IMG_9306

Godmorgon! Oj vilket omfattande dygn jag har haft. Begravning, sorg. Att träffa min mamma och pappa tillamans. WOW! Det ger hopp, och glädje mitt i sorgen.  Lite konstigt, lite främmande, lite skrämmande…. Men så bra!

Att komma tillbaka till min hemstad rör om bland känslorna. Som jag skrev i mitt förra inlägg.

Jag tog en sväng och åkte runt. Tittade, mindes, platser, skolor, gamla lägenheter….. Jag smög omkring och rotade runt i hela min barndom.

Ni är ganska många som frågar om min mamma. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Det är ett känsligt ämne för oss båda.

PÅ den översta bilden säger jag “kom mamma, vi tar en selfie” Mamma slänger sig bakom ryggen på mig och gömmer sig, vi båda skrattar….. Det är en skön känsla att vi kan skratta tillsammans.

Jag är född och uppvuxen med mamma. Pappa lämnade mamma när jag var 2-3. Så jag minns inte deras tid tillsammans. Mamma har inte haft det lätt. Mamma är tysk, med två föräldrar som båda varit med under andra världskriget och flytt till Sverige. Morfar var SS soldat.  DET är en annan historia.

Men det sätter sina spår. Andra världskriget känns för mig på ett sätt, som en historia lektion. Samtidigt så var det faktiskt inte längesedan. Mammas äldsta bror föddes under kriget i Tyskland. så för dig som inte vet det så är jag alltså halvtysk.

Mamma kämpade på när jag var liten. Att vara ensamstående är inte lätt. Hon hade periodvis två jobb,  ganska ont om pengar. Ensamstående med tre barn. Jag har två systrar. Som jag alltså inte har kontakt med. Vi har inte setts på många år. Sorgligt och någonting jag sörjt under många år. Tills den dag som jag förlikade mig med det, “gav upp” och bestämde mig för att släppa taget. Dock med en inställning om att jag finns här, den dagen någon vill ta upp en relation eller påbörja en ny.

Det har gett mig tillfällig sinnesro gällande det.

Jag blev omhändertagen enligt LVU när jag var 13 skulle fylla 14. Då sågs inte mamma och jag på flera år. Någon enstaka gång i samband med soc möte, och rättegång. Vi har aldrig slutat älska varandra. DET vet vi båda två, idag. Det har varit turbulent genom åren. Men idag vet vi. 

När vi prated lite om detta igår, så inser vi båda två att vi blandar ihop tid, år och rum. Jag blir osäker och hon blir osäker. Båda har jätte svårt att prata om det och jag börjar gråta bara jag tänker tillbak på det…. Det här med att gråta. Det so  alltid varit så svårt för mig tidigare…. Nu sedan konkursen och framförallt veckorna innan, så har alla hämningar släppt. Konstigt det där. 

Jag hamnade på ett P12 hem. Det som hände där, önskar jag inte någon i världen att uppleva. Varken min mamma eller pappa vet om det i dagsläget. Det är ingenting man som förälder vill veta om. Jag är inte heller redo att  prata om det, med dom… eller någon annan heller för den delen. Ett kapitel för sig i min kommande självbiografi.

Efter P12 hemmet, utanför systemet med 2 jobb samtidigt som jag försökte att gå ut grundskolan så hade vi ingen kontakt als. En extremt tuff tid för oss båda. Några år senare blev min syster sjuk, väldigt sjuk. jag var då ca 18-19 levde tillsammans med Ludvigs pappa och fick det där samtalet som man INTE vill ha. Det var riktigt illa. Jag kastade mig ordagrant in i bilen och gasade så fort jag kunde till Linköping sjukhus. Där satt jag i rummet tillsammans med båda mina systrar när min sjuka syster vaknade upp <3

Jag mötte sedan mamma i korridoren dagen efter. Känslosamt, mycket känslosamt.

