Nyhetsmorgon imorse -Höstdepp🍁  

Detta inlägget blir inget kort opersonligt inlägg. Detta är ett av mina långa,känslomässiga inlägg.  Vissa av er uppskattar det, och andra inte. Till er som inte vill läsa mina längre, ärliga och känslomässiga inlägg. Hoppa över detta isåfall!🤷🏼‍♀️

-Var det någon av er som såg detta inslag på nyhetsmorgon imorse?

Ett bra inslag. Ett viktigt ämne. Vad tänker ni när ni hör vad som säger, om ni såg detta avsnittet?

Vissa konkreta tios som dom tog upp var just att föröka sätta rutiner, struktur, och en regelbunden pulshöjande motion.  Samt styvmödrar sig till vårdcentralen och söka hjälp och då få remiss till psykolog.

-Jag håller med! 

Men hon sa även att det är ”bevisat att motion iform av 3dagar/veckan ca30-40min pulshöjande ger samma positiva effekt som antidepressiva.( Det finns flera studier som stödjer det) 

Men sjukvården idag skriver snabbt ut antidepressiva.  (FÖR, snabbt många gånger) ibland behövs det såklart. Så för att understryka det en extra gång så är jag såklart inte dömande i frågan! Jag har själv testat, och fick negativ resultat.. Men jag har flera väninnor som tack vare det kommit upp ur en djup depression. Så det är individuellt från person till person, samt situation. 

MEN, att försöka med proffesionell kbt, och vardagsmotion kan göra under för ditt mående☺️-Min träning är den som räddat mig, om och om igen! 🙏🏻

Men ibland hjälper inte det heller, då ska man tillsamman med läkare överväga andra alternativ som tex antidepressiva, men i kombination med psykolog! -Viktigt!

Det jag vill slå ett extra slag för är att OM du mår dåligt, och har försökt på egen hand hemma….. är även att VÅGA be om hjälp. Vänd dig till din vårdcentral och be om hjälp❤️

Genom dom får du en remiss till proffesionell psykiatri. Låt det inte gå för långt innan du vågar be om hjälp!

Jag själv gick i många år och kämpade med min ångest. Jag vågade inte be om hjälp. Jag vågade inte förlika mig med hur jag mår…… jag blundade till viss del för det. Jag gick så långt och blundade för alla varningssignaler, att min kropp behövde säga ifrån. Och det gjorde den. In på sjukhuset redan då. 2016. Nästa gång den la av helt var årsskifte 2016/2017. 3operatiner igg en livshotande situation. Nu fick jag ett bakslag igen, förra veckan….. Det är min kropps sätt tvinga mig att lugna ner mig.

Mitt immunförsvar checkar ut och kroppen ”tvingar” mig till vila. Jag HAR blivit bättre på att LYSSNA och se varnings-signalerna i tid.

Jag har parerat många liknande situationer. Men denna gången gjorde jag inte det. Denna gången fastande jag i ”gamla (o)vanor och körde på. 

”Höstdepp” depression och nedstämdhet är att aktuellt ämne🍁

Media skriver om det, och i vissa fall blir det FÖR kommersiellet för det. Man uppmanas köpa magnecim mot adhd, gurkmeja mot depression. Jag ÄR till viss del, för kosttillskott.

För jag själv slarvar något enormt med kosten. Jag har svårt att få i mig det jag behöver. Eller och täcka upp hela näringsvehovet. Jag önskar jag vore bättre på det, och försöker. En kamp som jag ska föröka bli bättre på. 

Men för att få i mig tillräckligt så äter jag bland annat, ingefära/gurkmeja. (Immunförsvar/leder) Jag äter min grönsakboost🥦 (immunförsvar, energi, och vitaminer/mineraler) Bobbys beautyslim och superhair. (Besutyslim ger mig energi. Jag blir mycket piggare av den, superhair ger mig bättre hår)

Jag äter även magnesium på kvällen, det hjälper mig att slappna av. Men jag försöker att komplettera men bättre kost, för att successivt täcka upp mer genom just kosten. 

Konstigt nog så är det just utmattningsdepression som eskalerar i Sverige. Bland både vuxna och ungdomar. Ändå är det just det som är det vi har minst forskning på.

-Varför eskalerar det så? Samhället? För att man sätter för höga krav på sig själv?  För att man ska prestera i allt man gör? 

Jag kan bara tala för mig själv.

Jag vill prestera som mamma, kompensera att vi är en separerad familj, och jobbar dubbelt  upp för att håll en bra balans i våran situation med två familjer, många syskon, två städer, för våran del. En balans känslomässigt och praktiskt.

Jag vill prestera i rollen som sambo och blivande fru❤️

Prestation i arbetet. Jag har sedan 13 år försörjt mig själv. Jag har ALLTID jobbat för att överleva. (Ordagrant!)

Presterat för att kompensera upp när jag var ”för” ung. (Mellan 13-18)  Jag övertygade arbetsgivare att jag jobbade för två… (vilket jag såklart började göra) jag förlikade med att alltid prestera på topp, täcka upp för två anställda… Sökte bekräftelse genom framgång. Detta har förföljt mig i hela mitt vuxna liv.

