Hej! Jag är just nu i Vadstena, där jag är född och uppvuxen. Det är en konstig känsla att komma hit. Staden i sig är underbart vacker, med gamla byggnader, kullerstensgator, mysiga gränder och nära till vattnet. Lite likt mitt smultronställe Visby.
Det är mycket som har hänt och som jag lämnat bakom mig. En del saker har jag bearbetat, andra inte. Men nu är jag här. Jag körde efter skolan igår. Nervös och med en stor klump i magen. Min farfar har gått bort.
Detta beskedet fick jag dagen innan jag skulle åka till Visby. Jag var inte beredd. Efter många om och men så bestämde jag mig för att åkte ändå. Där på plats i Visby fick jag ett ordentlig känslomässig utbrott, i kombination med alkohol. Du kan läsa det inlägget HÄR.
Hur som. Min farfar tog jag kontakt när jag var ca 8-9 år. Jag samlade mod till mig och mamma sökte upp honom och stöttade idèn. Det medförde att mina andra kusiner också tog upp kontakten <3
Sen den dagen jag kom hem till farfar första gången så fick vi en fin relation. Farfar och hans fru var med mig på ridskolan, jag var med dom till deras sommarhus, åkte båt, fiskade, fiskade kräftor och fick några riktigt fina år tillsammans. Vi tog igen den tid som vi aldrig haft innan. Det året jag blev omhändertagen av LVU, tappade vi kontakten helt. Det gjorde jag med dom flesta.
Farfar blev sjuk några år efter, hamnade på sjukhus. Kroppspulsådern brast och han överlevde mirakulöst! Vilken kämpe!
Då åkte jag till sjukhuset och satt med honom där, ochvi tog upp kontakten ett tag igen. Men det vara under mina ”vilsna år” Så den rann ut i sanden och vi sågs inte på några år igen.
Sen träffade jag Farfar hemma hos min faster några gånger. Sista gången som vi sågs var 2011, då jag var höggravid. Sedan dess har vi inte setts.
Det ger mig ångest. Så tråkigt. Just precis just nu ångrar jag att jag inte åkt förbi förra året när jag funderade på att åka till Vadstena. Jag har varit påväg flera gånger men fegat ur i sista stund….
Nu igår kväll fick jag ta mitt egna avslut. Inte bara jag. Utan jag tillsammans med min pappa.
Pappa var inte välkommen på begravningen. Vilket såklart sårade honom. Väldigt mycket. Jag tycker inte att det är rätt, den åsikten retar säker många men den står jag för!
Pappa och jag gjorde våran egna kvälls ceremoni. Tog ett sista farväl. Pappa känner som jag fast tusen gånger värre. Det gör så ont i hjärtat för deras skull. Mitt hjärta blöder…. Detta är och blev så fel. Så fruktansvärt fel.
Pappa träffade inte farfar på 28 år. Han fick aldrig sagt att han älskade honom, han fick heller aldrig kraften att reda upp det som varit, och eventuellt börja om. Han var också påväg dit förra året. Nu är det försent….
Nu rinner tårarna igen. Det är sånt här man pratar om som inte får hända. Det är en svår känsla att förlika sig med.
Vi lovade varandra att VI aldrig skulle hamna där själva innan vi lämnade farfar igår.
Förlåt, farfar…. Farväl farfar <3 
Om du precis som jag har haft en del knepiga familje förhållanden. Ta vara på tiden, gör någonting åt det innan det är försent………. Det önskar jag att jag hade gjort. Det får jag lära mig att leva med.
/ My Martens
Beklagar sorgen. Är blod tjockare än vatten? Jag har oxå gått en brokig väg och ofta tänkt på just den frågan. Har två vuxna söner, som jag inte har någon kontakt med sen ca 2,5 år tillbaka. Dispyter gällande hur JAG tyckte/vad JAG tyckte i en viss fråga, (då jag inte ”rättade” in mig i ledet o tyckte som dom) gjorde att dom bad mig ruttna i h-vete. Jag känner faktiskt ingenting för dom. Jag är den första att be om ursäkt om jag gjort något fel, men i detta fallet tänker jag inte göra det. Dom gjorde sitt val och får stå för det.
Kram bästa My
Till Tina, Det kan finns riktiga orsaker till att man har blivit så kränkt och sårad
att man inte ser någon möjlighet att behålla kontakten till sina nära släktingar.
Jag tycker inte att man måste känna dåligt samvete för detta.
Tack Angela
Min ena dotter har också valt att säga upp bekantskapen med sina föräldrar, pga bagateller.
Det enda jag tänker säga om detta i framtiden är:
Kom för hel…e inte på begravningen !!!!!
Hoppas jag får uppleva att säga detta till henne.
Tänker dock meddela de andra två döttrarna vår inställning i detta
och skriva in det i ”Vita arkivet”
Hälsningar Skåne.
Beklagar din upplevelse och ditt svek…… Din situation, respekterar ditt val. Denna situationen såg annorlunda ut…. Kram
Förstår det och inte menat som nån kritik eller så.
Alla såna här situationer bär på sin egen historia.
Tråkigt när det blir så bara.
Själv har jag varit oerhört ledsen för min egen situation
och försökt allt för att reda upp det men hela tiden fått
”kalla handen”
Numera är jag enbart förbannad.
