Hej igen 👋🏻
Jag kan inte släppa responsen på gårdagens krönika. Kanske är det jag som uttrycker mig för spretigt och långrandigt. Men det är också väldigt svårt att beskriva min situation med ord. Det är en svår balansgång mellan att del med sig, men samtidigt bibehålla en integritet där ni inte får ta del av allt.
En av mina läsare lyckade med bravu att sätta ord på det jag själv inte lyckas förmedla trots mina extremt långa inlägg. Jag säger bara WORD!
Hon lyckades så betydligt bättre än vad jag själv gjorde. Därför tar jag hjälp av Petras kommentar, och av en artikel som min väninna hittade, hon själv har nyligen drabbats av utmattning.
En artikel som jag tycker att du ska läsa🙏🏻 Den kommer längst ner…
🌟- Tack Petra för dina ord🙏🏻❤️
Att vara utmattad är en sjukdom som inte syns utanpå!
Det är betydligt vanligare än vad man tror. En sjukdom som escalerar och är väldigt knepig att behandla. Inom psykiatrin den sjukdom som eskalerar snabbast, och som det också finns minst forskning om.
Det kluriga är att utattning är en sak. Depression en annan. Dessa två går hand i hand och skapar ett inre kaos.
Majoriteten får utmattningssymptom, och kan tack och lov bromsa i tid. Innan det blir en utmattningsdepression (en krasch, utbrändhet, som man säger i folkmun ”gått in i väggen”)
Ett uttryck som tyvärr också används vid fel tillfällen.
Jag lät det gå för långt. Omedveten och dumstristig i min tro att STARK innebär att man kör på och inte vågar stanna upp och känna efter.
Det vanligaste är att det drabbar högpresterande människor som kämpat på allt för länge. Kvinnor och män. Entrepenörer, mammor, företagare, frånskilda, de som råkat ut för trauma eller övergrepp. Psykisk och fysisk misshandel. De som har haft en turbulent barndom/uppväxt med föräldrar med bakgrund av sjukdom, kriminalitet och missbruk. De som tvingats bli vuxna och hamnat utanför ”systemet”. Som istället axlat rollen ”att klara sig själv”
Dessutom är det inte ovanligt ett de med en starkt drivkraft, eller adhd/add drabbas och kommer mycket längre ner i depressionen och utmattningen INNAN kroppen lägger av. Hela vägen in i väggen innan man stannar upp. Just för att man har drivet och då ”klarar” av att köra på lite längre. Farligt långt.
( att vara driven kan vara en fantastisk egenskap, men den kan också missbrukas och bli ens största utmaning. Det gäller att hitta en balans )
För om man kör på för långt så kommer den där dagen då kroppen helt enkelt lägger av, helt.
Immunförsvaret checkar ut och kroppen tvingar en att stanna upp. Man kan då drabbas av fysiska sjukdomar då kroppen blir mer mottaglig, pga att man då lyckats slå ut sitt egna immunförsvar.
– Det är jag. Flickan, Kvinnan, mamman, entrepenörer som lät det för långt.
En väninna som nyligen drabbades av utmattning kom över en artikel som heter
”10 saker jag önskar att andra förstod när du drabbats av utmattningssyndrom” Jag la till punkt 11.
-Den vill jag gärna dela med mig av. För min skull och för din.
Det är så lätt att dömma av ren och skär okunskap. Gör inte det. Döm inte det du inte förstår. Om du har någon i din närhet som drabbats så behöver dom ditt stöd och din förståelse. Jag tänkte att denna artikel kunde vara en hjälp på traven ❤️
1. Det är svårt att acceptera
2. Det är en sjukdom
3. Det syns inte på utsidan
4. En enkel uppgift blir som att bestiga ett berg
5. Förändringar skapar oro och stress
6. Relationer blir krävande (alla relationer)
7. Ingenting känns roligt
8. Det går inte att vila bort
9. Det ger mycket skam och skuldkänslor
10. Det är lätt att trilla tillbaka
11. Ett backslag kan kännas som ett enormt misslyckande
Hela artikeln hittar du HÄR 👈🏻
Kram kram
/My Martens
Har själv UMS. Ett ordspråk som jag trillade över nyligen som träffade mig så rakt in i märgen. ”Vissa tror att du fejkar att du är sjuk…när du i själva emellanåt fejkar att du är frisk ”
Detta kan nog vara en av anledningarna till att sjukdomen och återhämtningen är så långdragen. Kram ?
Oj…. tänkvärt?