 Det blev som en nystart på något sätt. För oss alla. Det är faktiskt konstigt det där att det ibland måste ske något riktigt fruktansvärt för att man ska ses. Som tex nu med min farfar.

Jag blev gravid något år efter med Ludvig. Mamma & min syster med familj kom och hälsade på. Ludvigs pappa lämnad enig strax efter att han föddes då vi varit tillsammans i ca 6 år….. vilket ledde till ytterligare en livskris. Vi hade då fortfarande en “bra” telefonkontakt, under en period efter det. Sen hände någonting och som jag upplevde det så “försvann alla igen”. Gamla saker riveds upp, mamma kände sig ledsen och sårad.

Jag minns så väl hur ledsen jag kände mig över just detta, jag “orkade” inte bli lämnad igen. Alla känslor maximeras dessutom när man befinner sig i en kris. Så jag stängde av. Allt. En överlevnads instinkt helt enkelt. Ytterligare ett par turbulenta år följde. Trakasserier, flytt. polis överbevakning m.m. Jag fokuserade bara på att hålla ihop mig och Lilleman.

Ett litet tillägg här, är att jag mellan varje kris har hittat en extrem styrka och tillfällig lycka! Vill bara påminna om detta. Här befann jag mig dessutom i mitten av min karriär som både blomsterhandlare och grosist som pendlade till Holland varannan vecka. 

Min absolut svagaste punkt i livet ( förutom allt som rör min Lilleman) och det absolut värsta jag vet är just när människor kommer och går. Jag har KRAFTIG separations ångest, gällande ALLA relationer.

Oavsett vad så hittade jag och mamma varandra igen, via telefonen. Vi har nu i ca två års tid haft väldigt bra telefon kontakt. I perioder. Vi har bestämt att vi ska ses, men sen har det inte blivit av. Ludvig och jag var och hälsade på mamma en gång påväg hem från midsommar firande från Aspa Herrgård där Maggan och vi hade firat midsommar.

Det var förra gången vi sågs, och någonting Lilleman fortfarande pratar om. Mamma/mormor och Lilleman har också en bra telefonkontakt. Mamma skickar paket, teckningar från kusinerna och gör allt vad hon kan för att hålla igång relationen.

Så vad som än har hänt, och det kommer jag INTE att berätta här. Det får stanna inom familjen. Det du läser nu är “offentliga handlingar” och saker som både expressen, AB och andra tingar redan skrivit om.

Så…. vad som än har hänt så är det just, en sak som jag egentligen vet. Det är att vi älskar varandra, vi vill ha en relation, och försöker att bygga upp och skapa en ny relation. Med nya rutiner där vi ska ses oftare. Våran relation är idag bättre än någonsin faktiskt…..

Jag kan också se annorlunda på saker idag som jag inte förstod som barn. Mamma har inte haft det lätt. Men hon har alltid gjort sitt bästa. DET betyder mycket idag. Allting jag har gått igenom har format mig till den jag är idag. Jag är en gammal själ i en ung kropp.

MEN, nu efter konkursen. STORA förändringar och saker sker inom mig. Psykologen, alla mina livserfarenheter, ödet, relationer, framtid…allting hänger ihop. Jag vet att det kommer att bli bra.

Jag sollar bort, jag lägger till, jag tar ifrån. Jag rensar ut, jag bearbetar…… jag  jag börjar om. Jag gör om, och gör rätt helt enkelt. På ALLA plan!

-Jag SKAPAR DET LIV JAG VILL HA! 

Jag vet att jag kommer att använda mina erfarenheter till något bra. Jag lagar mig själv, inifrån och ut. I mitt hjärta så brinner jag för att peppa och motivera andra. När jag är hel, så kommer jag att göra det. Det kommer att vara mitt liv, mitt jobb och min passion. Jag kan inte forcera fram en “läkning”, jag kan inte stressas på någonting. jag tar en sak i taget, en dag i taget. Men jag har kommit långt, och är målmedveten.Fysiskt och psykiskt. 

