gör ju allt för att han ska ha det mysigt och bra. Kram

Hejsan!
Precis som någon skrev tidigare så förbrukas seratoninen (må bra hormon) när man stressar kanske lever hektiskt , utsätts för jobbiga situationer osv snabbare. Detta är något som så sakteligt kan ske under många år. Att då äta seratoninhöjande medicin , så kallade lyckopiller, är presic lika viktigt och livsavgörande som att medicinera sig mot tex diabetes, anser jag . Man kan äta detta under en tid för att samtidigt arbeta med det som gjort att man hamnat i den situation man är. De flesta äter denna medicin under en period av sitt liv och andra fortsätter hela sitt liv.
Namnet lyckopiller som många retar sig på tror jag faktiskt kommer av att alla de som någon gång mått riktigt dåligt psykiskt och trott att livet ska se ut på det sättet i fortsättningen faktiskt kan må precis lika bra, om inte bättre, efter medicinering .
Så mitt råd, var inte rädd att testa denna medicinering.

”Du behöver inte alltid räcka till. Ibland räcker det att finnas till!” Ungefär så går ett ordspråk (från Tomas Sjödin tror jag.) Tänker att det ska vara så. Du finns till My, och det räcker! Kram från mig

Hejsan!
Precis som någon skrev tidigare så förbrukas seratoninen (må bra hormon) när man stressar kanske lever hektiskt , utsätts för jobbiga situationer osv snabbare. Detta är något som så sakteligt kan ske under många år. Att då äta seratoninhöjande medicin , så kallade lyckopiller, är presic lika viktigt och livsavgörande som att medicinera sig mot tex diabetes, anser jag . Man kan äta detta under en tid för att samtidigt arbeta med det som gjort att man hamnat i den situation man är. De flesta äter denna medicin under en period av sitt liv och andra fortsätter hela sitt liv.
Namnet lyckopiller som många retar sig på tror jag faktiskt kommer av att alla de som någon gång mått riktigt dåligt psykiskt och trott att livet ska se ut på det sättet i fortsättningen faktiskt kan må precis lika bra, om inte bättre, efter medicinering .
Så mitt råd, var inte rädd att testa denna medicinering.

”Du behöver inte alltid räcka till. Ibland räcker det att finnas till!” Ungefär så går ett ordspråk (från Tomas Sjödin tror jag.) Tänker att det ska vara så. Du finns till My, och det räcker! Kram från mig