Jag har inga som helst problem med att läsa dina texter. ? Tror inte det är så många som skulle våga skriva så utlämnande om sitt liv som många kan ta del av. Du är öppen om en sjukdom som många kan relatera till. Tycker det är bra att du använder detta forum till att sprida kunskap om den. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och det finns säkert många i detta avlånga land som kan relatera och känna att de inte är ensamma att känna så. Ta hand om dig och din lilla familj. Kram Sara ?
Petra, eller vad nu du heter.
Jag har INTE dömt ut någon.
Jag lever med man och två barn som har olika psykiska besvär. Dessutom ungefär hälften av övrig släkt, så säg inte att jag dömer, eller inte förstår.
Jag menar att istället ”för att stå och stampa” eller 3 steg fram och 2 tillbaka så finns det andra behandlingsmetoder att ta till.
Att ev ha ADHD eller att stå inför en utredning om detta betyder ju inte att man på vägen till ett resultat inte ska få hjälp med de symptom som ev kan uppkomma längs vägen.
Det är jävla synd bara att en sån utredning ska behöva ta så lång tid.
Personer som av olika orsaker mått dåligt genom livet får i 60-års ålder en diagnos och först då RÄTT behandling och medicinering. Med detta ett helt annan livskvalité, både för dem själva och för omgivningen.
Jag säger inte att My INTE ska skriva, det hjälper, det vet jag. Men det tar energi även det.
Lägg en stund på att prata med det team du ju har, jag vet att psykiska besvär kan följa en livet igenom.
Men det är inte fel lyssna fram om det ev finns andra behandlingar, andra mediciner, för som sagt, inte all medicinering ger dessa starka biverkningar.
Det KAN ta tid innan det hjälper men här har daglig medicinering gett oss två nya människor och för den tredje hjälper en tillfällig tablett när panikångesten kommer på.
Hon och andra får skriva vad hon vill, hur ofta och hur långt som helst,men lämnar man ut sig får man ta att folk har förslag och egna erfarenheter.
För min del känns det som att vi som lever som ”medpatienter” inte är ett dugg värda när kommentarer som Petras kommer.
Det ÄR ett helvete att leva med detta ibland utan att man är sjuk själv.
Jag har flera gånger fått fina kommentarer från sjukvården för att jag finns kvar hos dem fortfarande för de vet att inte alla orkar det heller.
Jag önskar inget annat än att My ( och alla andra ) som lider av psykisk ohälsa ska få den hjälp var och en behöver.
Men du, döm inte ut oss för att även vi har åsikter OCH erfarenheter.
Kram till alla
Har själv UMS. Ett ordspråk som jag trillade över nyligen som träffade mig så rakt in i märgen. ”Vissa tror att du fejkar att du är sjuk…när du i själva emellanåt fejkar att du är frisk ”
Detta kan nog vara en av anledningarna till att sjukdomen och återhämtningen är så långdragen. Kram 💕
Oj…. tänkvärt💕
Dessutom måste jag tillägga att det är lite ”konstigt” att du My refererar till en kommentar som Petras som så tydligt är aggressiv mot andras kommentarer. Nån som talar om vad man ska skriva och inte.
Du vill ju ha kommentarer, tips och råd om både det ena och det andra, och du vill inte ha ”krig” bland kommentarerna, då kanske du skulle välja lite försiktigare vad du hänvisar till.
Jag skriver inte mer om den här psykiska ohälsan nu, men förstå att jag vill inget illa.
Kanske tycker lite annorlunda än de som bara jamsar med ibland.
Men som sagt, trots att JAG inte lider av psykisk ohälsa så LEVER JAG MITT I DET! På gott och ont. Tänk på att det gör dina nära och kära också, och det står inte på förrän din son kommer bli medveten om det också. Det ska inte döljas, gömmas osv.
Lycka till.
Kram
M, håller med dig helt och fullt!
Hej M
Jag ber om ursäkt att mitt inlägg uppfattades som aggressivt och att Du kände dig påhoppad. Det var inte riktigt min avsikt. Inlägget var inte riktat mot dig i sin helhet, förutom första raden.
Har följt Mys ”resa” och slagits av alla oförstående kommentarer och att hon gång efter annan får försvara och förklara sig hela tiden. Jag läste helt enkelt ditt inlägg på ett annat sätt än vad du avsåg. Men som sagt, mitt inlägg övergick till hur jag ser/känner det, både när jag läser kommentarer här och egna erfarenheter.
