Nyhetsmorgon imorse -Höstdepp🍁
Detta inlägget blir inget kort opersonligt inlägg. Detta är ett av mina långa,känslomässiga inlägg. Vissa av er uppskattar det, och andra inte. Till er som inte vill läsa mina längre, ärliga och känslomässiga inlägg. Hoppa över detta isåfall!🤷🏼♀️
-Var det någon av er som såg detta inslag på nyhetsmorgon imorse?
Ett bra inslag. Ett viktigt ämne. Vad tänker ni när ni hör vad som säger, om ni såg detta avsnittet?
Vissa konkreta tios som dom tog upp var just att föröka sätta rutiner, struktur, och en regelbunden pulshöjande motion. Samt styvmödrar sig till vårdcentralen och söka hjälp och då få remiss till psykolog.
-Jag håller med!
Men hon sa även att det är ”bevisat att motion iform av 3dagar/veckan ca30-40min pulshöjande ger samma positiva effekt som antidepressiva.( Det finns flera studier som stödjer det)
Men sjukvården idag skriver snabbt ut antidepressiva. (FÖR, snabbt många gånger) ibland behövs det såklart. Så för att understryka det en extra gång så är jag såklart inte dömande i frågan! Jag har själv testat, och fick negativ resultat.. Men jag har flera väninnor som tack vare det kommit upp ur en djup depression. Så det är individuellt från person till person, samt situation.
MEN, att försöka med proffesionell kbt, och vardagsmotion kan göra under för ditt mående☺️-Min träning är den som räddat mig, om och om igen! 🙏🏻
Men ibland hjälper inte det heller, då ska man tillsamman med läkare överväga andra alternativ som tex antidepressiva, men i kombination med psykolog! -Viktigt!
Det jag vill slå ett extra slag för är att OM du mår dåligt, och har försökt på egen hand hemma….. är även att VÅGA be om hjälp. Vänd dig till din vårdcentral och be om hjälp❤️
Genom dom får du en remiss till proffesionell psykiatri. Låt det inte gå för långt innan du vågar be om hjälp!
Jag själv gick i många år och kämpade med min ångest. Jag vågade inte be om hjälp. Jag vågade inte förlika mig med hur jag mår…… jag blundade till viss del för det. Jag gick så långt och blundade för alla varningssignaler, att min kropp behövde säga ifrån. Och det gjorde den. In på sjukhuset redan då. 2016. Nästa gång den la av helt var årsskifte 2016/2017. 3operatiner igg en livshotande situation. Nu fick jag ett bakslag igen, förra veckan….. Det är min kropps sätt tvinga mig att lugna ner mig.
Mitt immunförsvar checkar ut och kroppen ”tvingar” mig till vila. Jag HAR blivit bättre på att LYSSNA och se varnings-signalerna i tid.
Jag har parerat många liknande situationer. Men denna gången gjorde jag inte det. Denna gången fastande jag i ”gamla (o)vanor och körde på.
”Höstdepp” depression och nedstämdhet är att aktuellt ämne🍁
Media skriver om det, och i vissa fall blir det FÖR kommersiellet för det. Man uppmanas köpa magnecim mot adhd, gurkmeja mot depression. Jag ÄR till viss del, för kosttillskott.
För jag själv slarvar något enormt med kosten. Jag har svårt att få i mig det jag behöver. Eller och täcka upp hela näringsvehovet. Jag önskar jag vore bättre på det, och försöker. En kamp som jag ska föröka bli bättre på.
Men för att få i mig tillräckligt så äter jag bland annat, ingefära/gurkmeja. (Immunförsvar/leder) Jag äter min grönsakboost🥦 (immunförsvar, energi, och vitaminer/mineraler) Bobbys beautyslim och superhair. (Besutyslim ger mig energi. Jag blir mycket piggare av den, superhair ger mig bättre hår)
Jag äter även magnesium på kvällen, det hjälper mig att slappna av. Men jag försöker att komplettera men bättre kost, för att successivt täcka upp mer genom just kosten.
Konstigt nog så är det just utmattningsdepression som eskalerar i Sverige. Bland både vuxna och ungdomar. Ändå är det just det som är det vi har minst forskning på.
-Varför eskalerar det så? Samhället? För att man sätter för höga krav på sig själv? För att man ska prestera i allt man gör?
Jag kan bara tala för mig själv.
Jag vill prestera som mamma, kompensera att vi är en separerad familj, och jobbar dubbelt upp för att håll en bra balans i våran situation med två familjer, många syskon, två städer, för våran del. En balans känslomässigt och praktiskt.
Jag vill prestera i rollen som sambo och blivande fru❤️
Prestation i arbetet. Jag har sedan 13 år försörjt mig själv. Jag har ALLTID jobbat för att överleva. (Ordagrant!)
Presterat för att kompensera upp när jag var ”för” ung. (Mellan 13-18) Jag övertygade arbetsgivare att jag jobbade för två… (vilket jag såklart började göra) jag förlikade med att alltid prestera på topp, täcka upp för två anställda… Sökte bekräftelse genom framgång. Detta har förföljt mig i hela mitt vuxna liv.
Att alltid leverera, oavsett vart när och hur. Varför blir det så? Samhället? Socialmedier?
För min del så handlar det om känslor. Jag har i så många år stängt av allt vad känslor heter. Förträngt och distanserat mig från det jag varit med om. Gömt mig och flytt rakt in i prestationen och arbetslivet, som en bekräftelse på att jag duger. Jag har tappat bort mig själv och istället identifierat mig med VAD jag gör, istället för. VEM jag är. Det blev en käftsmäll när jag förlorade min handelsträdgård Mys Blommor. Den hade blivit jag. Vem var jag utan My’s Blommor? Där kraschade jag helt.
