Hej fina! Igår kväll lämnade jag Ludvig till sin pappa. Det var verkligen fruktansvärt, för mig!!! Ludvig var ganska pigg och hade ingenting emot att komma till pappa, tvärt om han slängde sig i hans famn. Jag själv höll mig stark tills, jag satte mig i bilen. Då började tårarna att forsa, okontrollerat! Det är verkligen inte lätt att lämna ifrån mig min nyopererade Lilleman!!! Jag körde från Öland in till Kalmar, direkt till gymmet. Det är ett bra sätt för mig att få ut mig frustrationen och alla dom känslor som bubblar inom mig. Rödgråten och svullen klev jag in på gymmet och bad inombords att jag inte skulle träffa någon jag känner. Få jag kände att det räcker med att någon i omtanke frågar hur det är, för att få mig att bryta ihop igen! Det är skillnad att sitta bakom skärmen och skriva till er, då jag inte behöver ”hålla igen” . Träningspasset gjorde mig gott, jag körde slut på mig själv. Blod, svett och tårar fick plötsligt en ny betydelse för mig!Efter detta åkte jag hem, parkerade mig i soffan, såg några danser i lets dance, men somnade på soffan och vaknade inatt. Imorse kände jag mig fortfarande trött och sliten, men åkte över till Öland och butiken. Ludvigs pappa ringde mig och gav mig en uppdatering. Svullnaden har lagts sig ytterligare, han äter och är i övrigt ganska pigg.SKÖNT! Dessvärre har han väldigt ont, tyvärr hör ju det till 🙁 återigen, extremt svårt att inte få vara honom just nu 🙁 Men för att inte fortsätta gå omkring som 7-svåra år, så lägger jag nu fokus på butiken. Kommer även att ta en tur till gymmet innan jag åker hem och somnar av utmattning igen! Tusen tack för att ni finns! Trevlig helg på er!
pusS & kram /My Martens
ps mobilen släpper jag inte ur synhåll, OM någonting förändras med Ludvig och han behöver mig!