Ber återigen om ursäkt❤️
Hej M! Jag kommenterade ditt och Petras inlägg. Jag tyckte det framkom att du bara ville väl ?. Tråkigt att du blev så ifrågasatt när du delade dina erfarenheter! Alla sidor är viktiga att lyfta fram och vi alla har olika erfarenheter. Min väg genom depression, ångest, självskada och utmattning har varit allt annat än rak. För egen del tycker jag att det är bra att få ta del av andras vägar och få kunskap om olika alternativ. Det finns inte en väg som är rätt för alla.
Starkt av dig att berätta hur det kan vara att stå bredvid. En roll som är nog så svår för anhöriga.
Jag hoppas att du och dina nära får må så bra ni bara kan och att ni hittar en väg som är rätt för er ❤️.
//Tove
Jag har inga som helst problem med att läsa dina texter. 😊 Tror inte det är så många som skulle våga skriva så utlämnande om sitt liv som många kan ta del av. Du är öppen om en sjukdom som många kan relatera till. Tycker det är bra att du använder detta forum till att sprida kunskap om den. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och det finns säkert många i detta avlånga land som kan relatera och känna att de inte är ensamma att känna så. Ta hand om dig och din lilla familj. Kram Sara 💕
Petra, eller vad nu du heter.
Jag har INTE dömt ut någon.
Jag lever med man och två barn som har olika psykiska besvär. Dessutom ungefär hälften av övrig släkt, så säg inte att jag dömer, eller inte förstår.
Jag menar att istället ”för att stå och stampa” eller 3 steg fram och 2 tillbaka så finns det andra behandlingsmetoder att ta till.
Att ev ha ADHD eller att stå inför en utredning om detta betyder ju inte att man på vägen till ett resultat inte ska få hjälp med de symptom som ev kan uppkomma längs vägen.
Det är jävla synd bara att en sån utredning ska behöva ta så lång tid.
Personer som av olika orsaker mått dåligt genom livet får i 60-års ålder en diagnos och först då RÄTT behandling och medicinering. Med detta ett helt annan livskvalité, både för dem själva och för omgivningen.
Jag säger inte att My INTE ska skriva, det hjälper, det vet jag. Men det tar energi även det.
Lägg en stund på att prata med det team du ju har, jag vet att psykiska besvär kan följa en livet igenom.
Men det är inte fel lyssna fram om det ev finns andra behandlingar, andra mediciner, för som sagt, inte all medicinering ger dessa starka biverkningar.
Det KAN ta tid innan det hjälper men här har daglig medicinering gett oss två nya människor och för den tredje hjälper en tillfällig tablett när panikångesten kommer på.
Hon och andra får skriva vad hon vill, hur ofta och hur långt som helst,men lämnar man ut sig får man ta att folk har förslag och egna erfarenheter.
För min del känns det som att vi som lever som ”medpatienter” inte är ett dugg värda när kommentarer som Petras kommer.
Det ÄR ett helvete att leva med detta ibland utan att man är sjuk själv.
Jag har flera gånger fått fina kommentarer från sjukvården för att jag finns kvar hos dem fortfarande för de vet att inte alla orkar det heller.
Jag önskar inget annat än att My ( och alla andra ) som lider av psykisk ohälsa ska få den hjälp var och en behöver.
Men du, döm inte ut oss för att även vi har åsikter OCH erfarenheter.
Kram till alla
Beundrar dig My för att du skriver så utelämnande och rakt frän hjärtat. Du skriver om ett känsligt ämne som det fortfarande finns enormt många fördomar om. Jag tror det beror på just det att det inte syns på utsidan. För många människor ska en sjukdom synas för att finnas, ett slags kvitto. Provocerande att höra ”det är bara att ta sig i kragen”, eller ”det är bara de med tråkiga o tunga jobb som går in i väggen”… Sorgligt att så många drabbas. Jag vet av egen erfarenhet att utmattningen inte är något man blir av med bara sådär. Jag drabbades av en svår utmattningsdepression 2005. Jag kom aldrig tillbaka till den jag var innan eller den nivån jag kunde prestera, på långa vägar. Dras ännu med minnesproblem, trötthet som inte går vila bort, usel koncentrationsförmåga mm. Klarar att jobba ca 65%. Har fått prova på olika jobb o försöker att hitta ett lämpligt som håller på sikt. Mitt liv är tydligt delat i ett före o ett efter kraschen in i väggen.
Hoppas att du My tar dig tillbaka dit du vill, men det tar tid. Ingen kan säga hur lång tid
Dessutom måste jag tillägga att det är lite ”konstigt” att du My refererar till en kommentar som Petras som så tydligt är aggressiv mot andras kommentarer. Nån som talar om vad man ska skriva och inte.