Jag mår som bäst när jag är med Ludvig❤️ Då försvinner mycket av det ”onda”. Men så fort han är i skolan, hos sin pappa eller vi är ifrån varandra så blir även den saknade stor. Tung och rent av vidrig! För att inte fastna i bitterheten i att ha växelvis boende och en spittrad kränfamilj så har jag bestämt mig för många år sedan för att alltid fokusera låd et positiva. Inte låta bitterheten bygga bo inom mig utan bara göra det bästa av situationen👊🏻
När vi är ifrån varandra så mår jag som bäst vid dessa tillfällen hemma med Jonas❤️ (såklart)
Men jag trivs även med mina kollegor på Lifestyle. I en gemenskap med mina kollegor, med deadlines och projekt. För där går jag all-in i min roll. Som projektledare över vissa saker. Utmaningar distraherar mig från att KÄNNA. Jag brinner för att driva igenom det ”omöjliga” , se möjligheterna istället för svårigheterna. Därför är jag alltid väldigt bra på det jag gör.
Men återigen, jag blundar för mig själv, gömmer mig bakom en arbetsroll och min karriär.
Jag har näst intill blivit en prestations-knarkare.
En person som på sätt och viss blivit känslomässigt ”störd”, trasig, fuckt-up! Jonas har lyckats riva min skydds barriär. Lyckats ta sig hela vägen in.
Det är inte en enkel match, och jag vet inte riktigt hur det gick till… Men han lyckades.
Men det har/är inte helt enkelt, varken för honom eller mig. Men vi har också börjat hitta våran balans ❤️
Nu när jag är i en svacka igen. När han stod vid min sida förra veckan när jag spenderade ett dygn på sjukhuset. han var orolig, stod brevid och blev stressad över EKG, och hur jag mådde.
Dagarna efter så frågade han: ”Vad ska jag göra My, hur kan jag hjälpa dig?”
Jag svarade: ”Läs på om utmattningsdepression, sätt dig in i det… FÖRSÖK att förstå”
Han kontrade direkt: ”Läs på om hur det är att leva med någon som HAR en utmattningsdepression, för det är inte heller enkelt”
Jag blev ledsen. Men han har ju rätt. (Även om han också behöver läsa på, för att förstå!)
Jag tror att många av er därute kan relatera till mig när jag säger att det är väldigt svårt att förmedla hur man mår och varför man mår som man mår. Både till en partner eller närstående😣
Det dessutom kan växla från dag till dag, ellet ibland från förmiddag till eftermiddag.
Det är jätte viktigt att man har någon närstående som förstår. Någon att prata med och våga visa sig svag inför. OM, du inte har en partner kanske du kan hitta ”den” relationen till en vän, en släckning eller en förälder tex.
Jag själv hjälper hellre andra än att ”deala” med mig själv. Jag har mycket lättare för att coacha andra, genom tuffa tider (det kan vara privat, skilsmässa, eller även jobb eller företag )
Jag VET hur man coachar, men jag kan inte leva upp till det själv…. delvis. Men inte fullt ut.
-Det gör FÖR ont!
Jag tampas med mardrömmar från mitt förflutna. Jag tampas med sorgen av de svek jag varit med om. Jag tampas även med sorgen över de människor jag förlorat, som har lämnat jordelivet för tidigt. Jag jobbar även med att förlika mig med de misstag jag själv har gjort. Förösker att ta me mig dessa erfarenheter av många år av destruktivt levande till att ”gör om och rätt idag” i nästan 15 år har jag jobbat 7 dagar i veckan. Även med Luvdig som nyfödd. Jag jobbade alla dagar, åt oregelbundet, stressade mycket. kedjerökte och böljade i mig kaffe. Sov i snitt 4-5 timmar natt. Jag var som en duracell-kanin. Trodde att jag var att jag var odödlig. Starkast i världen. Då jag ansåg att jag redan hade klarat av så mycket mer än vad jag trodde att jag skulle klara av. (att bi vuxen cid 13 års ålder. Tiden på hemmet, våldtäkterna, sveken, sorgen, separationen och förlusten av Ludvigs pappa. Att bli lämnad med en 10 veckors bebis, pga av en annan kvinna blivit gravid. Den är inte enkel. Jag hade lagt min trygghet i våran familj…. Allt rasade igen. m.m.)
Men det enda jag egentligen gjorde var att jag körde full fart, i rekordfart… Mot enkelriktat. RAKT IN VÄGEN.
Mycket gick också bra. Väldigt bra. Omsättning ökade, jag fick priser, utmärkelser ”årets unga entreprenör . Jag ville bara ha mer och mer. I tio av dessa år pendlade jag dessutom 2 dagar/veckan till amsterdam, Vissa veckor varannan vecka. Jag var alltid påväg någonstans….
-Herregud! Envis som en åsna så lyssnade jag inte på någon! Varken på mina egna varnignsignaler som med facit i hand varit extremt tydliga! Jag lyssnade heller inte på de närstående som av omtanke förökat bromsa mig🤦🏼♀️
Mina sömnproblem har dock blivit mycket bättre. För 1.5 är sedan sov jag knappt alls. Jag kunde inte. Idag sover jag helt okay, äter inga sömntabletter (för guuuuvd vilka biverkningar dom gav mig 🙈) jag har en mycket bättre balans.
Jag har en ryggsäck som blivit FÖR tung. Jag mår som bäst när jag hjälper andra. När jag med min kärlek, omtanke och mycket baserat på mina egna erfarenheter kan hjälpa någon annan. Då är jag stark, trygg och en bra axel att vila mot. Då är jag strl och trygg i mig själv.
Men när det kommer till mig själv är jag svag. Bräcklig. Sårad. Med minimal självkänsla….. Men för första gången i mitt liv har jag sedan 1.5 är bett om hjälp. Jag lär mig och utvecklas hela tiden.
Jag har kommit långt. Gjort många framsteg. Men det räcker inte. Jag måste göra mer. Vara ärlig mot mig själv. Lära mig att VARA med mig själv.
Här kommer yoga in i bilden.
