Hej. Nu är allt lite som i en dimma runt omkring mig. Tid och rum flyter ihop. Dagarna går samman. Jag minns inte riktigt när jag gjort vad.

Jag gick in på bloggen för att komma ihåg när jag var inne senast. Oj! Glest mellan inläggen.

Jag frågade min väninna, ”har jag berättat detta” . Ja, svarar hon med ett fniss ?. Jag mindes nämligen inte det…

Jag frågade revisorn om jag skickar bokföringen. Det hade jag gjort. Jag dubbelkollar min medicin flera gånger om dagen då jag knappt kommer ihåg om/när jag tagit den. Det har jag skött bra.

Jag dubbelkollar allt, oviktiga saker, till viktiga saker. Men på något konstigt sätt så håller jag mig ändå ”flytande” trots allt ?

En helt annan sak. Jag satt mig i bilen härom dagen. Började köra. Efter en stund funderade jag på vart jag skulle. Det har hänt förr, så jag fick inte panik denna gång. Men jag försökte pressa fram ett svar… Men det kom inte. Jag körde intill vägen, klev ur bilen och skrek! Tårarna rann och jag fortsatte skrika. Det var ingen annan i närheten. Bara jag. Ludvig var i skolan. Jonas på jobb. Det är först när jag är ensam som det kommer….. Den där värsta vågen av ångest. Med Ludvig hos mig är det någon konstig mamma-instinkt som blockerar den. Märkligt det där…

Det kändes bättre efter en stund. Det var en riktig panikångest som jag fick. Ganska längesen nu.

Smärtan över bröstet gör så fysiskt ont. Att känna hur andningen blir värre och värre är obehagligt. Tankarna kring att man ska dö för att man inte kan andas är en utmaning….

Men efter många många år med ångest till och från så vet jag. Jag kommer inte att dö, fastän det känns så just precis då. Jag kan behärska mig och hålla mig lugn, och ”hantera” det , någorlunda bra. Gentemot hur det var första gångerna.

Jag insåg att det var många saker som spelade in här. Stressen över allt som rör våran, just nu pågående flytt. Oron som jag alltid får inför förändringar. Jag har separationsångest ifrån allt!

Flytten är väldigt två-delad. Jag vill INTE flytta från området. Jag älskar Steninge slottsby. Området, naturen, ladan, umgänget… Våra grannar Jörgen & Per. Sofie & Stig som blivit riktiga vänner ?? Jag såg fram emot att flytta in i våra radhus 300 m bort, som nu står klart. Men pga av rådande omständigheter så blev det inte så, istället köpte Stig & sofie det av mig ?. Det kommer bli SÅ fint ?? vi var inne idag och kikade på det, Sååå fint! jag tror ju att allting har en mening… Så jag är uppriktigt glad för deras skull ??

På måndag ska vi mellanlanda på ett lägenhets hotell på Lidingö. Tis, obs, torsdag är det praktiska saker som ska göras i huset. Delegera flyttfirman, flyttstädning, små-fix. Klippa gräset en sista gång… osv. I slutet på oktober får vi våran nya bostad. Då kommer samma flyttfirma att flytta in allting åt oss?? Då som först kan vi börja landa, och släppa denna enorma stress …. SOM jag längtar!

Igår, samma dag som begravningen var så gick vårat första flyttlass. En liten mini-lastbil åkte upp till Jonas föräldrar i Skärplinge. Jonas lillebror hämtade en bäddsoffa, studsmatta och lite smått och gott ska få bo där uppe. Studsmattan kan Ludvig och bonus-kusinerna använda när vi är där ??

Just nu i skrivande stund så hämtas det grejer på löpband band. Sålde nyss ett olivträd… Som fick flytta till Gävle ☺️ En jätte gullig tjej kom och hämtade. Jag satt utomhus med en kaffekopp. Jag var rödgråten pga av begravning och sorg ? Mjukiskläder och okammad. Jag har glömde att hon skulle komma…. Så jag såg verkligen ut som 10 svåra år . Men det får vara så tänker jag. Det är får okay.

Utomhusgrupp ska hämtas i eftermiddag …

Alltså så vill egentligen behålla allt. Men det får inte plats. Nya utomhusplatsen är för liten. Så jag tröstar mig med att vi ändå får en ny uteplats .

Svea är min stöttepelare . Hon sover tätt, tätt intill mig på natten. ( Jonas bredvid också såklart)

Igårkväll kom vi hm sent ifrån begravningen. Strax innan midnatt. Inte för att vi var kvar i kyrkan tills då. Utan för att vi alla åkte hem till Kins föräldrar. Vi pratade minnen, vi grät, vi skrattade och vi gröt igen. Nu när jag skriver så gråter jag igen…. Jag ser min väninnas trasiga ansiktsuttryck. Jag ser en respektive och barnbarn som fullkomligt bryter ihop. Det för ont, så fruktansvärt j*vla ont ?

Jag kanske skriver någon rad om begravningen sen. Inte för att jag känner att jag behöver dela med mig.. utan för att jag vill skriva några ord om fantastiska A ❤️ Om jag orkar, och känner att jag vill det….

Stressutslag i ansiktet. Trött, tom, och ledsen.

Men det är ju så livet är. Upp och ner.

Tack för att du finns ❤️