Att alltid leverera, oavsett vart när och hur. Varför blir det så? Samhället? Socialmedier?

För min del så handlar det om känslor. Jag har i så många år stängt av allt vad känslor heter. Förträngt och distanserat mig från det jag varit med om. Gömt mig och flytt rakt in i prestationen och arbetslivet, som en bekräftelse på att jag duger. Jag har tappat bort mig själv och istället identifierat mig med VAD jag gör, istället för. VEM jag är. Det blev en käftsmäll när jag förlorade min handelsträdgård Mys Blommor. Den hade blivit jag. Vem var jag utan My’s Blommor? Där kraschade jag helt.

Jag mår som bäst när jag är med Ludvig❤️ Då försvinner mycket av det ”onda”. Men så fort han är i skolan, hos sin pappa eller vi är ifrån varandra så blir även den saknade stor. Tung och rent av vidrig! För att inte fastna i bitterheten i att ha växelvis boende och en spittrad kränfamilj så har jag bestämt mig för många år sedan för att alltid fokusera låd et positiva. Inte låta bitterheten bygga bo inom mig utan bara göra det bästa av situationen👊🏻

När vi är ifrån varandra så mår jag som bäst vid dessa tillfällen hemma med Jonas❤️ (såklart)

Men jag trivs även med mina kollegor på Lifestyle. I en gemenskap med mina kollegor, med deadlines och projekt. För där går jag all-in i min roll. Som projektledare över vissa saker. Utmaningar distraherar mig från att KÄNNA.  Jag brinner för att driva igenom det ”omöjliga” , se möjligheterna istället för svårigheterna. Därför är jag alltid väldigt bra på det jag gör.

Men återigen, jag blundar för mig själv, gömmer mig bakom en arbetsroll och min karriär. 

Jag har näst intill blivit en prestations-knarkare. 

En person som på sätt och viss blivit känslomässigt ”störd”, trasig, fuckt-up! Jonas har lyckats riva min skydds barriär. Lyckats ta sig hela vägen in.

Det är inte en enkel match, och jag vet inte riktigt hur det gick till… Men han lyckades.

Men det har/är inte helt enkelt, varken för honom eller mig. Men vi har också börjat hitta våran balans ❤️

Nu när jag är i en svacka igen. När han stod vid min sida förra veckan när jag spenderade ett dygn på sjukhuset. han var orolig, stod brevid och blev stressad över EKG, och hur jag mådde.

Dagarna efter så frågade han: ”Vad ska jag göra My, hur kan jag hjälpa dig?”

Jag svarade: ”Läs på om utmattningsdepression, sätt dig in i det… FÖRSÖK att förstå”

Han kontrade direkt: ”Läs på om hur det är att leva med någon som HAR en utmattningsdepression, för det är inte heller  enkelt”

Jag blev ledsen. Men han har ju rätt. (Även om han också behöver läsa på, för att förstå!) 

Jag tror att många av er därute kan relatera till mig när jag säger att det är väldigt svårt att förmedla hur man mår och varför man mår som man mår. Både till en partner eller närstående😣

Det dessutom kan växla från dag till dag, ellet ibland från förmiddag till eftermiddag.

Det är jätte viktigt att man har någon närstående som förstår. Någon att prata med och våga visa sig svag inför. OM, du inte har en partner kanske du kan hitta ”den” relationen till en vän, en släckning eller en förälder tex. 

Jag själv hjälper hellre andra än att ”deala” med mig själv. Jag har mycket lättare för att coacha andra, genom tuffa tider (det kan vara privat, skilsmässa, eller även jobb eller företag )

Jag VET hur man coachar, men jag kan inte leva upp till det själv…. delvis. Men inte fullt ut.

-Det gör FÖR ont!

Jag tampas med mardrömmar från mitt förflutna. Jag tampas med sorgen av de svek jag varit med om. Jag tampas även med sorgen över de människor jag förlorat, som har lämnat jordelivet för tidigt. Jag jobbar även med att förlika mig med de misstag jag själv har gjort. Förösker att ta me mig dessa erfarenheter av många år av destruktivt levande till att ”gör om och rätt idag” i nästan 15 år har jag jobbat 7 dagar i veckan. Även med Luvdig som nyfödd. Jag jobbade alla dagar, åt oregelbundet, stressade mycket. kedjerökte och böljade i mig kaffe. Sov i snitt 4-5 timmar natt. Jag var som en duracell-kanin. Trodde att jag var att jag var odödlig. Starkast i världen. Då jag ansåg att jag redan hade klarat av så mycket mer än vad jag trodde att jag skulle klara av. (att bi vuxen cid 13 års ålder. Tiden på hemmet, våldtäkterna, sveken, sorgen, separationen och förlusten av Ludvigs pappa. Att bli lämnad med en 10 veckors bebis, pga av en annan kvinna blivit gravid. Den är inte enkel. Jag hade lagt min trygghet i våran familj…. Allt rasade igen. m.m.)