Jag är en av dom som tidigare tyckt att det varit ”flum-flum” mest för att jag inte haft ro i kroppen att vara närvarande. Jag klarar nämligen inte av att vara i nuet. Att ”bara vara”. (På bilden var vi i Portugal, och jag var motvilligt med på yogan)
Men yogan har hjälpt sååååå många i liknande situation. NU ska jag ta reda på om den kan hjälpa mig.
Denna veckan har jag varit på min första yoga klass. Tillsammsamans med andra. Samt haft ett pt-yoga tillfälle med Malin som lärare. (Malin är hon som äger och driver Kollbergården där vi bor. Hon har både yoga studio och islandshästar) Så trots att yoga stugan, ordagrant ligger utanför dörren och hon bjudit in mig många, många gånger så har jag inte vågat mig dit. Förrän nu.
Jag har bestämt mig för att ge det en ärlig chans. Ge det månader, ÅR om det så krävs! För att kompletta upp det behandling jag får genom psykriatrin. För att i kombination av yogan lära mig att vara i nuet. Lära mig att ANDAS. Andningen hjälper hälsan SÅ mycket! Jag måste hitta en balans nu.
Förra veckan blev jag livrädd när kroppen la av. Förtvivlad och skrämd att jag skulle falla hela vägen tillbaka ner i det mörka hålet igen. Men det tänker jag inte tillåsta. Jag lyssnar på min kropp och de kloka människor jag har omkring mig.
Nu ska jag börja säga JA till mig själv. Jag är 30 år, och planerar att bli minst 90.
(Jag har nämligen lovat Luvdig att bli en riktigt riktigt gammal mamma som tjatar på honom och hans barn och förhoppningsvis barn-barn 👵🏼)
Då behöver jag göra ytterligare större förändringar. Större ansvar, mer balans och fokus på mig själv, och mitt mående. Precis så som livet är så kommer det såklart att gå både upp och ner.
Jag har sagt det förut och säger det igen. Bloggen får mig att må bra. Men för att klara av att blogga så behöver jag också kunna skriva öppet och örligt I både med och motgång. Varvat med ytliga, korta inlägg.
Vissa människor i liknande situationer som min. Känner sig väldigt ensamma.
Jag har den förmånen att kunna kommunicera genom min blogg, och på så vis känna mig mindre ensam i min situation. Jag får ett stöd genom er. Samt så får jag efter dessa lite mer känslosamma inläggen en enorm repsons från många av er där ute som också går genom tuffa saker/situationer som hör av sig privat via dm, pm, mail, kommentarer.
När jag då känner att jag kan hjälpa så många av er genom att bara vara jag, och dela med mig av min situation så gör det att jag känner att det är värt det❤️
-Det GER mig kraft och energi.
Jag vill osckå att ni ska kunna känna att ni kan kommunicera till varandra här inne, då det även går att vara anonym om man vill….
Ja, det var dagens reflektion och uppdatering om vart jag står idag. hur jag hamnat där och vad jag kommer att föröka göra åt det. Det är dags för nästa steg nu.
Jag vill INTE fastna i mitt bakslag…
-OM du känner att du vill dela detta inlägget på din Facebook tex så uppskattar jag det enormt 🙏🏻
Då jag VET att det som sagt finns många, många människor där ute som behöver få kunna sig mindre ensamma i att inte alltid må så bra….❤️
Stor varm kram
/My Martens
Känner igen mig en hel del ❤️ Stor kram
Tänker man vill läsa om något positivt när man känner sig deprimerad eller ledsen inte bara att det finns andra i samma situation.
Framsteg, råd och gemenskap är positivt ❤️
Skulle nog personligen vilja läsa om helt andra positiva saker för att må bättre.
Då får du gärna göra det ❤️
Så bra skrivet av dig manar till eftertanke om hur människor faktiskt kan mår. Kramisar ???
???
Känner igen mig en hel del ❤️ Stor kram
Yes…..
Oj nu blev nog den här kommentaren lite felplacerad tror jag.
Tänker man vill läsa om något positivt när man känner sig deprimerad eller ledsen inte bara att det finns andra i samma situation.
Framsteg, råd och gemenskap är positivt ❤️
Skulle nog personligen vilja läsa om helt andra positiva saker för att må bättre.
Då får du gärna göra det ❤️
Så bra skrivet av dig manar till eftertanke om hur människor faktiskt kan mår. Kramisar 💗💕💖
🙏🏻💕
❤
Vad kostar en plankstek att äta ute på krogen mellan tummen och lillfinget?
En barn 89:- en vuxen (minus tillbehör som jag tog bort ca 115:- ☺️
Yes…..
Oj nu blev nog den här kommentaren lite felplacerad tror jag.
Lycka till att klara det som är viktigast för dig och du har så mycket Sund Glow inom och runt dig och du vet vad hållbar hälsa är.
Tack snälla Paula ??❤️
❤
Vad kostar en plankstek att äta ute på krogen mellan tummen och lillfinget?
En barn 89:- en vuxen (minus tillbehör som jag tog bort ca 115:- ☺️
Känner igen mig i så mycket som du skriver om… Det har gått 7 år men kan fortfarande känna ångesten komma krypande ibland… Sömnen är nog förstörd för alltid… Hoppas du hittar en nivå som du känner att du kan balansera privatliv o arbetsliv o att du får må bra igen❣️
Tack Eva ❤️❤️❤️
Lycka till att klara det som är viktigast för dig och du har så mycket Sund Glow inom och runt dig och du vet vad hållbar hälsa är.
Tack snälla Paula 🙏🏻❤️
Hej My. Jag har läst din blogg något år o ser att vissa ämnen ständigt återkommer som handlar om din psykiska hälsa o välmående. Det får mig att reflektera, eftersom jag själv varit aktiv som psykoterapeut under många år. Jag vet att du har kontakt med både KBT terapeut o psykiater, men trots detta känns det som om du har svårt att bearbeta o få distans till dina tidigare upplevelser o trauman. Du upprepar dom ju ofta o det verkar som om dom är lika aktuella. Det får mig att fundera på vilken typ av terapi som skulle vara mest verksam för dig. Terapin är ju tänkt att vara ett bearbetande forum som hjälper en att läka o försonas med det man varit med om o att kunna gå vidare och inte fastna, för det gör bara ont o får ångesten att explodera med jämna mellanrum. Det upplever jag att det gör för dig.