Du vill ju ha kommentarer, tips och råd om både det ena och det andra, och du vill inte ha ”krig” bland kommentarerna, då kanske du skulle välja lite försiktigare vad du hänvisar till.
Jag skriver inte mer om den här psykiska ohälsan nu, men förstå att jag vill inget illa.
Kanske tycker lite annorlunda än de som bara jamsar med ibland.
Men som sagt, trots att JAG inte lider av psykisk ohälsa så LEVER JAG MITT I DET! På gott och ont. Tänk på att det gör dina nära och kära också, och det står inte på förrän din son kommer bli medveten om det också. Det ska inte döljas, gömmas osv.
Lycka till.
Kram
M, håller med dig helt och fullt!
Hej M
Jag ber om ursäkt att mitt inlägg uppfattades som aggressivt och att Du kände dig påhoppad. Det var inte riktigt min avsikt. Inlägget var inte riktat mot dig i sin helhet, förutom första raden.
Har följt Mys ”resa” och slagits av alla oförstående kommentarer och att hon gång efter annan får försvara och förklara sig hela tiden. Jag läste helt enkelt ditt inlägg på ett annat sätt än vad du avsåg. Men som sagt, mitt inlägg övergick till hur jag ser/känner det, både när jag läser kommentarer här och egna erfarenheter.
Ber återigen om ursäkt❤️
Hej M! Jag kommenterade ditt och Petras inlägg. Jag tyckte det framkom att du bara ville väl 🙏. Tråkigt att du blev så ifrågasatt när du delade dina erfarenheter! Alla sidor är viktiga att lyfta fram och vi alla har olika erfarenheter. Min väg genom depression, ångest, självskada och utmattning har varit allt annat än rak. För egen del tycker jag att det är bra att få ta del av andras vägar och få kunskap om olika alternativ. Det finns inte en väg som är rätt för alla.
Starkt av dig att berätta hur det kan vara att stå bredvid. En roll som är nog så svår för anhöriga.
Jag hoppas att du och dina nära får må så bra ni bara kan och att ni hittar en väg som är rätt för er ❤️.
//Tove
Hej!
My skriver utifrån sina egna erfarenheter. Och räknar upp orsaker till utmattningsdepression som hon själv kan relatera till, har egna erfarenheter av som hon har skrivit om här på bloggen. Hon blir liggande några dagar när hon mår som sämst och jobbar sedan och kämpar på, då det är det sätt som hon upplever sig må bäst av och kommer då upp på banan igen. Även om det kommer svackor och hon är medveten om att hon har mycket kvar att bearbeta och längtar tills att hon ska bli sig själv och få tillbaka sin energi. Tror att man blir besviken om man tror att orken ska bli som tidigare, kan man nå 70-80% av sitt gamla jag så jag det vara ett realistik mål.Några kan säkert känna igen sig i Mys berättelse.
Det man med säkerhet har kunnat konstatera och som det finns statistik på är att de flesta som idag hamnar i utmattningsdepressioner kommer från kommun/landsting. Mestadels kvinnor. Jobbar där med människor. Lärare, vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor osv. Många kämpar på med nedskärningar, chefer som har svårt att hinna se och bekräfta sin personal. Man känner sig inte uppskattad. Många andra är beroende av att man är på sitt jobb man känner ansvar för sina elever, patienter och kollegor. Är man inte där kanske det inte kommer någon vikarie. Ofta jobbat under stress i många år. Först blir det ofta fysiska symtom som man får. Huvudvärk, ont i magen ex magkatarr, värk i axlar, rygg osv. Kan leda till många korta sjukskrivningar. Sedan orkar många inte längre och då hamnar man i längre sjukskrivningar.Är man ensam så kan dålig ekonomi göra situationen än värre.Det kan ta allt från några månader till år att ta sig upp ur en djup utmattningsdepression. En del orkar ta sig tillbaka till sitt gamla jobb. Några orkar omskola sig. Några tvingas dessvärre förtidspesionera sig.
Vill bara belysa att det finns många i vårat avlånga land som mår dåligt idag och sliter på. My har träffat många av dem vid sina sjukhusbesök. Att även de människorna som behandlar henne får liknande symtom, sjukdom och lidande som henne tål att tänkas på.
Tack My, för att du förstod poängen i inlägget??, även om den inte full väl ut hos alla?
Jag kan relatera till så mycket i det du skriver om och tycker det är bra att Du lyfter ämnet??Synd bara att du får så många märkliga kommentarer (syftar inte på Ms kommentarer nu)
Har svårt att se att människor inte förstår dina förklaringar och väljer allt som oftast att misstolka och ifrågasätta dig. Tycker själv att du är glasklar i dina formuleringar. Men det är nog så, att man lägger in egna erfarenheter, en text kan få olika betydelser beroende på vem som läser.
Hur som…kommer fortsätta följa din resa och önskar dig allt gott?❤️
Beundrar dig My för att du skriver så utelämnande och rakt frän hjärtat. Du skriver om ett känsligt ämne som det fortfarande finns enormt många fördomar om. Jag tror det beror på just det att det inte syns på utsidan. För många människor ska en sjukdom synas för att finnas, ett slags kvitto. Provocerande att höra ”det är bara att ta sig i kragen”, eller ”det är bara de med tråkiga o tunga jobb som går in i väggen”… Sorgligt att så många drabbas. Jag vet av egen erfarenhet att utmattningen inte är något man blir av med bara sådär. Jag drabbades av en svår utmattningsdepression 2005. Jag kom aldrig tillbaka till den jag var innan eller den nivån jag kunde prestera, på långa vägar. Dras ännu med minnesproblem, trötthet som inte går vila bort, usel koncentrationsförmåga mm. Klarar att jobba ca 65%. Har fått prova på olika jobb o försöker att hitta ett lämpligt som håller på sikt. Mitt liv är tydligt delat i ett före o ett efter kraschen in i väggen.
Hoppas att du My tar dig tillbaka dit du vill, men det tar tid. Ingen kan säga hur lång tid
Hej!
My skriver utifrån sina egna erfarenheter. Och räknar upp orsaker till utmattningsdepression som hon själv kan relatera till, har egna erfarenheter av som hon har skrivit om här på bloggen. Hon blir liggande några dagar när hon mår som sämst och jobbar sedan och kämpar på, då det är det sätt som hon upplever sig må bäst av och kommer då upp på banan igen. Även om det kommer svackor och hon är medveten om att hon har mycket kvar att bearbeta och längtar tills att hon ska bli sig själv och få tillbaka sin energi. Tror att man blir besviken om man tror att orken ska bli som tidigare, kan man nå 70-80% av sitt gamla jag så jag det vara ett realistik mål.Några kan säkert känna igen sig i Mys berättelse.
Det man med säkerhet har kunnat konstatera och som det finns statistik på är att de flesta som idag hamnar i utmattningsdepressioner kommer från kommun/landsting. Mestadels kvinnor. Jobbar där med människor. Lärare, vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor osv. Många kämpar på med nedskärningar, chefer som har svårt att hinna se och bekräfta sin personal. Man känner sig inte uppskattad. Många andra är beroende av att man är på sitt jobb man känner ansvar för sina elever, patienter och kollegor. Är man inte där kanske det inte kommer någon vikarie. Ofta jobbat under stress i många år. Först blir det ofta fysiska symtom som man får. Huvudvärk, ont i magen ex magkatarr, värk i axlar, rygg osv. Kan leda till många korta sjukskrivningar. Sedan orkar många inte längre och då hamnar man i längre sjukskrivningar.Är man ensam så kan dålig ekonomi göra situationen än värre.Det kan ta allt från några månader till år att ta sig upp ur en djup utmattningsdepression. En del orkar ta sig tillbaka till sitt gamla jobb. Några orkar omskola sig. Några tvingas dessvärre förtidspesionera sig.
Vill bara belysa att det finns många i vårat avlånga land som mår dåligt idag och sliter på. My har träffat många av dem vid sina sjukhusbesök. Att även de människorna som behandlar henne får liknande symtom, sjukdom och lidande som henne tål att tänkas på.
Tack My, för att du förstod poängen i inlägget🙌🏻, även om den inte full väl ut hos alla🙈
Jag kan relatera till så mycket i det du skriver om och tycker det är bra att Du lyfter ämnet👍🏻Synd bara att du får så många märkliga kommentarer (syftar inte på Ms kommentarer nu)
Har svårt att se att människor inte förstår dina förklaringar och väljer allt som oftast att misstolka och ifrågasätta dig. Tycker själv att du är glasklar i dina formuleringar. Men det är nog så, att man lägger in egna erfarenheter, en text kan få olika betydelser beroende på vem som läser.
Hur som…kommer fortsätta följa din resa och önskar dig allt gott😀❤️