Hälsningar Skåne.
Agda…kram
Tack……behöver den.
Hälsningar Skåne
Dina ord var bland det hårdaste jag läst från en föräldrar. Du skriver att det är pga bagateller som er dotter sagt upp kontakten. Men när du absolut inte vill ha henne på din begravning så låter det inte som bagateller. Rätta mig om jag har fel, en föräldrars högsta önskan i livet är att deras barn skall må bra och känna ro i kroppen. Om er dotter skulle få ro genom att komma på begravningen för er är det inte värt det då från er sid att tillåta henne att medverka ??
Vill inte prata om detta här i My´s blogg.
Diskuterar gärna med dig på annat sätt om du vill
skriva nån mail-adress eller liknande.
Hälsningar Skåne.
Så ledsamt att höra. Och extra mycket synd om din pappa. Tur att du haft bättre kontakt med din farfar. Kramar till dig My och trösta din pappa så gott du kan.
Att ta farväl på det viset är inte lätt. Men du och din pappa har varandra. Ni verkar tajta. Ta hand om er!
Väldig fint och gripande skrivet.
Kram <3
Men hur har du med din mamma ? Finns hon i livet ? Du skriver inget om henne.
Ta vara på dig nu och sköt om dig
Slapp jag ställa den frågan då. Har ganska nyligen börjat att läsa bloggen och inte läst ett ord om mamman förrän i detta inlägg….
Beklagar sorgen <3 jag håller med dig i det att red ut dispyter med nära och kära så länge de lever. jag har själv en pappa som sa upp bekantskapen och vi hann aldrig försonas innan han gick bort. Nu är det jag som får leva med den stora sorgen att vi aldrig redde ut, för det var dock bakateller vi blev osams om.
Stora styrke kramar till dig.
Döm inte dig själv för hårt nu bara. Nu vet ju ininte jag nånting alls om ditt liv men vill ändå säga att man är ju 2 om att se till så att kontakt hålls vid liv. Ta hand om dig! Kram.
kände det var på tiden med en kommentar. vi har så mycket gemensamt med blomsteraffär i tidig ålder utan att nån trodde på en fast jag var bara 16 lämnad med barn fast min var 1 år när jag märkte att det inte stod rätt till i förhållandet men han tog den jag trodde va min vän. men jag förlorade min mamma men på hennes begravningsdag så förlorade jag de jag trodde va min familj. de gjorde klart för mig att jag inte kunde hålla på med alla affärsprojekt och inhop på alla jobb jag kom åt för att man ska ha 1 jobb och inte sticka ut från mängden så de glömde bort mig den dagen askan efter min mamma skulle strös med resonemanget du hade väl ändå inte haft tid. känner igen din kämpar glöd i mej själv då man faller men samtidigt som man fallit av ett hårt slag så tänds en lite djävel i en som får en till att kämpa vidare. Alla jobb jag gjort har ju varit för man har kämpar andan till att få ett bra liv och komma till rätta med skulder som barnets pappa lyckades handla på i mitt persnr. Är 10 år äldre än dej å jag vet att du kommer komma ur de här med en ära och de som kastar skit på en står kvar på samma plats. kram på dej och en spark i backen du kommer lyckas
Å du ja har faktiskt gjort samma viktresa som du från 95 kg till 65 kg under min graviditet.
Så sant My beklagar verkligen det som har hänt. Är övertygad om att du och din pappa kommer fortsätta ha ett bra förhållande ni verkar kunna prata om saker och ting och det är ju så viktigt. Du är fantastisk på att förmedla tankar och könslor My du skriver så fint och ärligt. All lycka till dig framöver.
Gud så ledsamt… ? Tårarna började rinna… Skönt att du och din pappa kunde ha en egen cermoni iaf men usch så hemskt att inte få gå på sin pappas begravning! Jag förlorade min mamma till cancern för 6 år sedan. Vi hade en ganska brokig relation då hon under sedan min uppväxt hade psykiska problem och alkoholproblem. Dock under dom 8 månaderna hon levde med cancern så fick vi en bättre relation än någonsin och det känns skönt! Samtidigt som jag blev helt knäckt när hon dog… Det ÄR svårt med familjerelationerna ibland och det är ledsamt att det ska behöva vara så att man säger upp bekantskapen med varandra eller knappt har nån relation öht. Jag skulle tycka det var fruktansvärt om det blev så med min egen dotter i framtiden! *ryser* Ta hand om dig och din pappa! Kram
Hur är det med din mamma då? Har ni ingen kontakt? Vore kul o läsa något om henne också:). Vem är du mest lik?
Kram
Vilket gripande inlägg. Jag är så lyckligt lottad att vi alltid haft bra relation i min familj.
Du verkar klok och bestämd så detta stärker dig i framtiden. Lycka till.
Beklagar <3 jobbigt för din pappa där det är så mycket osagt. Så skönt att du o din pappa är överens om att så vill inte ni ha det. Min pappa dog för ett par år sedan med en väldigt sporadisk kontakt. Efteråt fick jag veta hur han hade haft det när han växte upp o kunde se hur det hade format honom. Kram
Beklagar sorgen <3 och vad vackert det är i Vadstena!! Sätt gärna ut flera bilder från Vadstena ?