Detta är bara en reflektion och ingen kritik, men det gör mig ont att du inte fått mer terapeutisk hjälp. Kram
Tack för din omtanke ??? Jag får otroligt mycket hjälp…. gått igenom flera utredningar (bipolaritet, adhd, Add, trauma) osv. Du som är i ”branschen” vet hur lång tid respektive tar….
vissa situationer har ju dock tagit år att ”stöda upp”. Som tex separationen, boende flera flyttlass, det har tagit år att ”landa” och hitta balansen i den rollen. Förra sommaren fick vi lämna Sigtuna där vi kände oss hemma. Då slets det upp igen.
Eller tex konkursen, en ekonomisk press som pågår lika aktuellt idag som 2016. Det hänger lixom ihop, både det känslomässiga och det ”praktiska”. Jag ser ljuset i tunneln, men är inte där ännu…. Men på god väg. Detta inlägg handlar mycket om att förmedla en gemenskap, till andra i liknande situationer. Och att jag nu ska lägg i en växel till. För att må bättre. Detta i en kombination med en ännu mera hälsosam livstil, att utforska yogan och försöka hinna en balans där jag kan vara med mig själv….. så i det inlägg är det väldigt mycket nytt för mig, gentemot tidigare… kram
Håller med dig Anncharlotte, att det verkar som My ”fastnat”.
Hon skriver ju ofta att hon har ett sånt bra team runt sig men ändå återkommer hon ofta med inlägg som detta, där hon om och om igen beskriver hela resan.
Det kan inte vara ett bra sätt att komma ur nåt genom att hela tiden ”älta” och liksom sitta fast i det gamla.
Jag har nära( och längre ut) många med psykisk ohälsa men genom samtal med kuratorer / psykologer och KBT har de flesta gått vidare från det som sårat, smärtat eller vad nu som legat bakom. De pratar ff om sakerna, det SKA man göra, det är inte värre att prata om detta än att prata om fysiska tillstånd.
Men hon måste nog se till att få hjälp att komma VIDARE. Panikångest kan man inte styra över, den kommer som ett slag i nacken, men det finns tabletter att ta som man inte behöver äta dagligen. Man kan testa sig fram med detta också för ibland är trots allt viss medicinering en bra hjälp. Man behöver inte bli som en zombie och man behöver inte få sjäkvmordstankar.
Det finns så många olika preparat. Samt att det finns en uppsjö av behandlingsmetoder som KAN hjälpa.
My har inte kommit vidare efter så lång tid med hjälp av detta team så hon kanske behöver annan hjälp.
Till dig My, vill jag bara säga att du har all heder av att skriva om allt detta, men det smärtar mig att du tydligt inte fått den hjälp du behöver.
Jsg vet att alla människor tror sig veta vad som är bäst för just dem, men eftersom du inte kommer vidare så tycker jag nog du ska prata med ditt team om de inte kan ge annan / ytterligare hjälp eller förslag på hur du går vidare.
Det är bra att skriva av sig, att lätta sitt hjärta men nånstans inom MIG så tror jag DU känner en smärta inom DIG när du skriver.
Lev i nuet, ta hand om dig, kanske kan yoga ge lite sinnesfrid.
Men som sagt, de som har panikångest i min närhet har tabletter de kan ta där och då som hjälper.
Lita på dig själv, lyssna ändå på andra och be om mer / annan hjälp.
Lycka till. Kramar
Men herregud! Jag försöker iallafall att se det positiva…. Jag har kommit extremt långt sen jag kraschade helt en bit in, efter 16/17. Det är trots allt ”bara” 1.5 år. De människor som har gått in i väggen,har olika erfarenheter. Vissa har tagit många, många år på sig, andra kommer aldrig fullt tillbaka. Jag planerar att komma tillbaka. Jag har varit livrädd för att aldrig få känna mig som mig själv igen. Men vilt i att i denna takten så kommer jag att göra det…. Jag är på benen, men en grundbalans och en självinsikt om vilken väg jag skall gå…. för mig är inte det att ”fastna”. Vilken vem som helst som jobbar proffesionellt med detta kan intyga…… Jag ser framstegen. Det är lite 3 kliv fram, 2 kliv tillbaka. Men ändå framsteg… ??❤️ Men stort tack för omtanken….❤️ Kram
Med all respekt M! Men jag tror inte du har en aning om vad du skriver, du förstår helt enkelt ingenting.
Även Ann-Charlotte verkar inte riktigt förstå!
My! Tycker du gör helt rätt, skriv, skriv, skriv!
Många, alldeles för många inser och förstår verkligen inte vad psykisk ohälsa handlar om. Vad utmattningssyndrom handlar om, vad det är som händer med kroppen och hjärnan, självkänslan. Självförtroendet.
För måååånga som lider av psykisk ohälsa är det en livslång kamp. Man kommer alltid få tampas med gamla OCH nya demoner. När kroppen dessutom släcker ner, slutar fungera. Då blir det en dubbel kamp.
Ingen säger till någon som brutit benet att ta av gipset tidigare, innan benet läkt ihop, att nu får det räcka, sluta halt, det var ju flera veckor sedan du bröt det. Ingen säger till en diabetiker att sluta ta dina sprutor, eller att ta en extra spruta. Eller att någon med hög blodtryck inte ska ta sina mediciner. Någon med ryggskott borde skärpa sig och gå ut och springa. Listan kan göra lång!
Men när man pratar om psykisk ohälsa, då jäklar kryper det fram parasiter som vet och kan minsann, ifrågasätter, fnyser, talar om hur man ska göra, anser att man ältar! ÄLTAR! Hur kan ni med! Skämmes ta mig tusan på er!
Jag har inte varit i närheten av en så illa utmattning som du My, men jag har varit där, i en lightvariant. Jag bromsade i tid. Var sjukskriven fem månader 2015, men jag kämpar fortfarande med dåligt minne, trötthet, depression, ångest, oro, med att orka umgås med folk igen, stundvis självmordstankar och div fysiska symptom. Jag har lidit av panikångest och ångest sedan 4-års ålder. Har sedan i våras försökt få till en add-utredning, har ff inte fått reda på om dom kommer ta emot mig. Har fyllt i första omgången papper. Det tar tiiiiid.
Jag har Medicinerat, gått på psykodynamisk terapi, kbt m.m.
tro mig, ingen vill hamna i en utmattning, bränna ut sig, tappa bort sig själv.
Jag blir så sjukt provocerad av människor som inte har fattat ett skit. Var bara tysta ist.
My, vi många som förstår din kamp, men tyvärr alldeles för få!
Stor kram och det är ett nöje att följa dig❤️
Himmel och pannkaka! Du kan då utrycka dig i ord ????? -Wow! Du satte verkligen orden som jag själv inte kan förmedla. Hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte riktigt…. ❤️?? -Tack, från hjärtat!
Jag kan förstå vad ni alla menar med era inlägg… Jag tänker att det faktiskt kan finnas en god intention bakom de vars inlägg handlar om att ”byta” hjälp. Jag lever med psykisk ohälsa och har två svåra depressioner bakom mig. Det tog tid, bakslag, mediciner, åratal i terapi och hjälp att hitta andra strategier än att självskada för att jag skulle lyckas ta mig ut.
Det finns olika terapiformer och de utgår från olika teorier. KBT handlar (enkelt förklarat) om att förstå och förändra sitt beteende. Psykoterapi handlar (också enkelt förklarat) att hitta vad som orsakat det dåliga måendet, att bearbeta sina upplevelser och förstå sin historia.
Med Mys bakgrund av trauman kan jag faktiskt förstå förslaget om psykoterapi istället för eller innan KBT.
Samtidigt kan jag förstå din frustration Petra. Det tar tid att må bättre. Vägen är krokig och många har svårt att ta in vilken kamp det är att ta sig upp från botten. Jag har också mött dessa personer.
Med det sagt så håller jag med om att bearbetning krävs för att komma vidare. Det är dock inte detsamma som att älta utan professionell vägledning om och om igen. Det ger ingen läkning på sikt, såsom jag ser på det.
Verkligen….. Men om man läser mina inlägg. Tar med i beräkningen att detta är en offentlig sajt, där ni får ta del av mycket. Men inte allt. Så kan jag både se och känna mina egna framsteg. Jag ser det inte som ältande. Jag ser det som framsteg i olika faser. Vissa situationer som jag bearbetar drar ju även med sig praktiska konsekvenser som jag lever med idag. Logistik, känslor, ekonomi, praktiska saker. Som jag alltså dealar med dagligen. Innan man hunnit ”städa upp” allt och kommit upp helt så är just detta en del av bearbetningen. Att reflektera över dom olika faserna. Framsteg och bakslag tex…. ☺️
Jo absolut att det kan behövas andra metoder, men om man läser och tänker igenom vad My (sorry my att du blir tredje person här?) skriver så är det ju glasklart att hon har lokaliserat problemen.
Att ”älta” sin historia är ju absolut nödvändigt för att kunna ta sig igenom problemen. Även om förnuftet många gånger vet, så ”lever” kroppen sitt egna liv. Det tar lång tid att ta kontrollen igen, om det ens går att göra det igen till hundra procent.
”goda råd” som man inte bett om och att ifrågasätta är sällan en god ide. När man om och om igen måste förklara och försvara sig, är ju fruktansvärt.
Vad som är rätt för mig kanske inte är rätt för någon annan.
Men jag förstår din poäng absolut Tova.
Väldigt bra formulerat har ofta tänkt samma sak när detta tas upp gång efter gång.
Yoga o meditation har hjälpt mig jättemycket i jobbiga situationer, så ge det en chans ? det tar ett tag innan man fastnar helt ❤️ Dom som har svårast för det tror jag behöver det som mest ❤️
Åhhh! Vad glad jag blir av att höra det??❤️ Ja, jag ska verkligen ge det en ärlig chans… ☺️❤️
Känner igen mig i så mycket som du skriver om… Det har gått 7 år men kan fortfarande känna ångesten komma krypande ibland… Sömnen är nog förstörd för alltid… Hoppas du hittar en nivå som du känner att du kan balansera privatliv o arbetsliv o att du får må bra igen❣️
Tack Eva ❤️❤️❤️
Hej My. Jag har läst din blogg något år o ser att vissa ämnen ständigt återkommer som handlar om din psykiska hälsa o välmående. Det får mig att reflektera, eftersom jag själv varit aktiv som psykoterapeut under många år. Jag vet att du har kontakt med både KBT terapeut o psykiater, men trots detta känns det som om du har svårt att bearbeta o få distans till dina tidigare upplevelser o trauman. Du upprepar dom ju ofta o det verkar som om dom är lika aktuella. Det får mig att fundera på vilken typ av terapi som skulle vara mest verksam för dig. Terapin är ju tänkt att vara ett bearbetande forum som hjälper en att läka o försonas med det man varit med om o att kunna gå vidare och inte fastna, för det gör bara ont o får ångesten att explodera med jämna mellanrum. Det upplever jag att det gör för dig.
Detta är bara en reflektion och ingen kritik, men det gör mig ont att du inte fått mer terapeutisk hjälp. Kram
Tack för din omtanke 🙏🏻💕 Jag får otroligt mycket hjälp…. gått igenom flera utredningar (bipolaritet, adhd, Add, trauma) osv. Du som är i ”branschen” vet hur lång tid respektive tar….
vissa situationer har ju dock tagit år att ”stöda upp”. Som tex separationen, boende flera flyttlass, det har tagit år att ”landa” och hitta balansen i den rollen. Förra sommaren fick vi lämna Sigtuna där vi kände oss hemma. Då slets det upp igen.
Eller tex konkursen, en ekonomisk press som pågår lika aktuellt idag som 2016. Det hänger lixom ihop, både det känslomässiga och det ”praktiska”. Jag ser ljuset i tunneln, men är inte där ännu…. Men på god väg. Detta inlägg handlar mycket om att förmedla en gemenskap, till andra i liknande situationer. Och att jag nu ska lägg i en växel till. För att må bättre. Detta i en kombination med en ännu mera hälsosam livstil, att utforska yogan och försöka hinna en balans där jag kan vara med mig själv….. så i det inlägg är det väldigt mycket nytt för mig, gentemot tidigare… kram
Håller med dig Anncharlotte, att det verkar som My ”fastnat”.
Hon skriver ju ofta att hon har ett sånt bra team runt sig men ändå återkommer hon ofta med inlägg som detta, där hon om och om igen beskriver hela resan.
Det kan inte vara ett bra sätt att komma ur nåt genom att hela tiden ”älta” och liksom sitta fast i det gamla.
Jag har nära( och längre ut) många med psykisk ohälsa men genom samtal med kuratorer / psykologer och KBT har de flesta gått vidare från det som sårat, smärtat eller vad nu som legat bakom. De pratar ff om sakerna, det SKA man göra, det är inte värre att prata om detta än att prata om fysiska tillstånd.
Men hon måste nog se till att få hjälp att komma VIDARE. Panikångest kan man inte styra över, den kommer som ett slag i nacken, men det finns tabletter att ta som man inte behöver äta dagligen. Man kan testa sig fram med detta också för ibland är trots allt viss medicinering en bra hjälp. Man behöver inte bli som en zombie och man behöver inte få sjäkvmordstankar.
Det finns så många olika preparat. Samt att det finns en uppsjö av behandlingsmetoder som KAN hjälpa.
My har inte kommit vidare efter så lång tid med hjälp av detta team så hon kanske behöver annan hjälp.
Till dig My, vill jag bara säga att du har all heder av att skriva om allt detta, men det smärtar mig att du tydligt inte fått den hjälp du behöver.
Jsg vet att alla människor tror sig veta vad som är bäst för just dem, men eftersom du inte kommer vidare så tycker jag nog du ska prata med ditt team om de inte kan ge annan / ytterligare hjälp eller förslag på hur du går vidare.
Det är bra att skriva av sig, att lätta sitt hjärta men nånstans inom MIG så tror jag DU känner en smärta inom DIG när du skriver.
Lev i nuet, ta hand om dig, kanske kan yoga ge lite sinnesfrid.
Men som sagt, de som har panikångest i min närhet har tabletter de kan ta där och då som hjälper.
Lita på dig själv, lyssna ändå på andra och be om mer / annan hjälp.
Lycka till. Kramar
Men herregud! Jag försöker iallafall att se det positiva…. Jag har kommit extremt långt sen jag kraschade helt en bit in, efter 16/17. Det är trots allt ”bara” 1.5 år. De människor som har gått in i väggen,har olika erfarenheter. Vissa har tagit många, många år på sig, andra kommer aldrig fullt tillbaka. Jag planerar att komma tillbaka. Jag har varit livrädd för att aldrig få känna mig som mig själv igen. Men vilt i att i denna takten så kommer jag att göra det…. Jag är på benen, men en grundbalans och en självinsikt om vilken väg jag skall gå…. för mig är inte det att ”fastna”. Vilken vem som helst som jobbar proffesionellt med detta kan intyga…… Jag ser framstegen. Det är lite 3 kliv fram, 2 kliv tillbaka. Men ändå framsteg… 🙏🏻❤️ Men stort tack för omtanken….❤️ Kram
Med all respekt M! Men jag tror inte du har en aning om vad du skriver, du förstår helt enkelt ingenting.
Även Ann-Charlotte verkar inte riktigt förstå!
My! Tycker du gör helt rätt, skriv, skriv, skriv!
Många, alldeles för många inser och förstår verkligen inte vad psykisk ohälsa handlar om. Vad utmattningssyndrom handlar om, vad det är som händer med kroppen och hjärnan, självkänslan. Självförtroendet.
För måååånga som lider av psykisk ohälsa är det en livslång kamp. Man kommer alltid få tampas med gamla OCH nya demoner. När kroppen dessutom släcker ner, slutar fungera. Då blir det en dubbel kamp.
Ingen säger till någon som brutit benet att ta av gipset tidigare, innan benet läkt ihop, att nu får det räcka, sluta halt, det var ju flera veckor sedan du bröt det. Ingen säger till en diabetiker att sluta ta dina sprutor, eller att ta en extra spruta. Eller att någon med hög blodtryck inte ska ta sina mediciner. Någon med ryggskott borde skärpa sig och gå ut och springa. Listan kan göra lång!
Men när man pratar om psykisk ohälsa, då jäklar kryper det fram parasiter som vet och kan minsann, ifrågasätter, fnyser, talar om hur man ska göra, anser att man ältar! ÄLTAR! Hur kan ni med! Skämmes ta mig tusan på er!
Jag har inte varit i närheten av en så illa utmattning som du My, men jag har varit där, i en lightvariant. Jag bromsade i tid. Var sjukskriven fem månader 2015, men jag kämpar fortfarande med dåligt minne, trötthet, depression, ångest, oro, med att orka umgås med folk igen, stundvis självmordstankar och div fysiska symptom. Jag har lidit av panikångest och ångest sedan 4-års ålder. Har sedan i våras försökt få till en add-utredning, har ff inte fått reda på om dom kommer ta emot mig. Har fyllt i första omgången papper. Det tar tiiiiid.
Jag har Medicinerat, gått på psykodynamisk terapi, kbt m.m.
tro mig, ingen vill hamna i en utmattning, bränna ut sig, tappa bort sig själv.