Men det enda jag egentligen gjorde var att jag körde full fart, i rekordfart… Mot enkelriktat.  RAKT IN VÄGEN. 

 Mycket gick också bra. Väldigt bra. Omsättning ökade, jag fick priser, utmärkelser ”årets unga entreprenör . Jag ville bara ha mer och mer. I tio av dessa år pendlade jag dessutom 2 dagar/veckan till amsterdam, Vissa veckor varannan vecka. Jag var alltid påväg någonstans….

-Herregud! Envis som en åsna så lyssnade jag inte på någon! Varken på mina egna varnignsignaler som med facit i hand varit extremt tydliga! Jag lyssnade heller inte på de närstående som av omtanke förökat bromsa mig🤦🏼‍♀️

Mina sömnproblem har dock blivit mycket bättre. För 1.5 är sedan sov jag knappt alls. Jag kunde inte. Idag sover jag helt okay, äter inga sömntabletter (för guuuuvd vilka biverkningar dom gav mig 🙈) jag har en mycket bättre balans. 

Jag har en ryggsäck som blivit FÖR tung. Jag mår som bäst när jag hjälper andra. När jag med min kärlek, omtanke och mycket baserat på mina egna erfarenheter kan hjälpa någon annan. Då är jag stark, trygg och en bra axel att vila mot. Då är jag strl och trygg i mig själv.

Men när det kommer till mig själv är jag svag. Bräcklig. Sårad. Med minimal självkänsla….. Men för första gången i mitt liv har jag sedan 1.5 är bett om hjälp. Jag lär mig och utvecklas hela tiden.

Jag har kommit långt. Gjort många framsteg. Men det räcker inte. Jag måste göra mer. Vara ärlig mot mig själv. Lära mig att VARA med mig själv.

Här kommer yoga in i bilden.

Jag är en av dom som tidigare tyckt att det varit ”flum-flum” mest för att jag inte haft ro i kroppen att vara närvarande. Jag klarar nämligen inte av att vara i nuet. Att ”bara vara”. (På bilden var vi i Portugal, och jag var motvilligt med på yogan) 

 Men yogan har hjälpt sååååå många i liknande situation. NU ska jag ta reda på om den kan hjälpa mig. 

Denna veckan har jag varit på min första yoga klass. Tillsammsamans med andra.  Samt haft ett pt-yoga tillfälle med Malin som lärare. (Malin är hon som äger och driver Kollbergården där vi bor. Hon har både yoga studio och islandshästar) Så trots att yoga stugan, ordagrant ligger utanför dörren och hon bjudit in mig många, många gånger så har jag inte vågat mig dit. Förrän nu. 

Jag har bestämt mig för att ge det en ärlig chans. Ge det månader, ÅR om det så krävs! För  att kompletta upp det behandling jag får genom psykriatrin. För att i kombination av yogan lära mig att vara i nuet. Lära mig att ANDAS. Andningen hjälper hälsan SÅ mycket! Jag måste hitta en balans nu.

Förra veckan blev jag livrädd när kroppen la av. Förtvivlad och skrämd att jag skulle falla hela vägen tillbaka ner i det mörka hålet igen. Men det tänker jag inte tillåsta. Jag lyssnar på min kropp och de kloka människor jag har omkring mig.

Nu ska jag börja säga JA till mig själv. Jag är 30 år, och planerar att bli minst 90.

 (Jag har nämligen lovat Luvdig att bli en riktigt riktigt gammal mamma som tjatar på honom och hans barn och förhoppningsvis barn-barn 👵🏼)

Då behöver jag göra ytterligare större förändringar. Större ansvar, mer balans och fokus på mig själv, och mitt mående.  Precis så som livet är så kommer det såklart att gå både upp och ner.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Bloggen får mig att må bra. Men för att klara av att blogga så behöver jag också kunna skriva öppet och örligt I både med och motgång. Varvat med ytliga, korta inlägg.

Vissa människor i liknande situationer som min. Känner sig väldigt ensamma.

Jag har den förmånen att kunna kommunicera genom min blogg, och på så vis känna mig mindre ensam i min situation. Jag får ett stöd genom er. Samt så får jag efter dessa lite mer känslosamma inläggen en enorm repsons från många av er där ute som också går genom tuffa saker/situationer som hör av sig privat via dm, pm, mail, kommentarer.

När jag då känner att jag kan hjälpa så många av er genom att bara vara jag, och dela med mig av min situation så gör det att jag känner att det är värt det❤️

-Det GER mig kraft och energi.

Jag vill osckå att ni ska kunna känna att ni kan kommunicera till varandra här inne, då det även går att vara anonym om man vill….  

Ja, det var dagens reflektion och uppdatering om vart jag står idag. hur jag hamnat där och vad jag kommer att föröka göra åt det. Det är dags för nästa steg nu.

Jag vill INTE fastna i mitt bakslag…

-OM du känner att du vill dela detta inlägget på din Facebook tex så uppskattar jag det enormt 🙏🏻

Då jag VET att det som sagt finns många, många människor där ute som behöver få kunna sig mindre ensamma i att inte alltid må så bra….❤️

Stor varm kram

/My Martens