Jag är 28 år på pappret. men ca 67 i själen…… IMG_9299

Här ser du en mysig gata ifrån Vadstena, det ligger precis utanför den lägenhet där jag och mamma bodde ihop, innan jag flyttade. Visst påminner det lite om Visby? 

IMG_9292Ni vill jag släppa min sentimentala sida. jag måste. En ny fas som börjar i min PT utbildning på Safe Education.

 Klockan är strax efter 06:00 och jag ska snart åka till skolan. Matlådor ska packas, träningskläder också. Bilen ska takas (haha, tänkte på förra veckan) och jag ska borsta tänderna….. men innan jag gör det, du bara MÅSTE gå in på min väninnas sida inreda.com. Fina Annelie, min stöttepelare, min kollega… min VÄN. <3 -Tack för att du finns!!!

IMG_9316Hon är lika morgonpigg som jag.Vi pratade nyss i telefon. Hon ska på inköpsresa till Köpenhamn. Jag kan skvallra om att det kommer in SÅ mycket kul! Guuuud vad jag saknar mina inköpsresor som just nu är näsor som avlöser varandra. Men genom Annelie får jag min dos genom uppdateringar =)

Just nu kör hon SLUTSPURTS-REA / Lagerrensning  Inför kommande inköpsresor då det kommer in så galet mycket nytt! =) Rean gäller på en massa grejer, bla Odd Molly Home, Tine K, Rice, mattor, doftljus, kuddar OCH mycket mer. Kika in HÄR för syndigt billiga fynd!!!

VI hörs sen! kramar

/ My Martens

Posted in: Allmänt
Kommentarer (23)
  • Hondjuret

    Tycker att du är stark och modig som berättar. Vi måste sluta skambelägga allt detta med psykisk ohälsa. Det är om än lika vanligt som förkylningar och magsjuka numera. Och det Måste pratas om!
    Återigen – Du är stark och du inspirerar! Hoppas att du får en riktigt fin helg nu!
    Kram

  • Malin

    Din uppväxt är verkligen en sorglig historia och det är svårt att förstå att det får gå till så.
    Har som tur är själv en annan uppväxt men jag har haft vänner (nära vänner) som under min uppväxt varit med om liknande, ex LVU med ungdomshem – sämsta starten man kan få i unga år!! Hon blev utsatt för massor med hemska saker och umgänget hon fick därigenom var INTE bra för hennes framtid. Har gått riktigt illa sedan dess..

    En annan vän miste sin son efter han rymt från ett boende – hade LVU och även där kan man säga att umgänget blev hans död.

    Nu har du som tur är lyckats trots allt och att kämpa för att klara sig själv på det sätt du har gjort kommer ingen annan att förstå om man inte behövt genomgå det själv..

    Har även bekanta som inte har kontakt med sina syskon och för mig är det helt sjukt att det kan bli så men det är fler än man tror som har konstiga familjerelationer. I min familj som består av helsyskon/halvsyskon så har det inte heller varit friktionsfritt under åren.. Det är lätt att det bli avundsjuka, speciellt från “halvsyskonens” sida och nu i vuxen ålder kan jag förstå det. För att vara skilsmässobarn och skickas fram och tillbaka mellan föräldrarna – och samtidigt se “den lyckliga nya kärnfamiljen” om man får kalla det så.. det måste vara extremt jobbigt! Känner en sorg över att mina systrar fått uppleva detta! En insikt man får först när man själv fått barn..