Jag blir så sjukt provocerad av människor som inte har fattat ett skit. Var bara tysta ist.
My, vi många som förstår din kamp, men tyvärr alldeles för få!
Stor kram och det är ett nöje att följa dig❤️
Himmel och pannkaka! Du kan då utrycka dig i ord 🙏🏻🙌🏻🌟 -Wow! Du satte verkligen orden som jag själv inte kan förmedla. Hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte riktigt…. ❤️🙏🏻 -Tack, från hjärtat!
Jag kan förstå vad ni alla menar med era inlägg… Jag tänker att det faktiskt kan finnas en god intention bakom de vars inlägg handlar om att ”byta” hjälp. Jag lever med psykisk ohälsa och har två svåra depressioner bakom mig. Det tog tid, bakslag, mediciner, åratal i terapi och hjälp att hitta andra strategier än att självskada för att jag skulle lyckas ta mig ut.
Det finns olika terapiformer och de utgår från olika teorier. KBT handlar (enkelt förklarat) om att förstå och förändra sitt beteende. Psykoterapi handlar (också enkelt förklarat) att hitta vad som orsakat det dåliga måendet, att bearbeta sina upplevelser och förstå sin historia.
Med Mys bakgrund av trauman kan jag faktiskt förstå förslaget om psykoterapi istället för eller innan KBT.
Samtidigt kan jag förstå din frustration Petra. Det tar tid att må bättre. Vägen är krokig och många har svårt att ta in vilken kamp det är att ta sig upp från botten. Jag har också mött dessa personer.
Med det sagt så håller jag med om att bearbetning krävs för att komma vidare. Det är dock inte detsamma som att älta utan professionell vägledning om och om igen. Det ger ingen läkning på sikt, såsom jag ser på det.
Verkligen….. Men om man läser mina inlägg. Tar med i beräkningen att detta är en offentlig sajt, där ni får ta del av mycket. Men inte allt. Så kan jag både se och känna mina egna framsteg. Jag ser det inte som ältande. Jag ser det som framsteg i olika faser. Vissa situationer som jag bearbetar drar ju även med sig praktiska konsekvenser som jag lever med idag. Logistik, känslor, ekonomi, praktiska saker. Som jag alltså dealar med dagligen. Innan man hunnit ”städa upp” allt och kommit upp helt så är just detta en del av bearbetningen. Att reflektera över dom olika faserna. Framsteg och bakslag tex…. ☺️
Jo absolut att det kan behövas andra metoder, men om man läser och tänker igenom vad My (sorry my att du blir tredje person här🙈) skriver så är det ju glasklart att hon har lokaliserat problemen.
Att ”älta” sin historia är ju absolut nödvändigt för att kunna ta sig igenom problemen. Även om förnuftet många gånger vet, så ”lever” kroppen sitt egna liv. Det tar lång tid att ta kontrollen igen, om det ens går att göra det igen till hundra procent.
”goda råd” som man inte bett om och att ifrågasätta är sällan en god ide. När man om och om igen måste förklara och försvara sig, är ju fruktansvärt.
Vad som är rätt för mig kanske inte är rätt för någon annan.
Men jag förstår din poäng absolut Tova.
Väldigt bra formulerat har ofta tänkt samma sak när detta tas upp gång efter gång.
Mitt mående blev bra när jag slutade bry mig om vad andra skulle tycka!
Jag kör mitt och det bästa för min familj. Jag ser ut som jag vill od
Släppte kraven på mode/utseende/instagram Od.
Jag tar promenader/joggar i naturen och försöker sova 22-06.
Varierar kost men är sockerholic.
Jag tror att vi om några år kommer att se en trend hos influensers att gå tillbaka.
Att vara naturlig, yoga och vara sig själv!
Att hela tiden ”vara med”, ha rätt utseende (just nu lashes, naglar, hairextansions, silikonbröst, fillers, läppar) kommer att försvinna.
Vi kommer att gå tillbaka till hemlagat, husmanskost, återbruk od.
Jag tror också att många kommer att må bättre när insidan räknas mer än utsidan och senaste marmorbänken, ljusstaken från svenskt tenn eller ”snobbenlampan”.
Yoga o meditation har hjälpt mig jättemycket i jobbiga situationer, så ge det en chans 🙏 det tar ett tag innan man fastnar helt ❤️ Dom som har svårast för det tror jag behöver det som mest ❤️
Åhhh! Vad glad jag blir av att höra det🙏🏻❤️ Ja, jag ska verkligen ge det en ärlig chans… ☺️❤️
Modigt att våga berätta. Du tror inte att du har PSTD?
Jag har insett att jag har PSTD pga en traumatisk barndom och destruktiva förgörande relationer och att människor, platser och situationer kan trigga igång deppighet och ångest. Oftast när mina barn är ledsna, det kan trigga igång upplevelser av egen maktlöshet som jag hade som barn. Men jag måste ju vara stark…men inuti är jag som ett barn som låtsas ha koll.
Förresten, glömde tillägga att jag tidigare, när jag mådde som sämst blivit hjälpt av att äta Sertralin. Du har inte funderat på SSRI-preparat?
Jag äter inget idag, men medicinen gjorde att jag kunde klara av de värsta dipparna.
Tack för att du delar med dig…. ??❤️ Jag har gjort utredning för detta. Förra våren när jag testat antidepressiva så satt man in sertralin. Men det fubgwradeninte alla. Det blev motsatt effekt tyvärr… så jag slutade äta det efter en utvärdering på nästan 8 veckor. Långa veckor med dom bieffekterna som jag fick. Sedan dess har jag inte ätit någon medicin alls… Tack för din omtanke ??❤️ Kram
Modigt att våga berätta. Du tror inte att du har PSTD?
Jag har insett att jag har PSTD pga en traumatisk barndom och destruktiva förgörande relationer och att människor, platser och situationer kan trigga igång deppighet och ångest. Oftast när mina barn är ledsna, det kan trigga igång upplevelser av egen maktlöshet som jag hade som barn. Men jag måste ju vara stark…men inuti är jag som ett barn som låtsas ha koll.
Förresten, glömde tillägga att jag tidigare, när jag mådde som sämst blivit hjälpt av att äta Sertralin. Du har inte funderat på SSRI-preparat?
Jag äter inget idag, men medicinen gjorde att jag kunde klara av de värsta dipparna.
Tack för att du delar med dig…. 🙏🏻❤️ Jag har gjort utredning för detta. Förra våren när jag testat antidepressiva så satt man in sertralin. Men det fubgwradeninte alla. Det blev motsatt effekt tyvärr… så jag slutade äta det efter en utvärdering på nästan 8 veckor. Långa veckor med dom bieffekterna som jag fick. Sedan dess har jag inte ätit någon medicin alls… Tack för din omtanke 🙏🏻❤️ Kram
Orkar du vara VD när det är så här? Är det inte väldigt mycket krav och stress med många arbetstimmar och många beslut. Tänker att det kanske inte är helt optimalt i din situation som du haft i flera år. Tycker inte dina läkare att du istället bör ta bort arbetsbörda isf att lägga till uppgifter i yrkeslivet?
Det är en knepig fråga…. en utmattningsdepression går inte att vila bort. Att vara på jobbet med min kollegor och mitt ansvar får mig att må bra. Väldigt bra ☺️ Däremot måste jag bli bättre på att inte ta med mig jobbet hem, att inte ta på mig FÖR mycket. Rent enrellt. Jag är nämligen expert på att göra just det…. det är en svår balans som jag jobbar aktivt på….
Orkar du vara VD när det är så här? Är det inte väldigt mycket krav och stress med många arbetstimmar och många beslut. Tänker att det kanske inte är helt optimalt i din situation som du haft i flera år. Tycker inte dina läkare att du istället bör ta bort arbetsbörda isf att lägga till uppgifter i yrkeslivet?
Det är en knepig fråga…. en utmattningsdepression går inte att vila bort. Att vara på jobbet med min kollegor och mitt ansvar får mig att må bra. Väldigt bra ☺️ Däremot måste jag bli bättre på att inte ta med mig jobbet hem, att inte ta på mig FÖR mycket. Rent enrellt. Jag är nämligen expert på att göra just det…. det är en svår balans som jag jobbar aktivt på….
Ofta du är sjuk, vad beror detta på? Din blogg har tyvärr börjat handla mest om hur sjuk du är hela tiden vilket inte ger så mkt. Konstigt att inte träning och alla dessa piller hjälper dig. Det kanske inte har den effekten som du säger och gör reklam för att de har.
Ja Ann. Förstör att du kanske inte har någon erfarenhet av utmattningsdepression. Det är just en av bieffekterna av den. Att immunförsvaret är skört och försvagat. Utan min egen kunskap, träning och vitamin/mineral tillskott så skulle det vara ännu värre…. Jag gick ifrån att inte varit sjuk på nästan 20 år till att bli super känslig. Tack vare hur jag boostar mig själv med kost, träning, och tillskott så håller jag ändå ihop. Men riktigt surt ? Läkaren säger att Me friden kommer det att byggas upp igen. Men att jag inte ska stressa inför det, utan vila i att med tiden blir det bättre igen. Det är helt enkelt en fas…. Tack för omtanken???
Ok men du behöver väl inte skriva så mkt om det måste väl finnas så mkt annat i ditt liv att skriva om.
Men Ann, efter alla år som du ändå st min blogg så borde du ju ändå veta att den följer mig, min vardag……
Ofta du är sjuk, vad beror detta på? Din blogg har tyvärr börjat handla mest om hur sjuk du är hela tiden vilket inte ger så mkt. Konstigt att inte träning och alla dessa piller hjälper dig. Det kanske inte har den effekten som du säger och gör reklam för att de har.
Ja Ann. Förstör att du kanske inte har någon erfarenhet av utmattningsdepression. Det är just en av bieffekterna av den. Att immunförsvaret är skört och försvagat. Utan min egen kunskap, träning och vitamin/mineral tillskott så skulle det vara ännu värre…. Jag gick ifrån att inte varit sjuk på nästan 20 år till att bli super känslig. Tack vare hur jag boostar mig själv med kost, träning, och tillskott så håller jag ändå ihop. Men riktigt surt 😔 Läkaren säger att Me friden kommer det att byggas upp igen. Men att jag inte ska stressa inför det, utan vila i att med tiden blir det bättre igen. Det är helt enkelt en fas…. Tack för omtanken💞🙏🏻
Ok men du behöver väl inte skriva så mkt om det måste väl finnas så mkt annat i ditt liv att skriva om.
Men Ann, efter alla år som du ändå st min blogg så borde du ju ändå veta att den följer mig, min vardag……
Sömn hjälper mig jättemycket och är verkligen en stor grund till välmående.
Jag siktar på 22.00-06.00 var je dag minst.
Liksom att promenera i naturen, att bara vara, men ibland pulshöjande.
Jag älter gärna i mitt huvud under promenaderna sådant som jag varit med om i livet.
Jag visst inte att immunförsvaret blir sämre vid utmattning. Krya på dig.
Håller med dig gällande sömnen och naturen??? En oslagbar kombo och för mig ren och skär medicin…. det är inte många som vet det…. Men det är tyvärr så….. kram
Sömn hjälper mig jättemycket och är verkligen en stor grund till välmående.
Jag siktar på 22.00-06.00 var je dag minst.
Liksom att promenera i naturen, att bara vara, men ibland pulshöjande.
Jag älter gärna i mitt huvud under promenaderna sådant som jag varit med om i livet.
Jag visst inte att immunförsvaret blir sämre vid utmattning. Krya på dig.
Håller med dig gällande sömnen och naturen🙏🏻🌱 En oslagbar kombo och för mig ren och skär medicin…. det är inte många som vet det…. Men det är tyvärr så….. kram