    Det blev ett långt inlägg men jag vill bara säga att det finns många fler med dig som på ett eller annat sätt haft det svårt under uppväxten men du har tyvärr fått utstå det mesta och det är så sorgligt! Bra kämpat får jag säga och all lycka i framtiden. Tror bearbetning är A och O för finns det saker som ligger och gnager är det svårt att må riktigt bra! Härligt att du och din mamma hittat tillbaka. Vårda verkligen detta för din och lillemans skull 🙂 Kram

  • Lotte

    Ja det där med familjekonstellationer är inte lätt… Jag och min mamma har inte så bra kontakt (typ inget alls). Men vi har tur som har andra i familjen som bryr sig 😀
    http://www.lotte4.blogspot.se

  • ann

    My, vilket fint och gripande inlägg att läsa. Du inspirerar med din blogg☺ önskar dig all välgång och lycka i livet. Ser fram emot dina blogginlägg☺

  • Nina

    Håller med ovanstående skrivare -du är stark och modig som berättar.
    Önskar dig en mysig helg, ta hand om dig. Kramar

  • en annan Ann

    Vilken resa du gjort. Men du kommer att gå starkare ur det här.
    Och låt aldrig någon…stampa på dej.
    Dom som nu gör det …mår nog inte så särskilt bra själva.
    Kram och all lycka till dej.

  • Lena

    Vad starkt av dig att skriva detta. Du är ett levande exempel på att det går att lyckas i livet o komma på rätt bana igen trots en snårig stig innan. Dina erfarenheter bär du med dig o omvandlar till något bra. Kram

  • Katja

    Beklagar din förlust av din farfar.
    Ja, mycket har du gått igenom.
    Kram

  • Maria

    Du hör helt klart till den människotypen som har en urkraft och en grundläggande kämparglöd! Livet slår hårt och tvingar oss ner på knä igen och igen, men med kämparglöden så kravlar man sig upp, man borstar av sig så gott det går och tar sig framåt igen steg för steg. Man ger inte upp trots allt. Du är en sån inspiration! Fortsätt förmedla den värme och positiva livssyn som du gör i bloggen! Kram! 🙂

  • GC

    Tack för att du berättar så mycket om ditt liv. Du har verkligen fått kämpa hela ditt liv. Och du kämpade bra för du blev en duktig kvinna. Kram.

  • Tina

    Starkt, rörande och öppenhjärtat. Var stolt över din uppväxt och bakgrund trots att den varit hård och hjärtlös- Den har format dig till den varma och unika person DU är idag. Tacksam för att du är så öppen om detta. Vi är många som känner igen oss och kan relatera i det du öppet skriver och delar med dig av. En rikedom som kan hjälpa SÅ många ensamma där ute…Tack My, och ett stort lycka till med allt du tar dig an!

  • Karin

    Svår situation men om ni alla har en dialog med er mamma kanske barnen (kusinerna) kan träffas den vägen? Är nog kul för din son om det skulle fungera. Även om vuxna inte kan umgås kan barn göra det.

  • Pia

    Oj, stackars liten! Du verkar inte haft det lätt. Men har lyckats så bra ändå. Lycka till i framtiden!
    Kram! ❤️

  • Charlotte

    Hej My! Har inte läst din blogg så länge och vet inte så mycket om dig, men har väl förstått mellan raderna att du varit med om mycket tråkigheter i ditt liv både som barn o i tidigt vuxenliv, men NU verkar det ju va din tid:) Stort lycka till med det du tar dig för nu o du, allt blir bra:))

  • AnnaG

    Många och stora kramar till dig, My. Du är en sann kämpe som tror på det goda i livet. Beundrar dig och din framåtanda. Ok då, du får en liten puss också… ; ))

  • Ulle

    Hej!
    kan du prata tyska Iochmed din mamma?
    Kram

  • Andrea

    Du besitter en urkraft som är beundransvärd, hade dina antagonister det minsta lilla av den skulle de vara jäkligt glada !

  • A

    Synd att inte din farfar fick se din son. Fast som någon skrev är man ju två om att hålla kontakten. Hoppas att resten av ditt liv blir bra på alla sätt det är du värd. Blir så ledsen när man läser om att du haft det så trassligt. Önskar dig allt . Trevlig helg fina du. Du vet väl att du är så underbart söt😊

  • A

    Önskar dig allt gott ska det stå

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *